Text: Gertrud Johansson
Frågan kom till profeten. Han var fullständigt passiv, nedbruten och hade inga idéer om vad som skulle kunna ske. Han hade kämpat hårt och stridit för Herren. Han hade konfronterat hela den samlade hopen av Baalsprofeter, vunnit seger och låtit döda dem alla. Han hade sett hur det efterlängtade regnet kom och hade sprungit i andlig glädjeyra och andlig kraft framför Ahab, konungens vagn. Sedan hade rekylen kommit i all sin kraft.
Plötsligt kändes allt fullständigt mörkt. Profeten Elia hörde att drottningen, hon som hade stort inflytande över konungen och hela folket, nu ville döda honom. Nu kände han sig vara helt ensam. “Ingen är med mig”, så kändes det. Han bara gick. Frågade ingen, inte ens Herren. Han gick och gick tills han kom till Guds berg Horeb. “Där är i alla fall Gud. Jag vill gömma mig här och aldrig mer komma fram.” Så kände han det förmodligen och tyckte sig ha fullgoda skäl till att inte göra något mer. Han tyckte motståndet var för stort. Det fick vara nog nu med fler strider eller konfrontationer.
Då kom Guds röst till honom: “Vad vill du här?” Frågan var tydlig. Det var inte väsentligt vad som hänt, inte heller hur det kändes. Det var inte heller en fråga om hur stort motståndet var. Inte vilka han hade med sig. Ingenting var mer viktigt än: “vad vill du?” Gud satte fingret på det som betydde något. Det fanns mycket mer som skulle hända, mycket mer som kunde göras. Många fler fanns också som hörde Herren till, fler än profeten kunde veta. Men Gud ville få honom att svara på vad han egentligen ville. Fanns viljan att tjäna Herren kvar? Fanns kärleken till sanningen kvar? Fanns det rum för den kärleken i hans liv, så att utrymme gavs för Herren, eller skulle han behålla sitt återstående liv för att sörja tider som varit och nöja sig med minnen av fornstora dagar.
Vad vill du här? Frågan ställs till oss här idag. Kanske du har varit med om segrar och underbara tider. Sedan kanske rekyler kommit. Kanske har det blivit helt söndersmulat det som var. Det ser kanske helt omöjligt ut och frestelsen har kommit att ge upp. Att leva på minnen av tider som varit kan tyckas vara det enda möjliga. Men Gud ställer frågan: Vad vill du här?
Är du villig att låta honom ge dig nya uppdrag? Är du villig att ge resten av ditt liv åt honom idag oavsett hur det ser ut? Är du villig, kommer han att visa dig vad du kan göra. Han kommer att förnya din vision och ge ny kraft och nytt mod. Inför Herren är det alltid en fråga om nuet.
Fly med din trötthet, besvikelse och desillusion till honom, liksom profeten gjorde när han gick till Guds berg. Gud känner till vad du varit med om. Men han kan hjälpa dig att se framåt, se Guds möjligheter och förutsättningar. Han vill möta dig och ha ett samtal med dig. Då kommer du att bli styrkt till att fortsätta.
Tiden lider. Vi måste stå upp skaka dammet av oss och kämpa; att arbeta för Herren är aldrig fåfängt. Gud välsigne var broder och syster. Låt oss fortsätta kampen.
Fridshälsningar Gertrud Johansson
Berättelsen om profeten Elias kamp beskrivs i 1 Konungaboken 18 och 19.
