Text: Berno Vidén
Ska den kristna församlingen engagera sig partipolitiskt? 1962 ställde Arne Imsen följande fråga i Midnattsropet, och den har högre aktualitet idag:
”Tror ni för ett enda ögonblick att Herrens vittnen har sin plats i de politiska rådsförsamlingarna? Det tror inte jag, och det trodde inte heller Lewi Pethrus på trettiotalet. År 1931 försvarade han sig inför kyrkligheten därför att de anklagade pingströrelsen för att den inte ville syssla med politik.
Pastor Pethrus sade då: Vi tror, att om människor bliva frälsta, detta utövar ett så gott inflytande över samhället, att vi lika mycket som någon annan, ja kanske mer, är med i förbättrandet av samhället. Det är en politik som ligger på vårt hjärta. Det är himmelrikets politik. Vi tror på det rike som skall komma. Här är vi gäster och främlingar som alla våra fäder. Guds Ord visar, att när Guds församling varit i en rätt ställning har den väntat Jesu tillkommelse.”
Under 30-talet skedde förändringar inom pingströrelsen vilket skulle leda den till att bli mer samhällsanpassad och maktmedveten. Den tidigare inriktningen med fokus på församlingen inför Jesu tillkommelse tonades ner och ett nytt mer inomvärldsligt språk tog överhanden. “Det skedde när den lilla gruppen blev den stora folkrörelsen”, säger Arne Imsen i Midnattsropet (nr 16/1973):
“Först kom det sociala inflytandet. Sedan kom kampen för politiska rättigheter. Sådana rättigheter som de etablerade samfunden under sin kamp hade uppnått, till exempel positioner inom kulturlivet, vid utbildningsanstalter, sjukvård och kriminalvård, etc. Maktspråket blev allt vidlyftigare. Man åberopade numerär, kvalifikationer, moral.”
Naturligt nog fanns ett motstånd mot utvecklingen hos väckelsens pionjärgeneration, men det bröts snabbt och effektivt ner med god hjälp av tidningar och publikationer i kristna organ. Sedan kom det andra världskriget och människorna ställdes inför nya frågeställningar, exempelvis hur den kristne ska förhålla sig till kriget. Frågorna som dominerade inom pingströrelsen fick en allt mer samhällsorienterad inriktning och mindre av betoningen av en församling som lever inför Jesu tillkommelse.
Efter kriget startade Lewi Pethrus och pingströrelsen tidningen Dagen, vilken kom att bli det främsta språkröret för pingströrelsens nya politiserade inriktning. “Dagen blev smygpolitiseringens utomordentliga instrument”, konstaterade Imsen. Många aktiva pingstvänner började att engagera sig politiskt och kulturellt.
På initiativ av Lewi Pethrus bildades 1956 lobbygruppen Kristet samhällsansvar. Ett syfte var att locka fram kristna kandidater på redan etablerade partiers valsedlar i de allmänna valen. Inflytandet uteblev och frustrationen bidrog till bildandet av ett så kallat kristet parti: Kristen Demokratisk Samling (KDS), vilket såg dagens ljus 1964. En av orsakerna till bildandet var riksdagens genomförande av en ny gymnasiereform som kom att begränsa kristendomen i skolan mycket kraftigt. Detta trots att en namninsamling genomfördes, med 2,1 miljoner protesterande underskrifter, en tredjedel av den svenska befolkningen.
Genom att arbeta partipolitiskt och använda både profana och religiösa medel gemensamt önskade man uppnå större makt och inflytande i samhället. Imsen reagerade i Midnattsropet:
“Jag tvekar inte ett ögonblick att varna det fria väckelsefolket för de krafter som är kamouflerade under fältropet kristet samhällsansvar. Deras maktspråk kommer att bli alltmer utvecklat och förföriskt. Därför att de arbetar sig fram med kristna termer och agiterar för någonting så värdeladdat som moralisk upprustning. – – –
Man kan knappast vänta sig att de män som icke förmått hejda sekulariseringsprocessen och demoraliseringen i sina egna led skulle kunna utföra några bragder i samhället om de utrustades med politiska maktinstrument.”
Midnattsropet har under hela sin utgivningstid påmint om vikten av att stå med Jesus utanför lägret. Det omfattar även den kristne i förhållande till partipolitiken. 1975 visade Imsen i en text på mänsklighetens verkliga problem och var vi som Guds församling behöver sätta in tid och kraft:
“Vi ser det angeläget att först och främst sätta in vårt arbete för den enskilda människans omvändelse och frälsning. Det stora problemet är nämligen synden. Problemet sitter inte i första hand i miljön eller samhällsstrukturen utan hos individen själv. Samhället kan aldrig förändras förrän individen förändras. – – –
Alla former av politiserad kristendom underminerar just genom sin sammanblandning Guds Ords auktoritet. De berövar människan evigheten genom att istället konstruera jordiska frihets- och lyckoideal.
Väckelsekristendom är inte verklighetsfrämmande – men världsfrånvänd. Orsaken till att vi satsar så helt på individens frälsning är att vi tror att Jesus skall komma tillbaka. Vi tror på uppståndelsen som den framställs i Nya testamentet. – – –
Om den tron rationaliseras bort, vad finns då kvar? Jo, ett socialt evangelium, filosofi och idéer, men absolut inte ett apostoliskt frälsningsbudskap.”
Citaten ovan är från sjuttiotalet. Hur har utvecklingen gått sedan dess? Har våra kristna riksdagsmän och partier åstadkommit det inflytande man önskat? Syftet vid bildandet av KDS var att “vaka över kristliga värderingar i samhället”. En av partiets profilfrågor värnade om de ofödda barnens rätt till liv. Idag ställer sig Kristdemokraterna fullt ut bakom att abortera ofödda barn fram till vecka 18. Besvärande för partiet är de gånger partiarbetare på olika nivåer uttryckt avvikande åsikter i frågan. Flera av dem har mer eller mindre tvingats att offentligt göra avbön och be om ursäkt för sina misstag. “Kristliga värderingar” är bortsållade inom område efter område.
På liknande sätt kan vi syna parti efter parti och finna hur ohållbart det blir för en kristen att lägga tid och kraft på politiskt arbete. Världens ideal och Guds rikes principer kan omöjligt förenas. Eller som Paulus uttrycker det i sitt andra brev till församlingen i Korint:
Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror. Vad har rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker? Vilken samstämmighet har Kristus med Beliar? Eller vad kan den som tror dela med den som inte tror? Vad kan Guds tempel ha för gemenskap med avgudarna? Vi är den levande Gudens tempel, för Gud har sagt: Jag ska bo hos dem och vandra bland dem och vara deras Gud, och de ska vara mitt folk.
Därför säger Herren: Gå ut från dem och skilj er från dem, och rör inte vid något orent. Då ska jag ta emot er, och jag ska vara er Far och ni ska vara mina söner och döttrar, säger Herren den Allsmäktige (2 Kor 6:14-18).
Att pressa in Bibelns budskap i en politisk inomvärldslig rörelse är omöjligt. Lika omöjligt är det för en kristen att tjäna två herrar. Om jag lägger min röst på ett parti solidariserar jag mig med dess ideologi. När Jesus säger till sina lärjungar att de ska få lida betryck i världen så handlar det inte enbart om förföljelse från totalitära stater. Ett mer effektivt vapen är lockropen från världen som genom förförelse inbjuder till samarbete och tar udden av ett skarpt evangelium. Att gå i ok med världen hjälper oss inte att överbevisa den om synd, rättfärdighet och dom, något Jesus lyfter fram som en av församlingens främsta uppgifter.
Vad är då församlingens primära uppdrag i en tid som vår? Guds budskap till mänskligheten är unikt och suveränt. En bibellärare myntade uttrycket “Nasaréens parti”, och sa att då vi gett våra liv till Jesus, så finns det inte längre utrymme för att lägga vår röst i valurnan. Himmelrikets politik är nämligen så reellt att det påverkar människor att helhjärtat prioritera Guds rättfärdighet. Församlingen lever mitt i den här världen utan politisk majoritet men med en styrka och ett inflytande som historiskt har bevisats ha kapacitet att lyfta hela samhällen upp ur missbruk och hopplöshet. Svaret heter Evangelium – det glada budskapet om Jesus Kristus.
Att Sverige en gång lyftes från att ha varit försupet och ett av Europas fattigaste länder beror till stor del på att evangelium presenterades och levdes på ett sunt och naturligt sätt. Det var en genomgripande folkväckelse som ledde till att pubar fick stängas och många som levt förslavade under spritens förbannelse blev förvandlade. Många trasiga familjer återfick ett sant människovärde.
Idag lever vi i en helt annan situation med en globaliserad världs alla problem involverat i vår vardag. Kulturer, religioner och olika traditioner och synsätt på hur vi ska leva våra liv gör sig gällande. Mitt i allt detta ser vi också hur våra myndigheter gör allt de kan för att utradera det kristna arvet. Allt vad kristendom heter ska enligt svensk politik marginaliseras i skolor och på arbetsplatser. Men evangelium har samma kraft idag som det hade då folkväckelsen drabbade vårt land.
Bibeln säger att världen är i den ondes våld, men Jesus har övervunnit världen. Det är den kraften som förmår att lyfta människan upp på ett högre plan. Gud vill att alla människor ska bli frälsta. Jesus från Nasaret och hans politik är församlingens väg i tiden. I Jesu namn får vi fortsätta – till dess att han kommer – att följa Nasaréens givna partiprogram:
förkunna glädjens budskap för de fattiga,
utropa frihet för de fångna och syn för de blinda,
ge de förtryckta frihet,
förkunna ett nådens år från Herren.