Ett nytt besök hos bruden och brudgummen – del 2
Undervisning av Paulus Eliasson
I förra numret av Midnattsropet såg vi hur Gud utvalde Israels folk, och att ett sätt som Skriftens författare beskrev förhållandet mellan Gud och hans folk på, var beskrivningen av en brudgum och hans brud – eller en man och hans hustru. Nu ska vi se hur den här tanken får en global räckvidd genom det som Jesus från Nasaret gjorde, då han blev sin församlings frälsare.
Brudens utväljande
En av frågorna som man kan ställa sig när man läser om Guds utväljande, är om det var rätt av Gud att vara så exklusiv. Varför utvalde han bara Abraham? Varför inte någon annan? Och varför inte fler? Varför inte alla? Aposteln Paulus tar upp den frågan i Romarbrevets nionde kapitel, där han beskriver Gud som en krukmakare, som inte frågar leran vad den anser att han ska göra med den, utan formar den som han vill. En del av leran formar han till ett ”hedrande kärl” och andra kallar han för ”vredens kärl”. Alltså – i några kärl kommer Gud hälla ut sin härlighet, och i andra sin vrede. Det är krukmakarens rätt.
Men det är inte hela historien. För Paulus säger så här:
Men tänk om Gud, trots att han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, ändå med stort tålamod har burit vredens kärl som var färdiga att förstöras? Och om han gjorde det för att uppenbara sin rika härlighet på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten? Till att vara sådana har han kallat oss, inte bara från judarna utan också från hednafolken. Så säger han genom Hosea: De som inte var mitt folk ska jag kalla mitt folk, och den oälskade ska jag kalla min älskade. Och på platsen där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, ska de kallas den levande Gudens barn (Romarbrevet 9:22-26).
Guds plan, så som den presenterades redan från början, var att utvälja Abrahams ätt till att bli bärare av hans härlighet – för att sedan utvidga den här ätten till hela jorden. De oälskade skulle bli älskade. Därför bar Gud med stor varsamhet även vredens kärl, för att de skulle kunna bli förvandlade till ett hedrande kärl.
Det betyder inte att Gud inte ska döma världens ondska – men att alla de som sätter sin tro till Guds Messias ska få del av ett levande hopp om att få möta den Älskade, och få förenas med honom som en brud med sin brudgum.
Brudgummens skönhet
Psalm 45 har en fantastisk beskrivning av en kung och hans drottning. Den tar utgångspunkt i något som man får anta var en historisk händelse, då en kung tar sig en drottning från ett annat folk, och hon får ta del av hans härlighet. Men undertonerna i Psalmen visar att denna förening är en bild på någonting större och verkligare än ett jordiskt bröllop.
Det första som sker i Psalmen, är att författarna, Koras söner, prisar kungens skönhet:
Mitt hjärta flödar över av sköna ord, jag säger: Min sång gäller en kung. Min tunga är en snabb skrivares penna. Skönast är du bland människors barn, nåd är utgjuten över dina läppar.Därför har Gud välsignat dig för evigt (Psalm 45:2-3).
Om det är någonting som troende behöver få upp ögonen för, så är det vår kungs skönhet. Ett hjärta som flödar över när vi ser den vackraste bland människors barn. Jag ska inte skriva så mycket om det här, för det kan du läsa om i min predikan i MR 5–2021 (Guds härlighet i Kristi ansikte), men vi kan konstatera att vår Frälsares härlighet är av ett helt annat slag än all skönhet som den här världen kan erbjuda.
Vidare i texten ser vi att Koras söner beskriver hur kungen har varit i krig och vunnit seger. Men det är en annorlunda strid som han har vunnit, för han har kämpat för sanning, ödmjukhet och rättfärdighet. Han är också en väldigt unik person. I vers 3 fick vi veta att kungen är ”skönast bland människor”, men i vers 7 kallas han för ”Gud”. Han har en tron som ska bestå i evighet, och han ska regera över folken. Och från folken har han fått en brud.
Det kan låta brutalt. En kung har vunnit seger, och tar med sig en kungadotter som segerbyte. Och så har det varit, historiskt sett. Brutalitet, våld, krigsmakt och kvinnor som behandlas som troféer. Men det scenario som profetiskt presenteras i psalmen, är något helt unikt. Vi som känner till hur Messias, Jesus själv, vann seger – och vilken brud han vann – så är det fascinerande att se hur det står i stark kontrast till våra förutfattade meningar. Han vann seger genom att överlämna sig själv till att korsfästas. Han vann en brud genom att översvämma henne med sin utgivande kärlek. Segerhjälten från Golgata är inte som andra hjältar.
Brudens skönhet
Vad ser brudgummen i sin brud? Psalm 45 fortsätter att beskriva det gudomliga bröllopet så här:
Hör, dotter, se och lyssna! Glöm ditt folk och din fars hus och låt kungen åtrå din skönhet, för han är din herre. Böj dig och tillbe honom! Dottern Tyrus kommer med gåvor, de rika bland folket söker din gunst. Full av härlighet är kungadottern där inne, av guldbrokad är hennes dräkt. I färggranna kläder förs hon till kungen, åtföljd av jungfrur, hennes väninnor som leds in till dig (Psalm 45:11–15).
Det finns en sak som både brudgummen och bruden bär på, och det är skönheten. Inte den jordiska skönheten som kommer med ungdomens friskhet, välsydda kläder och rätt make-up. I stället reflekterar den messianska bruden sin makes skönhet. Om Kristi skönhet först och främst blir synlig då han offrar sitt liv för världen, så blir också vår skönhet uppenbarad på samma sätt. ”Var så till sinnes som Kristus Jesus var” (Fil 2:5) säger aposteln.
All skönhet har sitt ursprung i Gud, den skönaste av alla. Därför kommer Messias brud att vara som vackrast när hon är som mest lik honom. I den allra första dikten i Bibeln,den som Adam deklamerade då han för första gången såg Eva, beskrivs något av den samma verkligheten:
Då sade mannen: ”Äntligen! Hon är ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon ska heta kvinna, för av man är hon tagen” (1 Mosebok 2:23).
I relationen till vår himmelske brudgum, speglar sig denna ”ben av mina ben”- relationen i vår längtan efter att älska så som Jesus har älskat:
Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. Mina älskade, om Gud har älskat oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra (1 Johannes 4:10-11).
Brudens kärlek uppenbarar sig i det faktum att hon älskar sina medmänniskor, och ger sitt allt för dem. Och motivationen för att leva den typen av utgivande liv, börjar när vi ser upp på honom som dog för oss. Vi lär oss av brudgummen.
Man måste ibland fråga sig själv: Älskar jag som Jesus älskar? Ser jag skönheten i mina medmänniskor på samma sätt som han gör? Älskar jag hans församling på samma sätt som han har gjort?
Hängivenheten
Någon beskrev ett äktenskap som en deklaration och en proklamation med ungefär följande innehåll: ”Jag är helt, exklusivt och för alltid din.” Jag tycket att det fångar äktenskapet på ett bra sätt.
”Helt” betyder fullständig hängivenhet. Det finns inget i mitt eget liv som inte angår min hustru – och det ska inte finnas någon innersta grund som hon inte har tillgång till. Jag är hennes helt och fullt.
”Exklusivt” betyder naturligtvis att äktenskapet är mellan två personer – utan otrohet och delad lojalitet. Och ”för alltid” handlar om äktenskapets obrytbarhet.
Denna beskrivning passar bra in på församlingens förhållande till Kristus, särskilt när det gäller hängivenheten. Gud delar inte tillbedjan med någon annan. Det gör naturligtvis att man i någon mån blir främmandegjord för den här världen. Det som lockade förr, lockar inte mer. Det man sjöng om och dansade för, attraherar inte längre. Man har funnit det som är långt mer värt. Samtidigt är denna hängivenhet inte till för att vi ska isolera oss, stänga dörren och sjunga lovsånger. Den aspekten finns där – men det är inte allt. I sången ”Jag kom till hans lustgård” av C. Austin Miles, en sång som beskriver bruden och brudgummens förhållande – säger sista versen:
I lustgården dröja jag vill
Men där utanför ropar mig nöden.
Och han ber mig gå till de fallna små,
För dem han gick i döden.
Vi är mest hängivna Jesus när vi tjänar andra människor. Vi älskar honom mest, när vi älskar vår nästa.
Det universella och det personliga
I 2 Korintierbrevet använder Paulus trolovningstiden som en beskrivning av församlingens situation, och säger:
Jag har trolovat er med en enda man, Kristus, och vill föra fram en ren jungfru till honom (2 Korintierbrevet 11:2b).
I texten är aposteln bekymrad för de krafter som försöker förföra församlingen, och önskar därför att dra dem längre in i gemenskapen med Kristus. Och han beskriver Kristus som ”en enda man” och församlingen som ”en ren jungfru”. Brudgummen är en – och bruden är en. Trots att församlingen består av miljoner och åter miljoner av människor, så är bruden en enda. Det är en sanning som är värd att betänka, särskilt i vår tid av individualism och isolering. Samtidigt så är det sant att när Paulus riktar sin uppmaning till församlingen i Korint, så var det något som varje individ behövde rannsaka sig själv inför. Det är bara du och jag – individuellt – som kan välja att vara trofast mot Kristus. Det är bara individen som kan välja att tjäna honom idag. Vi kan inte skylla ifrån oss genom att peka på kristenhetens tillstånd, eller vår egen församlings situation. Gud kallar dig och mig. Och frågan är om vi är bärare av brudens karaktär. Längtar vi efter helighet?