Camilla Eliasson skriver om när Pilgrimsfolket kom till Tiparí. Utdrag ur boken Eben Eser.
Församlingen Pilgrimsfolket har firat 40-årsjubileum, och Midnattsropet hade förmånen att vara med på den stora högtiden. I samband med högtiden, gav Michael Hafsahl, tillsammans med Lill Hafsahl och Camilla Eliasson ut en jubileumsskrift, Eben-Eser – ”Hittil har Herren hjulpet”. Under festen, lästes en del avsnitt ur boken upp för församlingen. Camilla läste under stor rörelse ett par stycken ur kapitlet om missionen. Hon skildrade hur Pilgrimsfolket under många års möda och många direkta gudsingripanden byggt upp arbetet i Rumänien. Hur de nådde fattiga, undanskuffade, marginaliserade människor med Jesu kärlek i form av utdelning av kläder, borrande av vattenbrunnar, byggande och reparerande av hus. Och hur efterhand människorna började ana att det var gudomlig kärlek bakom varje handling.
”Vi förstod att det var rättfärdighet vi sökte, inte tacksamhet. Då skulle välsignelserna följa, och det upplevde vi var dag.” Midnattsropet återger här stycket som handlar om hur arbetet kom till stånd och utvecklats i Tipari:
Några kilometer från Adea ligger Tipari, en by som är ungefär lika stor. Många i Adea har släktingar i Tipari, och på sommaren kan man köra bil eller häst och kärra över åkrarna, och då spara några kilometers resväg. Vi kom dit en dag för att göra listor för utdelning av kläder. På den tiden hade vi redan sett mycket fattigdom, och var tämligen härdade, men synen av Tipari ruskade om oss långt in i själen. Speciellt gatan längst bort från centrum; den såg ut som en krigszon.
Några hus saknade tak, några stod så skevt att en höststorm kunde blåsa det över ända, och de allra flesta hade inte fönster, men öppningar som var täckta med plast, tygtrasor eller papp. Gatan var en kärrväg med många stora gropar, dammig och varm då sommarsolen sken och förvandlad till ett lerhål på regnvädersdagar. Lösa hundar rotade runt i de stora sophögarna som låg längs vägen. Och i detta bodde det människor. Det gjorde ont att se funktionshämmade som kravlade sig fram på backen, mödrar som tvättade kläder i vatten som var svart av smuts, alkoholiserade fäder och förvillade barn.
Det mest hjärtskärande var att se just barnen. Små kroppar som sprang runt i eländet, gnagde på en majskolv, kliade sönder gamla sår eller satt och stirrade apatiskt ut i sin värld.
Det hela var nästan övermäktigt, men vi började i alla fall med klädesutdelning. Som vanligt mötte de oss först med skepsis, men det tog inte lång tid innan det blev etablerat en vänskap. En av dem vi först kom i kontakt med var familjen till Iuliana Columpar. Hon var kvinnan med det smutsiga tvättvattnet, och det fanns en orsak till att hon måste tvätta litet mer än de andra familjerna. Hon hade en liten dotter som led av en ganska ovanlig hudsjukdom, och efter det att vi började besöka Tipari födde hon en dotter till med samma sjukdom. Deras hud är som fjäll på kroppen, olidligt torr en tid och faller av i stora sjok. Det är smärtsamt, och den som lider av denna sjukdom ska hållas undan solen, badas och smörjas med fet kräm flera gånger dagligen.
En dag såg vi den ena flickan bada i det smutsiga tvättvattnet, helt oskyddad i den starka solen. Det var för långt för familjen att frakta rent vatten till både bad och klädtvätt – och totalt omöjligt att ge flickorna den behandling de behövde.
Här hade vi möjlighet att göra något. Vi grävde en brunn till familjen strax utanför huset och satte upp en vattenpump åt dem. Därefter måste huset rivas och ett nytt byggas. Flickorna och deras föräldrar måste fara många turer till offentliga kontor för att ordna med ekonomiskt stöd till mediciner och liknande. Vi sörjde för att de fick kläder och var ofta förbi med mat. Men vi klarade inte av att ta bort apatin i familjen.
Så började några i Tipari att komma till Adea på möten. Vi betalade ibland en granne för att hämta dem som ville komma till samlingarna. Flera blev frälsta och döpta. En broder som hade släktingar i Adea, började ta med sig sin keyboard och leda i sången. Hemma i Tipari började han och en annan broder att spela och sjunga utanför sina hus. De hade stor glädje av det, och blev till välsignelse för grannarna. Snart önskade de nyfrälsta i Tipari att få en egen lokal, där vi alla kunde samlas och inbjuda andra från byn. Vi tittade på några tomter och hus som kanske kunde passa till församlingslokal, men det blev bara en tanke. Vi hade rätt och slätt inte mer resurser. Missionsarbetet var redan så stort, och vi började bli slitna. ”Skörden är mycken och arbetarna är trötta”, brukade vi säga lite känsligt.
Men Herren blir inte trött. Hos honom finns resurserna. Och han hade förberett något underbart i Tipari. Det vi inte kunde, det kunde Herren. Ständigt kom flera och lämnade sig till Herren. ”Krigszon”-gatan började förändras. Ständigt flera sökte sig till de enkla samlingarna som bröderna arrangerade utanför husen. Sången fyllde gatan, och glädjen fyllde hemmen.
I december 2012 tog vi ett steg i tro och köpte en tomt i Tipari, alldeles vid den beryktade gatan. Pingsthelgen 2014 hade vi öppningsmöten. Lokalen var överfylld, och sången ljöd starkt över hela området. Mötet tolkades till ungerska, eftersom det är modersmålet för de flesta i Tipari. Sångerna sjöngs på båda språken. Följande sommar hade vi dop för väldigt många i floden som rinner alldeles vid byn. En funktionshämmad syster bars ut i vattnet och döptes under stort jubel. En annan syster trotsade sin mans hot om stryk för att följa Jesus i dopets grav. Iliana och hennes näst äldsta dotter döptes tillsammans med en väninna till familjen.
Då jag kom tillbaka till Tipari senare på hösten, blev jag stående och gapade då jag såg modern från den hårt prövade familjen Columpar. Den apatiska kvinna var förvandlad till en sprudlande syster som prisade Herren i sång och bön. Det vi inte hade förmått genom att gräva brunn, bygga hus, klä döttrarna och allt annat vi hade gjort för familjen – nämligen att ge henne livsglädje – det hade Jesus gjort i ett ögonblick då han frälste henne.
För det vi inte kunde, det kunde Herren.
Det som kännetecknar församlingen i Tipari är inte fattigdom, än om den är stor och svår att få bukt med. Det största kännetecknet är glädjen. Och det är underligt att se att fattigdom och glädje faktiskt kan gå hand i hand. Det är Jesus i hjärtat som utgör hela skillnaden.