Bibelstudium av Gertrud Johansson
Den tid är här då vi behöver avskilja oss för Herren. Gud behöver ett folk, han behöver människor som är avskilda för hans räkning.
Jag vill dela med mig några tankar, som jag hoppas ska sporra oss att söka oss närmare Jesus. Tiden vi lever i är en tid av väldigt mycket förvirring. Det är mycket som rör sig; inte bara i världen, men också i kristenheten. Det finns så många läror som kan leda människor fel. Jag upplever som aldrig förr att det är en tid då vi behöver avskilja oss för Herren. Gud behöver ett folk, han behöver människor som är avskilda för hans räkning.
Det står i Petrus första brev:
– I åter ären ”ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk”, för att I skolen förkunna hans härliga gärningar, hans som har kallat eder från mörkret till sitt underbara ljus (1 Petr 2:9).
Det är en avsikt med att vi är ett heligt folk. Vi ska förkunna Herrens härliga gärningar. Att vi är heliga betyder att vi är avskilda för hans räkning. En människa som är avskild för Herrens räkning kan Gud använda för sitt syfte. Vi ska förkunna Herrens väldiga gärningar – han som har kallat oss från mörkret till sitt underbara ljus.
Det finns en händelse i Gamla testamentet, som kan ge mycken lärdom till oss som lever nu. Det var under tiden då Herrens Ord var sällsynt, och profetsyner inte var vanliga och Gud hade inte många han kunde använda. Det är omskrivet i första Samuelsbokens första kapitel och några kapitel framåt. Där finns en berättelse om hur Samuel kom till världen. Det handlar om Elkana som hade två hustrur, den ena hette Peninna och den andra hette Hanna. Peninna hade barn, men Hanna var barnlös. Elkana brukade bege sig till Silo, där han en gång om året bad och offrade till Herren. Där var Eli präst, och hans söner Hofni och Pinehas var också präster och tjänade där.
Det står om Peninna som hade barn att hon var ”medtävlerska” till Hanna. Det var tydligen en tävlan mellan den som hade barn och den som inte hade barn. Peninna retade Hanna för att hon inte hade några barn. Det var ju en fruktansvärd situation för Hanna.
Jag tycker den situationen liknar vår tid, där man i församlingarna är upptagna med hur mycket folk det kommer på mötena. Hur många medlemmar man har i församlingarna. Hur många blir frälsta hos er? Hur är det här eller där? På något vis jämför man olika sammanhang. Hur mycket folk samlas det? Det verkar gå ut på att det ska vara så mycket folk som möjligt. Att så många som möjligt ska vittna om att de blivit frälsta. Men här handlar det inte om det. Hanna blev väldigt bedrövad. Hon sörjde över bristen på barn. Men jag tror att Hanna också upplevt något mer. Hon måste ha sett hur tillståndet var i Silo. Hon hade upplevt att här fattades det något av trohet mot Herren på denna plats. Vi kan läsa om att det faktiskt var väldigt dåligt ställt med prästerna som fungerade i det här sammanhanget. Hennes nöd över att hon var barnlös blev på något sätt också en nöd över den andliga situationen. Hon bad djupt, allvarligt och innerligt till Herren om att få en manlig avkomling. Hon bad till Gud om att:
– icke förgäta din tjänarinna, utan giva din tjänarinna en manlig avkomling, så vill jag giva denne åt HERREN för hela hans liv, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud (1 Sam 1:11).
Det handlade om ett nasirat hon ville inviga sin son till. I Gamla testamentet talas om att man kan bli nasir, och det handlar då om att avskilja sig på ett särskilt sätt för Herren. Innan Hanna fått visshet om något bönesvar, så bad hon om att ifall hon får en son, så ska denne bli en nasir, avskild för Herrens räkning. Hon blev först missförstådd, men prästen Eli förstod så småningom att hon inte var drucken, och sa till henne att hon skulle få vad hon hade bett om.
Därefter fick Hanna denne son. Han fick heta Samuel, för det var ett bönesvar, vilket namnet betyder. Gud hade hört hennes böner. Då bestämde hon sig för att vänta med att gå upp till Silo igen tills den dag var inne då hon kunde lämna Samuel i Silo. Elkana var med på noterna, och sa till Hanna att hon fick göra vad hon fann för gott; stanna hemma tills hon avvant honom. På den tiden ammade man länge, men Samuel var bara en liten pojke då hon gick upp till Silo med honom. Vi läser:
– Men sedan hon hade avvant honom, tog hon honom med sig ditupp, jämte tre tjurar, en efa mjöl och en vinlägel; så förde hon honom in i HERRENS hus i Silo. Men gossen var ännu helt ung (1 Sam 1:24).
Märk just de här orden: så förde hon honom in i HERRENS hus. Hanna berättade för prästen Eli att det här var bönesvaret jag fick när jag var här för några år sedan och bad om honom. Och så läser vi:
– Därför vill ock jag nu giva honom tillbaka åt HERREN; så länge han lever, skall han vara given åt HERREN. Och de tillbådo där HERREN (1 Sam 1:28).
I norska översättningen står det, ”det var för Herrens skull jag bad om honom”. Det var alltså inte bara för hennes egen skull, hennes barnlöshets skull. Det fanns också en nöd som hade kommit över henne för situationen i Guds hus. Men hon förde honom in i Guds hus. Trots situationen som var där, förde hon honom in i Guds hus. Sedan prisade hon och lovsjöng Herren. Hon var glad och lycklig över att denna hennes önskan kunde uppfyllas.
I andra kapitlet läser vi om hur situationen var med Elis söner. De var faktiskt onda män. De ville inte veta av Herren, och ändå var de i Guds hus och tjänade som präster. Men de tänkte bara på sig själva, och brydde sig inte om de regler och ordningar som skulle vara när man offrade, utan de tog för sig och levde ett ogudaktigt liv mitt i Herrens hus. Det står:
– Och de unga männens synd var så mycket större inför HERREN som folket därigenom lärde sig att förakta HERRENS offer (1 Sam 2:17).
Sedan läser vi:
– Men Samuel gjorde tjänst inför HERRENS ansikte, och var redan såsom gosse iklädd linne-efod (1 Sam 2:18).
En efod var en prästklädnad, som prästerna skulle ha då de tjänade Herren. Det fanns också en lite enklare dräkt, och det var linne-efoden, som även andra än prästerna kunde ha. Prästens kläder var mer komplicerad med olika färger osv. Men denna linne-efod var ändå ett tecken på att Samuel tjänade Herren. Jag har tänkt på den här situationen ganska mycket. Samuel var i Herrens tjänst, men vem hade avskilt honom? Det var inte han själv, utan hans mamma hade avskilt honom för Herrens räkning. Det står att hon förde honom in i Herrens hus, och så var han kvar där.
Ibland har jag funderat över vad Samuel tänkte själv då han var där. Tänkte han kanske på sina halvsyskon? Peninnas barn var inte i Herrens hus. Peninna hade inte sett till att föra in dem eller avskilja dem för Herrens räkning på något sätt, men de var halvsyskon till Samuel. Han måste ha funderat över det. Varför får inte jag vara hemma hos mamma och pappa som de? Vad är det för särskilt med mig? Han måste ha funderat över det då han växte upp. Och i Herrens hus där Hofni och Pinehas tjänade som präster kunde han ha tagit intryck av dem. Men uppenbarligen gjorde han inte det. Han hade fått med sig något av sin mors nitälskan, tror jag. Det står ingenting om det, men på något sätt måste han ha beslutat sig för att avskilja sig för Herrens räkning. Jag har också tänkt på Eli som ju var präst och gammal och säkert hade nitälskan för Guds hus. Han hade ju fört in sina söner i Guds hus. De var där som präster. Men hur gick det för dem? Det var något i Eli som gjorde att han var kraftlös. Han hade inte haft förmåga att förmedla nitälskan för Herrens hus till sina söner. De levde där och fördärvade i Herrens hus, fastän de var där. De var inte avskilda för Herren i sina hjärtan. De var avskilda för Herren bara till det yttre.
Allt det här kan vi tänka på och lära av. Det handlar också om en generationsväxling. Eli hade säkert varit trogen och tjänat på sitt vis, men han hade blivit gammal och lomhörd; också lomhörd för Herrens tilltal. Han visste, men hade inte kraft att rätta till det som var på tok i Herrens hus. Han sa det, men han sa det på ett så lamt sätt, så hans söner lyssnade inte. De tog inte varning, de tog inte till sig de förmaningar fadern ville ge sina söner. Men så var det inte med Samuel. Vi läser:
– Gossen Samuel däremot växte till i ålder och välbehag både för HERREN och för människor (1 Sam 2:26).
I tredje kapitlet läser vi om hur Herren uppenbarade sig för Samuel. Vi känner till historien om hur Herren ropar till Samuel. Tänk, i den här situationen hade Gud bara Samuel! Han hade inte Eli, för Eli hade blivit lomhörd, och hade slutat höra Guds röst. Men det står också att Guds lampa hade ännu inte slocknat. Gud kallar på Samuel, och så får han ett budskap. Där var Eli till hjälp; han säger åt Samuel att om du ytterligare hör, så är det Herren som ropar på dig. Då ska du säga: Tala Herre, din tjänare hör! Så Eli förstod vad det handlade om. Han visste att nu ville Gud tala genom Samuel. Eli satte säkert värde på Samuel, fastän han själv inte kunde vara till nytta för Herren. Vi läser också att Samuel inte hade lärt sig känna igen Herrens röst:
– Samuel hade nämligen ännu icke lärt att känna igen HERREN, och ännu hade icke något HERRENS ord blivit uppenbarat för honom (1 Sam 3:7).
Så fastän Samuel var avskild för Herren och var i Herrens hus, hade han ännu inte lärt känna Herrens röst. Det var väldigt viktigt att han lärde känna Herrens röst.
Ni ungdomar har kanske föräldrar som har fört er in i Herrens hus. Ni har på ett naturligt sätt fått växa upp och leva i församlingen, som Samuel fick. Han var avskild för Herren av sin mamma. Nu måste ni som är unga, själva se till att ni får en personlig relation med Herren Jesus Kristus, så att ni lär känna igen Herrens röst, då han vill tala. Tänk att Gud vill använda er som är unga idag! Han vill ta hand om er, och göra så att ni blir lyhörda för Herrens ord. Det är så viktigt i våra dagar, då det finns så mycket förvirring. Många är som Peninnas barn, som inte blir införda i Herrens hus. Fastän de blir frälsta, blir de aldrig insatta så att de får någon relation med en församling. Det kan kallas församlingar de miljöer de är i, men det är inte att komma in i Herrens hus. Andra kommer in i Herrens hus, men de lever som Hofni och Pinehas, så de aldrig skaffar sig en egen relation till Herren Jesus Kristus i församlingen. Man bara är där, och tror att i och med det så är det bra. Man är inte så noga med förordningar och Herrens Ord; man säger: Gud är så nåderik. Han bryr sig inte! Men han gör det. Allt hans ord är givet oss, för att vi ska kunna komma rätt.
Så kom Herrens ord till Samuel. Och det ord han fick, var verkligen ett allvarligt och skarpt ord, även till Eli. Det var säkert en frestelse för honom att förtiga vad Herren faktiskt sa. Det var så skarpt, så han gruvade sig för att säga det. Men Samuel var trogen och förteg inte någonting. Han talade om allt vad Herren hade sagt till Eli. Vi läser:
– Då omtalade Samuel för honom alltsammans och dolde intet för honom. Och han sade: ”Han är HERREN; han göre vad honom täckes” (1 Sam 3:18).
Eli erkände att Gud är Gud. Det han gör är rätt. Behöver han göra det här, så är det rätt. Det erkände Eli.
Och så står det:
– Men Samuel växte upp, och HERREN var med honom och lät intet av allt vad han hade talat falla till jorden (1 Sam 3:19).
Ingenting av det han förmedlade från Herren var meningslöst.
– Och hela Israel, från Dan ända till Beer-Seba, förstod att Samuel var betrodd att vara HERRENS profet (1 Sam 3:20).
Ganska snabbt började folk förstå att det här är en som är betrodd med att vara Herrens profet. Tänk, att bli betrodd att bära fram ett budskap från Herren! Vilken uppgift! Det är stort.
– Och HERREN fortfor att låta se sig i Silo; ty HERREN uppenbarade sig för Samuel i Silo genom HERRENS ord. Och Samuels ord kom till hela Israel (1 Sam 3:21; 4:1).
Efter att Herren har talat kommer den stora striden vi läser om i fjärde kapitlet. Striden mot Filistéerna. Då blir Hofni och Pineas plötsligt väldigt angelägna om att få Gud med på sin sida. Förut frågade de inte efter Herren. Hela Israel var angelägna om att få med Herren i striden. Då kommer de och bär dit arken. De tänkte att de hade ju arken; den var platsen där Herren uppenbarade sig. Har vi bara arken med, så kommer vi att vinna seger! De jublade och trodde att de hade seger, då arken var där. Det var bara det, att de hade missat en väldigt allvarlig sak här. Man kan inte ha arken med sig, om man inte själv har ett personligt förhållande till uppenbarelsen; till Herren Jesus själv. Det hjälpte inte att de bar med sig arken; den var inte något som kunde vara frikopplat från dem själva. De måste själva vara angelägna om Herren och Herrens uppenbarelse i sina egna liv.