Analys av Jan Egil Hafsahl
Tanken om de mänskliga fri- och rättigheterna har sin rot i stoisk och kristen filosofi och bygger på grundtanken att människan har ett värde i sig själv, oberoende av ras, klass eller kön. Den europeiska kommissionen om de mänskliga rättigheterna upprättades den 4 november 1950, två år efter det att FN:s generalförsamling antog en universell förklaring om mänskliga rättigheter, och kommissionen upprättade Den Europeiska Domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) som ett dömande organ för de mänskliga rättigheterna.
Från en övervakande och kontrollerande position av de mänskliga rättigheterna har det inom såväl kommissionen som domstolen skett en dramatisk förskjutning inom vissa områden de senaste två-tre åren, mot ett statligt, totalitärt tänkesätt. Låt mig nämna ett par exempel. I september 2006 beslöt EU-domstolen i Strasbourg att ”barns rätt till utbildning är överordnad föräldrarätten”. Det principiella domslutet kan få stora konsekvenser för hela vår del av världen när det gäller utbildning, – och kommer att ge trängre villkor för hemundervisning och friskolor över hela Europa. Under loppet av de sista 40 åren har det förts några hemundervisningsärenden för Europadomstolen i Strasbourg. Tills nu har dessa domar gett relativt stort spelrum för föräldrarätten, så att hemundervisning på grund av livssyn eller på en pedagogisk grund har varit möjlig på ett acceptabelt sätt. I den ovannämnda saken gör människorättsdomstolen en helomvändning. Den erkänner föräldrarättens betydelse, men den underordnar föräldrarätten barns rätt till utbildning. Bakgrunden för beslutet i Europadomstolen var att ett tyskt föräldrapar önskade hemundervisning för sina barn, men att tysk lag förbjöd detta, och saken lades därför fram för Europadomstolen.Allt tyder på att det fälldes en principiell dom i Strasbourg som skall gälla för hela Europa – alltså inte bara ett nationellt avgörande. Europadomstolen inkluderar i utbildning också ”den sociala och integrerande aspekten i samhället”, och domstolen går långt i domen när den säger att ”skoldeltagande är en nödvändig del av barnens integreringsprocess i samhället”. Detta kommer i realiteten att betyda att om föräldrarna har en livsåskådning eller en pedagogisk övertygelse som leder barnen ut från skolan, så kan skolmyndigheterna säga att föräldrarna på det sättet försvagar barnets utbildning eller möjlighet till samhällsintegrering, och resultatet kan bli att hemundervisning därför kan förbjudas – eller i värsta fall kriminaliseras. Europadomstolen reducerar föräldrarätten också på ett annat sätt när den uttalar domspremisserna att ”föräldrars religiösa påverkan av barn är otillbörlig om barnen inte förstår konsekvenserna av den påverkan de blir utsatta för”. Detta ger också argument i förhållande till att barn inte bara måste gå i skola, men i en offentlig skola. Ångesten för utveckling av parallella samhällen i de enskilda länderna går att ta och känna på – och vi ser konturerna, inte bara av en föräldrarätt som fått munkavle, men munkavle på den fria församlingens grundläggande uppdrag att ”lära dem att hålla allt det jag har befallt er”.
Människorättsdomstolens dom i en abortsak i mars i år, är om möjligt ännu mer anmärkningsvärd och skrämmande. Den polska staten blev av domstolen dömd till ett betydande ersättningskrav för att ha nekat en kvinna abort år 2000. Enligt polsk lag kan det bara beviljas avbrott av graviditet när denna hotar moderns liv och hälsa, när barnet blivit till genom våldtäkt eller incest eller när fostret är mycket sjukt eller skadat. En tvåbarnsmor med nedsatt synförmåga ansökte om abort i samband med sin tredje graviditet av fruktan för att hon skulle få ännu sämre syn. Varken hennes ögonläkare eller gynekolog menade att risken var så stor att den kvalificerade till abort. Kvinnan stämde den polska staten, med god hjälp av organisationen Interights, ett Londonbaserat ”internationellt center för juridiskt skydd av de mänskliga rättigheterna”. Kvinnan förlorade stort i den nationella rättsapparaten – och saken anmäldes därför till domstolen i Strasbourg. Då hade kvinnan redan fått sitt tredje barn. När Domstolen för de mänskliga rättigheterna nu, med sex mot en domarröst, ger kvinnan medhåll i stämningen är det med argument som att kvinnans ”privatliv som den europeiska människorättskonventionen ger rätt till, har kränkts”. Domen i Strasbourg är på en ideologisk grundval, där Polen nu skall pressas till att anse abort vara en mänsklig rättighet. Domstolen säger egentligen att detta att vägra att dräpa ett barn, bryter mot människorättskonventionen, och gör följaktligen Domstolen för de mänskliga rättigheterna till moståndare till rätten till liv. Domen skapar ett prejudikat som i förlängningen kan få skrämmande följder. Lagstiftningen i hela vår västliga kultur ger kvinnan gudastatus över det liv hon bär – om än med något olik tidsavgränsning. I Storbritannien går för närvarande debatten het runt förslaget från den brittiska gynekologi- och födelseföreningen, som öppnar för aktivt dråp på redan födda barn med funktionshämningar. Vi ser med skräck emot den dag då Europadomstolen får sig förelagt ett klagomål från en mor eller far som av nationella domstolar har nekats rätten att dräpa sitt funktionshämmade barn. När ”rätten skjuter upp som en giftig planta” (Hos 10:4) återstår bara Guds dom.