Det korta perspektivet

Ledare av Berno Vidén


Det är angeläget påminna allt Guds folk om vikten av att bevara en sann och frigörande bibeltro. I en tid där Nya Testamentets lära om omvändelse, dop i vatten, efterföljelse, församlingsgemenskap och förkunnelsen om Jesu andra tillkommelse luckras upp för att anpassas till en bred ekumenisk kyrklighet och infogas i ett kyrkopolitiskt spel, gäller det att presentera tydliga riktlinjer om vad Guds ord säger i dessa frågor.


Då avsteg från väckelsepionjärernas kristallklara förkunnelse om att inte beblanda sig med den avfälliga skökokyrkan med högsäte i Vatikanstaten äger rum, måste vi ropa ut tydliga varningssignaler. Idag råder en stor förvirring där flera av landets ledande frikyrkor aktivt banar väg för en sådan katastrofal kursändring. Exempelvis kan vi följa utvecklingen inom Livets Ord, där man inte bara saluför katolsk litteratur, utan även är med att genom eget förlag propagera för en anpassning till romersk katolsk teologi, sakramentslära och liturgi.
Midnattsropet vill varna för andligt avfall och vara en väckelsebasun som lyfter fram sanningen om Jesu snara tillkommelse. Det talas ofta om tidstecken som ska föregå denna stora händelse. En uppenbar risk i sammanhanget är att det hopp Skriften så tydligt påminner om som något nära förestående, istället skjuts på framtiden. Man säger att först måste speciella händelser äga rum, en tanke Bibeln själv står främmande inför.
Sanningen om Jesu tillkommelse får aldrig bli ett slagträ i ett kyrkopolitiskt spel. Det är inget ämne för diskussion med motivet att hitta en gyllene medelväg anpassad till ett ekumeniskt samarbete. Ett resultat av dessa strävanden är att många fria församlingar där man tidigare med frimodighet förkunnat församlingens uppryckelse och hemfärd, idag lojt stämmer in i en messiansk förväntansteologi, där det alltmer kommit att handla om ett framtida återvändande för en politisk Kristus, inför vars ankomst man med gemensamma insatser söker förbereda jorden.

Att leva i tillkommelsen är att leva i det korta perspektivet, som om han kom idag. Det budskapet förkunnas inte idag på samma sätt som tidigare. Arne Imsen annonserade under sitt sista verksamma år ett ämne som han bokstavligen gav sina sista krafter åt att förkunna. Vi minns hur han uppfordrande ropade ut budskapet på de platser möten annonserades: “Varför är det så tyst om Jesu tillkommelse?”

Frågan är berättigad, men samtidigt i sig ett tydligt tecken på att Jesus kommer snart. “I en stund då ingen väntar det…”
Idag har en teologi vunnit popularitet i flera sammanhang, där talet fokuseras kring Jesu återkomst. Man kan läsa i olika media, i kristen press och magasin om ämnet, där man från katolska kyrkan, trosrörelsen, pingströrelsen, evangeliska frikyrkan, messianskt judaiserande rörelser etc. verkar ha fått ny näring till ämnet.
Gemensam nämnare är att man allt oftare utesluter vad som är församlingens enda och stora hopp; att vi ska lyftas upp, Herren till mötes, för att hemförlovas. Därmed skjuter man också fram tiden för hans tillkommelse. Man talar om Konungens ankomst, man talar om Messias ankomst, vilket innebär politiska anspelningar i budskapet.
Utifrån ekonomiska resurser och politiskt inflytande talar man om att gemensamt verka för hans ankomst. Blickarna riktas mot Israel; man vill vara med och se till att judarna kommer till Israel. Mycket kraft och tid läggs ner på uppdraget i dessa megaprojekt, som exempelvis kan ta sig uttryck som det går att läsa i ett av många nyhetsbrev som skickas ut från frikyrkosverige: “Nu tömmer vi Etiopien på messianska judar!”
Varifrån har kristenheten fått mandat till dessa åtgärdsprogram? Missionsbefallningen, som i första hand var riktad till det judiska folket, säger tvärtom: Gå ut i hela världen, predika evangelium för alla folk. Det är uppdraget givet till församlingens tidsålder, som nu med hast närmar sig sitt slut.

Sakramentalism och en återgång till ett ceremoniellt kyrkoliv har snabbt blivit populärt. Messiansk judaism sprider sig till övriga folkgrupper, som börjar anamma Gamla Testamentets seder och bruk. Trots Nya Testamentets tydliga varningar mot ett sådant återvändande, växer fenomenet. Det som tycks ha varit isolerat inom judendomen, såsom att fira påsk utifrån det gamla förbundets reningsceremonier med vattenskålar att tvätta händerna i innan man äter eller beder, görs bruk av t.o.m. inom vissa pingstförsamlingar. Det blir allt vanligare att man fäster uppmärksamheten vid traditioner och ritualer.

Trots olika riktningar och trots att samfunden i sig uttrycker splittring finns det grupper inom varje rörelse där man slår vakt om att mötas omkring det man har gemensamt. Allt fler talar om Messias ankomst, på ett evolutionistiskt skrämmande sätt.
Budskapet om Jesu förestående tillkommelse; att han kan komma idag, det bleknar bort. Budskapet om att församlingen hör himmelen till försvinner. Där har vi ett stort ansvar att med frimodighet proklamera församlingens tillhörighet. Låt Maranata! få bli ett signum över ditt liv: Jesus kommer! Då ges budskapet trovärdighet.

Församlingen är himmelsk men har idag sin funktion på jorden. Det är skillnad på att vara av världen och att vara i världen. Det är av stor vikt att församlingens himmelska identitet inte går förlorad. Hela församlingens liv och lära präglas av ett främlingsskap i tiden samtidigt som hon är förmedlare av hoppets evangelium till hela mänskligheten. Hoppet är att Jesus kommer tillbaka!

Nyckeln till ett liv i sann och sund förväntan är den nya födelsen. Vi som var döda i våra synder och överträdelser har av nåd blivit delaktiga i ett nytt liv genom frälsningen i Jesus Kristus. Därmed är vi också delaktiga i det stora hopp Hans tillkommelse innebär. Av nåd är ni frälsta.

Föregående inlägg Midnattsropet
Nästa inlägg Nummer 1 2006

Relaterade inlägg