Appell av Gertrud Johansson med tema Barnen och skolan
Vi har hållit på med hemundervisning i vår familj sen 1980, och jag har ett läsår kvar för mitt yngsta barn.Här i församlingen har vi haft några familjer som har haft hemundervisning och för ordningens skull har vi haft dem inskrivna på en skola som har skött om att testa barnen. Vi har haft tillgång till skolhälsovård. Det har varit godkänt och vi har kunnat bedriva vår hemundervisning.Förra läsåret på höstterminen kom rektorn och biträdande rektor från den skolan och besökte oss. Vi satt ner och samtalade och vi fick visa upp de läromedel vi skulle använda och redovisa hur vårt schema såg ut och hur vi skulle lägga upp undervisningen.De åkte hem igen och så fick vi ett besked så småningom att vi var tillåtna att fortsätta hemundervisningen läsåret ut. I det brevet angavs vissa punkter som man kritiserade litet och det som man tyckte var väldigt allvarligt var att vi saknade laborations-sal för kemi och fysik.Man menade också att våra barn hade dålig social träning. Man menar att de träffar bara barn här i församlingen. De beslöt i det att den sociala träningen skulle ordnas så att våra barn skulle få vara med när de i den skolan hade sina idrottsdagar. Något sådant hörde vi aldrig av sen. Det blev inget mer med den sociala träningen…Under fjolåret kom till några föräldrars kännedom ett PM från utbildningsförvaltningen och den skola vi haft ville inte längre befatta sig med några barn som hade hemundervisning. PM:et innehåller en hel del påståenden som inte alls stämmer, man märker att de som skrivit det inte alls lagt sig vinn om att undersöka förhållandena.Oavsett vad myndigheterna här nu gör så har inte vi tänkt att backa. Vi fortsätter naturligtvis med vår hemundervisning, därför att den fyller alla lagens krav. Vi har löst det här med laborationer genom att vi åker till Pilgrimsfolket i Norge och gör våra laborationer där och vi har vår sociala träning alldeles utmärkt i församlingen. Våra barn får mer social träning än många andra barn. De träffar människor i alla åldrar och i alla möjliga situationer och sammanhang här på vårt missionscenter i församlingen.När det gäller hemundervisningen har jag upplevt det som en oerhörd nåd. Jag började 1980, och har upplevt det som en väg som Gud har banat och som Gud gav oss som en möjlighet för våra barn. Jag har under årens lopp hållit på och visst har det varit kamp, men det är det väldigt mycket värt. Det finns människor som har backat därför att de har varit rädda för att barnen inte skulle passa in i samhället, i världen. Man är så rädd för att bli udda och annorlunda. Men jag förstår inte det där att vara angelägen om att våra barn ska passa i den här världsordningen som ska gå mot sitt slut. Det är väl oerhört mycket viktigare att våra barn passar i den eviga världen, att våra barn får den grund som håller för att komma in i det rike som evigt består.Vi ser i Guds ord, exempelvis i hela Hebr 11, hur trons människor gör. Vi ser hur den ena efter den andra tar ansvar för den kommande generationen. Det handlade väldigt ofta om kommande generationer; det som trons kämpar gjorde genom tron, för de såg något annat, nånting vidare. Man såg det rike som är av evighet, man väntade på den himmelska staden. Det gör vi också! Vi vill förbereda våra barn för den himmelska världen. Det handlar om att förbereda dem, vi kan inte förvägra dem detta; vi måste ge dem brödet som kommer ned ifrån himmelen och där får vi inte backa, oavsett om myndigheterna ställer upp och skrämmer oss med sina PM och sina anmälningar och sina beslut som de tar utan att egentligen sätta sig in i hur vi har det.Det finns forskningsfakta som säger att hemundervisningens elever presterar bättre och att det inte ger social isolation och att den egentligen är bättre än vanlig skola.Så vet vi även genom det att hemundervisning är inget negativt för våra barn, tvärtom, det är bättre än alla andra former.Vi får be till Gud för det här att vi handlar på rätt sätt och att vi kan få möjlighet att fortsätta i lugn och ro med våra elever. Men det är ju en kamp för dem som ska gå in i hemundervisningen och därför får vi inte ge vika nu utan här handlar det om att hävda sin rätt att fostra barnen.Vi har ett stort tacksägelseämne i församlingen, det är Linda som ska börja med Emma i första klass och hon har skrivit in sitt barn i en skola i en förort och skickat in anmälan och fått klartecken att börja med hemundervisning. Det är ett stort tacksägelseämne och där tycker jag att vi verkligen ska be till Gud för Linda som nu går in i uppgiften att undervisa sina barn. Hon har en hel rad med barn och det första ska nu börja i hemundervisning – det är ett väldigt tacksägelseämne.