Varför ska de ödmjuka ärva jorden?

Bibelstudium av Paulus Eliasson

Det finns ett välkänt påstående i början av Jesu bergspredikan, som verkar bra och fint vid första anblick, men som blir lite förvirrande när man tänker på det – och som till slut avslöjar en viktig del av Guds plan. Jesus säger så här:

Saliga är de ödmjuka, för de ska ärva jorden.

Matt 5:5

Det låter bra, men vad betyder det att ärva jorden? Varför skulle någon vara intresserad av att ärva jorden? Kan inte jag bara fortsätta vara högmodig, och låta de ödmjuka behålla sitt arv?

För det andra: Handlar inte de troendes hopp om himmelen? Borde inte Jesus ha sagt ”… för de ska ärva himmelen?” Och dessutom: Sist jag kollade, var det försvinnande få ödmjuka ägare av jorden. Politiker. Magnater. Oligarker. Shejker. Multimiljardärer. Man kan säga mycket om dem – men ”ödmjuk” är sällan sättet man beskriver dem på. Så, vad handlar den här versen om?

Ärva jorden

Det första vi ska säga något om, är vad det betyder att ärva jorden. Det fanns i Israel en arvsrätt som varförordnadi Gamla testamentets lag, och som i stort sett hade varit fungerande sedan urminnes tider. Då Israels folk intog Kanaan under ledaren Josua, så delade man in landet i tolv delar, en för var stam – och sedan delade stammarna in sin del så att varje familj fick en bit jord att odla på och leva av.

Denna jord skulle stanna i familjen, och det var den äldste sonen i familjen som ärvde marken. Man fick inte sälja den, för att ingen i Israel skulle få monopol över landet. Tanken var att Israels land var Guds eget land, folket var hans folk, och som den Gud han är så delegerade han ansvaret för sin jord till sitt folk. De skulle regera med honom.

Om man ser rent socioekonomiskt på situationen i Israel på Jesu tid, och särskilt situationen i Galileen, så var det mycket oro i landet på grund av den romerska ockupationen och en del andra förändringar, som gjorde att de gamla ordningarna höll på att omintetgöras, något som resulterade i större klyftor mellan rika och fattiga. Så när Jesus talade om vem som skulle ärva jorden, så slog det nog an en sträng i åhörarna.

Men Jesu poäng var inte bara att tala om den sociala situationen i Israel – utan han vidgade blicken till att handla om hela mänsklighetens framtid. Jesu uppdrag var inte att förnya arvslagarna i Israel, utan att återupprätta det som människorna gick miste om i Adam och Eva, många tusen år tidigare. De två hade fått uppdraget att uppfylla jorden och att lägga den under sig, alltså härska på jorden som Guds avbilder och representanter. De ärvde jorden helt enkelt. Men Bibeln säger att de valde att göra sig oberoende av Gud; de ville inte lyda och följa hans definition av rätt och fel, och därför blev de inte jordens välgörare, utan dess tyranner.

I stället för att jorden gick i arv från far till äldsta son på ett harmoniskt och ordnat sätt, så ser man att ett tydligt ämne i Bibeln är familjekonflikter och strider mellan syskon, med Kain och Abel som modellen för många andra förstörda relationer.

Så när Jesus sa att de ödmjuka skulle ärva jorden så stack det nog i ögonen på dem som hörde honom. Det är väl nästan ingen ödmjuk som har ärvt någonting? Och om de en gång har gjort det, så har det rövats ifrån dem nästan omedelbart.

Babylons kung har en dröm

Med detta i åtanke ska vi gå till en bibeltext som jag tycker att det talas för sällan om. I Daniels boks fjärde kapitel har Nebukadnessar, stormakten Babylons kung, just haft en dröm som gjorde honom orolig. Han kallar till sig Daniel, och berättar drömmen.

Belteshassar (kungens namn på Daniel), du som är den främste bland spåmännen, jag vet att heliga gudars ande bor i dig och att ingen hemlighet är för svår för dig. Säg mig vad jag såg i min dröm och vad det betyder!

Här är den syn som jag hade på min bädd: Jag såg i min syn ett träd stå mitt på jorden, och det var mycket högt. Trädet var stort och väldigt och så högt att det nådde till himlen och syntes till jordens ände. Lövverket var vackert, och det bar så mycket frukt att det hade mat åt alla. Markens djur fann skugga under det och himlens fåglar bodde på grenarna. Allt levande fick sin föda från det.

I den syn som jag hade på min bädd såg jag hur en helig väktare steg ner från himlen. Han ropade med hög röst och sade: ‘Hugg ner trädet och kapa grenarna, riv bort lövverket och strö ut frukten, så att djuren under trädet flyr sin väg och fåglarna flyger bort från grenarna. Men stubben med rötterna ska lämnas kvar i jorden bland markens gräs, bunden med kedjor av järn och koppar. Den ska fuktas av himlens dagg och ha sin lott med djuren bland markens örter. Hans hjärta ska förvandlas från ett mänskligt hjärta så att han i stället får ett djurs hjärta, och sju tider ska gå fram över honom. Så är det bestämt genom väktarna, och så är det befallt av de heliga, för att de levande ska veta att den Högste råder över människors riken. Han ger dem åt vem han vill och upphöjer den ringaste bland människor till att härska över dem.

Dan 4:6–14

Vilken märklig dröm! Vad betyder det här? Ett träd växer sig stort, tills det överskuggar hela jorden. Alla jordens djur och fåglar gömmer sig där. Men trädet växer mot himmelen, och därför stiger det väktare ner från himmelen och befaller att trädet ska huggas ner, för att alla ska förstå att Gud råder över människornas riken, och han upphöjer de ringaste för att härska över jorden. Vi ser i alla fall parallellen till Jesu bergspredikan, men vad betyder drömmen?

Daniel, eller Belteshassar som han kallas, blev bestört när han hörde drömmen, för han förstod att han stod framför trädet som drömmen handlade om. Om vi läser vidare i kapitlet, så sa Daniel ungefär så här: Du är trädet, o kung. Du har vuxit. Du har fått makt, och du regerar över alla på jorden. Stora och små – alla är de i dina imperialistiska händer. Och himmelens Gud har sett dina ambitioner, dina drömmar om att sträcka dig upp mot himmelen, och regera genom förtryck och utnyttjande. Och Gud har bestämt att det ska ta slut. Du ska ödmjukas. För Gud kan inte arbeta med ett träd som når upp till himmelen.

Och så avslutar Daniel med dessa ord:

Därför, o konung, låt mitt råd behaga dig: Gör dig fri från dina synder genom att göra gott och från dina missgärningar genom att vara barmhärtig mot de fattiga, om din framgång ska bestå.

Dan 4:24

Det låter ju bra. Gör dig fri, och gör gott. Var barmhärtig mot fattiga. Böj dig i ödmjukhet, innan Gud gör det åt dig. Och Nebukadnessar lyssnade faktiskt, men inte mer än i ett år. Så länge kunde han hålla sitt inre vilddjur tillbaka, men sen står det att han en dag gick runt på taket i sitt palats och såg sitt vackra land. Och så sa han: ”Här är det stora Babel som jag har byggt upp till ett kungavälde med min starka makt, till ära för mitt majestät.”

Maktfullkomligheten gick inte att hålla tillbaka. Stoltheten. Upproret. Rebelliskheten. Den synd som fanns i Adam och Eva bubblade upp i Nebukadnessar. Och de första människornas utvisning från Eden, blev Nebukadnessars utvisning från Babel. Han förlorade förståndet – och levde som en oxe i sju år, borta från människor.

Varför berättar jag det här, och vad har det att göra med Jesu bergspredikan? Det finns några saker att lära sig och att tänka på i denna historia. Lägg märke till följande:

  1. Gud kände sig inte hotad av Nebukadnessar. Det fanns inget tänkbart scenario där Babylons kung skulle detronisera Gud. Hur skulle det ens gå till? Så nedhuggningen av trädet var inte för att trädet hotade himmelen.
  2. Guds avsikt var inte förödmjukelse. Ödmjukhet, ja – men inte förödmjukelse. Målet var inte att Gud skulle kunna skratta åt Nebukadnessars dumhet och högmod, medan denne gick runt och åt gräs som en oxe. Målet var en ödmjuk kung.

Berättelsen slutar inte med Nebukadnessar i sin sinnessjukdom, utan med att han lyfter sina ögon till himmelen, erkänner Guds suveränitet, och får tillbaka både sitt förstånd och sitt rike. Han själv berättar om sin erfarenhet i texten, och säger till sist vad han har lärt sig:

Nu prisar, upphöjer och ärar jag, Nebukadnessar, himlens Kung, för alla hans gärningar är sanning och hans vägar rätta. Och han kan ödmjuka dem som vandrar i högmod.

Dan 4:34

Guds makt bestod inte i att omintetgöra Nebukadnessar – men i att ödmjuka honom. Och anledningen till detta var att Gud inte kan använda högmodiga människor för att leda världen. Det är de ödmjuka som ska ärva jorden. Och det är därför han gång på gång måste föra oss in i de omständigheter som gör oss ödmjuka. Det var inte för att Gud hatade Nebukadnessar som han lät honom utvisas från människornas rader, utan för att han hade en plan för att upprätta honom.

Ödmjukhetsprocessen

Det finns en ödmjukhetsprocess, tack och lov. För vi är inte ödmjuka vi heller. Om vi tror att vi är det, så är det antingen för att vi fullständigt saknar självinsikt, eller för att Gud har bevarat oss från någonting att vara stolta över. Så fort människor får makt så utnyttjar man den; som regel för pengar, sex eller kontroll. Det är köttets drivkraft, och ingen av oss kommer undan den. Frågan är inte om det finns stolthet i oss – utan frågan är om det finns en större kraft; kraften att ödmjuka dem som vandrar i högmod.

När vi har läst om Nebukadnessar, får det dig kanske att undra varför vi inte har fler politiska ledare, miljardärer och andra som äter gräs och går på alla fyra? Har Gud gått bort från sin ursprungliga plan om att göra mänskligheten ödmjuk genom sju års idisslande åt oss var och en? Nej, för det var aldrig hans plan. Hade det varit Guds plan, så hade vi allihop varit ute och ätit gräs.

Vad är då Guds plan för den här processen som gör oss redo att ärva jorden och inta det rike som Gud har tänkt om oss? Jesus bad en bön som gick över i en appell till dem som hörde den. Den finns nertecknad i Matteus 11, och skänker ljus över Guds plan för världsarvet:

Vid den tiden sade Jesus: “Jag prisar dig Far, himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. Ja, Far, så var din goda vilja.

Allt har min Far överlämnat till mig. Och ingen känner Sonen utom Fadern, inte heller känner någon Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.

Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda är lätt”.

Matt 11:25-30

I den här texten prisar Jesus Fadern, därför att han – som han alltid gör – har dolt sin plan för de visa och kloka, de stolta och självrättfärdiga. Men så har han uppenbarat den för de svaga, de små och de enkla. Det är dem han kan arbeta med och verka igenom.

Sedan går hans kallelse ut: Kom till mig alla ni som arbetar! Alla som bär på bördor! Här finns det vila! Och han beskriver den gemenskapen som han bjuder in till som ett ok. Det är en bild från jordbruket, där två oxar kunde gå under samma ok. En yngre oxe kunde lära sig tjänsten av en äldre, och det är bilden här också. Vi kan få komma in under hans ok, och lära oss av honom, för han är mild och ödmjuk. Han är vår lärare, och klassrummet är Golgata.

Gud är full av nåd och barmhärtighet, och han visste att om han skulle ödmjuka hela världen så hade det inte räckt med sju år av att äta gräs, utan vi hade varit tillintetgjorda allihop. I stället sände han sin egen Son till världen, och Sonen – som aldrig hade syndat – gick in under ödmjukhetens ok frivillig. Han lyfte upp ödmjukhetens och skammens kors. Som aposteln Paulus beskriver så fantastiskt:

Han var till i Guds gestalt men räknade inte jämlikheten med Gud som segerbyte, utan utgav sig själv och tog en tjänares gestalt och blev människan lik. När han till det yttre hade blivit som en människa, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden – döden på korset.

Fil 2:6-8

Jesus lärde oss ödmjukhet – inte bara genom att vara det perfekta exemplet på ödmjukhet som vi kan efterfölja – utan framför allt genom att han dog för vår stolthet. Det är först när vi förstår att det var vår makthunger och vårt destruktiva begär efter att härska som drev Jesus in i döden, och som han dog för, som vi kan förstå avgrundens mörker i oss själva, parallellt med Guds oändliga kärlek.

Det är bara i det mötet som vi kan uppleva sann och äkta förvandling. När vi ser upp på honom som ödmjukade sig själv för att dö för vår stolthet – det är då korsets kraft kan bryta ner synden i oss.

Gud vill att de ödmjuka ska ärva jorden. Det är vårt uppdrag att göra jorden till det Gud har tänkt att den ska vara, men vi kan bara fungera i det uppdraget om vi blir som Jesus: ödmjuka och milda. Det är när vi ger vårt liv för varandra i uppoffrande kärlek, som vi kan få del av det arv som Gud vill ge oss.

Detta är en pågående process, där Gud föder, formar, helgar och leder oss genom sin Ande. Och Anden verkar fram i våra liv det som behövs för att kunna utföra vårt uppdrag att vara Guds avbild på jorden: Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning.

Så för att vi ska bli de människor som Gud önskar, så behöver vi komma tillbaka till korset och låta våra sinnen fångas av evangelium – Guds kraft till frälsning för de stolta och högmodiga.

Föregående inlägg Välkommen Herre Jesus
Nästa inlägg Så med tårar – skörda med jubel

Relaterade inlägg

Subscribe
Notify of
guest
0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x