Ulla Näsholm rapporterar från missionen i Rumänien
Ropet från bibeln hade nått Pilgrimsfolket i Oslo. För ungefär tio år sedan hade de varit på semester i Rumänien. Det blev inte riktigt som de tänkt sig.
Fattigdomen och nöden de mötte under sin vistelse där blev en kallelse att göra något. På den vägen är det.
Semesterresan de gjorde, inspirerades genom en norsk kvinna som varit i Rumänien. Hon berättade om en församling hon besökt och hur de arbetade bland fattiga människor i Bukarest. Jan Egil Hafsahl tillsammans med några från Pilgrimsfolket beslöt sig för att besöka den församlingen.
Det hade gått några år och den lilla församlingen hade fått en annan inriktning och modernare framtoning än tidigare och arbetet bland de fattiga fanns inte längre kvar.
De upplevelser syskonen från Pilgrimsfolket gjorde i Rumänien under veckorna i landet och mötet med många fattiga och utslagna människor blev till en kallelse som de inte kunde komma förbi.
Det är inte bara den materiella fattigdomen som motiverar till ett så intensivt arbete som de idag bedriver – det gäller att på flera plan komma till undsättning och hjälp.
Insikten att Gud älskar människan och verkligen bryr sig om var och en, växer snabbare när folket både hör och ser den förkroppsligad hos människor.
”Man kan inte predika för människor som fryser om fötterna”, sa Frälsningsarmèns grundare general Booth i England för många år sedan och beredde med sina hjälpinsatser vägen för evangelium – när människor hörde budskapet tog de emot och väckelsen var ett faktum.
Stövlar för de som bor i ett lerigt ghetto, och ett nyinköpt rymligt militärtält som går att få värme i när kylan sätter in och ”bostaden” inte rymmer alla familjemedlemmar samtidigt – detta kan idag bana väg för evangelii budskap för utsatta människor.
Guds gerilla
”Vi kan inte hjälpa alla, men några…”, säger Jan Egil Hafsahl, ledare för Pilgrimsfolket. Det har blivit ganska många nu som fått hjälp.
Församlingen som har sitt säte i Norge, sitt kommunitetsliv på Dal utanför Oslo och sitt evangelisationscenter inne i centrala Oslo, arbetar med sikte på missionen.
Samtliga medlemmar i kommuniteten har varit i Arad i Rumänien där Pilgrimsfolket har sin bas för missionen.
Man byter av varandra därnere, alla tar del av arbetet på alla plan; ekonomiskt, praktiskt och andligt.
Inför julhelgen var bara Jan Egil Hafsahl tillsammans med Jonathan Asprusten på plats. Möten, hembesök, skola, julfester, inköp till kommunitetens affär i Sântoma, överblick över reparations- och målningsarbeten som utförs av anställda – som deras gäst har jag hunnit se mycket, även om jag inte kunnat vara med i alla deras aktiviteter eller hålla deras tempo.
Upplägget av arbetet verkar ha något av ett ”gerilla-stuk” över sig. Intensiva, målmedvetna insatser där det handlar om att ge järnet. Hela tiden!
I Sântoma har det växt upp en liten församling där man har regelbundna möten för både barn och vuxna. Det finns en skola, och en affär där det mesta kan köpas har också byggts upp av församlingen. Det var helt enkelt svårt att förstå hur det var för några år sedan.
Nu är marken dränerad, soporna borta, cementerade gångvägar eller trottoarer finns mellan husen som reparerats. Skola och samlingssal är inrymd i ett nytt hus som byggts upp och ställts iordning genom Pilgrimsfolkets försorg.
Det var en fröjd att träffa människorna där – barnen som alltid sjöng av hjärtans lust och vuxna som tackade Gud för ett nytt liv – helt nytt liv – hela området är förvandlat!
Nu gäller det nästa etapp – ett område som heter ipar. Det är där militärtältet ska ställas upp så fort det frusit till så man kan komma dit med bil.
För tillfället är det omöjligt att köra dit med något som helst fordon. Situationen i detta område går helt enkelt inte att beskriva.
Människor bodde i jordkulor, leran täckte det mesta och för mig som hade varma vinterkläder och höga stövlar för att komma fram i lerområdet, var det nästan oöverkomligt att ta sig fram mellan husen. Kallt var det också; men där sprang barnen barfota eller med sandaler och otäckt tunt klädda. Pilgrimsfolket hade köpt ett stort lager stövlar (i princip länsat skoaffärerna inne i stan) som delades ut.
Utanför området eller lägret bodde folk i fina hus, hade varma kläder och gick på cementerade vägar. Det var en chock-upplevelse att möta två så olika världar där man levde så nära varandra – men ändå så overkligt långt ifrån varandra
Hundra år
tillbaks i tiden
Stonete; en by där förskolan och skolan fått hjälp från Norge med material, leksaker och kläder hälsade vi också på. Varje barn fick en säck med kläder och några leksaker. Det rörde sig om ett 20-tal barn. De sjöng julsånger för oss som gästade dem och sångarglädjen eller inspirationen när de läste dikter var inte att ta fel på.
Läraren i skolan bjöd hem oss, och för mig var det en ”höjdare” att se hur människor på landet lever och bor.
När man kommit in från gatan genom en stor port kom man till en slags inbyggd gård. Där fanns kor, grisar och höns.
Inför julen hade familjen slaktat och allt hade tagits tillvara. Husmor visade stolt vad som fanns. Kött och korvar hängde i långa rader i olika små bodar.
Det var som något man läst om från hur det var förr. Klädsel, mat, sätt att vara; allt visade på ytterligare en annan värld. Pittoreskt och charmigt och bara några timmars flygresa från Norden.
Framtidsvision
Nittioåtta procent av Rumäniens invånare är rumänsk-ortodoxa kristna, och en procent romersk-katolska, berättar Jan Egil, när han förmedlar några tankar inför framtiden.
-Det är bråttom, tiden är kort. Jag tänker först och främst på ipar, tänk att få grunda en zigenarförsamling i det nya området vi börjat arbeta på! Vi ska snart börja med möten också på den platsen och vi tror att Gud vill göra något särskilt där.
Men visionen sträcker sig också till länderna runt omkring Rumänien, Moldavien där rumänska är modersmålet, men också Serbien finns med på agendan för framtida insatser.
Jesus sa: Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar. Vill du vara med?