Bibelstudium av Roger Lindroos
Jag har funderat en del över profeten Amos. Vem han egentligen var. Det står inte så väldigt mycket om honom, men i första kapitlet av Amos bok, läser vi att han var en av herdarna från Tekoa:
-Detta är vad som talades av Amos, en bland herdarna från Tekoa, vad han skådade angående Israel i Ussias, Juda konungs, och Jerobeams, Joas’ sons, Israels konungs, tid, två år före jordbävningen. (Amos 1:1)
Han var en herde; säger själv att han inte var någon profet. Några kapitel senare läser vi att han är varken profet eller profetlärjunge, utan en boskapsherde som lever av mullbärsfikon. Det står:
-Jag är varken en profet eller en profetlärjunge, jag är en boskapsherde, som lever av mullbärsfikon. Men HERREN tog mig från hjorden; HERREN sade till mig: ‘Gå åstad och profetera för mitt folk Israel.’ (Amos 7:14-15)
Vi förstår att han måste ha varit en enkel människa. Jag slog upp i Illustrerat bibellexikon där det står några rader om den tiden. Det grep mig, jag vill citera:
-De båda rikena, Israel och Juda stod vid denna tid på höjdpunkten av världslig och materiell makt. Men välståndet hade den allra mörkaste bakgrund. Moraliskt förfall härskade och religionen var som ett skal utan kärna. Omåttlighet och utsvävningar florerade, och med dem avgudadyrkan. De rika levde i överflöd, medan det arbetande folket led nöd. Man njöt rikedom och lyx och åstundade Herrens dag, vilken skulle bringa Israel glädje och ljus, medan de övriga folken skulle gå dom och undergång till mötes.
De här slutsatserna har dragits utifrån vad som skrivits under den här tiden. Bland annat från vad profeten Amos profeterade. Det står i andra kapitlet.
-Så säger HERREN: Eftersom Israel har trefalt förbrutit sig, ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut: eftersom de sälja den oskyldige för penningar och den fattige för ett par skor. Ty de längta efter att se stoft på de armas huvuden, och de vränga de ödmjukas sak. Son och fader gå tillsammans till tärnan och ohelga så mitt heliga namn. På pantade kläder sträcker man sig invid vart altare, och bötfälldas vin dricker man i sin Guds hus (Amos 2:6-8)
Vi kan också läsa ur kapitel åtta:
-Följande syn lät Herren, HERREN mig se; Jag såg en korg med mogen frukt. Och han sade: “Vad ser du, Amos?” Jag svarade: “En korg med mogen frukt.” Då sade HERREN till mig: “Mitt folk Israel är moget till undergång; jag kan icke vidare tillgiva dem. Och sångerna i palatset skola på den dagen förbytas i jämmer, säger Herren, HERREN; man skall få se lik i mängd, överallt skola de ligga kastade; ja, stillhet må råda!” Hören detta, I som stån den fattige efter livet och viljen göra slut på de ödmjuka i landet, som sägen: “När är då nymånadsdagen förbi, så att vi få sälja säd, och sabbaten, så att vi få öppna vårt sädesförråd? Då vilja vi göra efa-måttet mindre och priset högre och förfalska vågen, så att den visar orätt vikt. Då vilja vi köpa de arma för penningar och den fattige för ett par skor; och avfall av säden vilja vi då sälja såsom säd.” (Amos 8:1-6)
Vi förstår att denna beskrivning av hur det var denna tid stämmer rätt bra. Israel var en makt att räkna med. Man hade rikedomar, men hade tillskansat sig denna rikedom på ett orättfärdigt sätt. Det har talat till mig. Det är väldigt likt vår tid. Slaveriet, som vi trodde var avskaffat, har aldrig någonsin varit så utbrett som idag. Vi ser ut över jorden. Det finns rapporter om hur människor hålls som slavar. När vi hör om slavar, tänker vi på de svarta som togs från Afrika och skeppades långväga, och hur sedan det slaveriet upphörde i Amerika. Men det finns mycket mer slaveri idag, än om man inte så lätt upptäcker det. Människor säljs för att tjäna så att rikedomen ska växa hos några. Vi har här i vår församling fått höra förkunnas om vilken orättfärdighet vi själva egentligen lever i. Om vi ser närmare på vilken rikedom vi har, och på vilkens bekostnad vi har välstånd, så förstår vi.
Vi kan också läsa om Betel i Amos bok. Vi förstår att Amos var en ganska obekväm person. Herren visar honom att han inte kan spara Israel. Vi läser om en präst i Betel:
-Men Amasja, prästen i Betel, sände till Jerobeam, Israels konung, och lät säga: “Amos förehar en sammansvärjning mot dig, mitt i Israels hus. Landet kan icke härda ut med allt hans ordande.
Ty så har Amos sagt: ‘Jerobeam skall dö för svärd, och Israel skall föras bort i fångenskap ur sitt land.'” Och Amasja sade till Amos: “Du siare, gå din väg och sök din tillflykt i Juda land; där må du äta ditt bröd, och där må du profetera. Men i Betel får du icke vidare profetera, ty det är en konungslig helgedom och ett rikets tempel.” (Amos 7:10-13)
När vi läser det så här, kan vi tänka: Ja, Amasja var ju prästen i Betel – allt borde väl vara i sin ordning när det gäller Guds hus, templet och helgedomen som han talar om.
Men detta har en speciell historia. Betel var inte längre vad det en gång varit. Det står om Jerobeam i 2 Kon 14. Det står egentligen en lång historia om kungarna som regerade i Juda och Israel. Om de flesta står det, som det också står om Jerobeam:
-I Amasjas, Joas’ sons, Juda konungs, femtonde regeringsår blev Jerobeam, Joas’ son, konung över Israel i Samaria och regerade i fyrtioett år. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han avstod icke från någon av de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda. (2 Kon 14:24)
Uttrycket Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, hittar vi många gånger när kungarna beskrivs.
Det står även om en annan Jerobeam, och vi ska också läsa om vad han gjorde:
-Men Jerobeam befäste Sikem i Efraims bergsbygd och bosatte sig där. Därifrån drog han åstad och befäste Penuel. Och Jerobeam sade vid sig själv: “Såsom nu är, kan riket komma tillbaka till Davids hus. Ty om folket här får draga upp och anställa slaktoffer i HERRENS hus i Jerusalem, så kan folkets hjärta vända tillbaka till deras herre Rehabeam, Juda konung; ja, då kunna de dräpa mig och vända tillbaka till Rehabeam, Juda konung.” (1 Kon 12:25-27)
Han var alltså rädd att makten skulle gå honom ur händerna.
-Sedan nu konungen hade överlagt härom, lät han göra två kalvar av guld. Därefter sade han till folket: “Nu må det vara nog med edra färder upp till Jerusalem. Se, här är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.” Och han ställde upp den ena i Betel, och den andra satte han upp i Dan. Detta blev en orsak till synd; folket gick ända till Dan för att träda fram inför den ena av dem. Han byggde också upp offerhöjdshus och gjorde till präster allahanda män ur folket, sådana som icke voro av Levi barn. Och Jerobeam anordnade en högtid i åttonde månaden, på femtonde dagen i månaden, lik högtiden Juda, och steg då upp till altaret; så gjorde han i Betel för att offra åt de kalvar som han hade låtit göra. Och de män som han hade gjort till offerhöjdspräster lät han göra tjänst i Betel. (1 Kon 12:28-32)
Det står också att under den tid Amos verkade var den här heliga platsen vi läst om besudlad. I Amos bok manas folket att inte gå till Betel, för platsen hade tappat det värde den en gång hade. Vi förstår att prästen Amasja inte tjänade Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, utan kalvarna var avgudar. Det står om avgudar i Amos bok. Många kanske menade sig tjäna Gud på rätt sätt. Men vi läser:
-Ve eder som åstunden HERRENS dag! Vad viljen I med HERRENS dag? Den är mörker och icke ljus. Då går det, såsom när någon flyr för ett lejon, men därvid mötes av en björn, och när han då söker tillflykt i sitt hus, bliver han stungen av en orm, vid det han sätter handen mot väggen. Ja, HERRENS dag är mörker och icke ljus, den är töcken utan något solsken. Jag hatar edra fester, jag är led vid dem, och jag finner intet behag i edra högtidsförsamlingar. Ty om I än offren åt mig brännoffer, jämte edra spisoffer, så har jag dock ingen lust till dem, ej heller gitter jag se edra tackoffer av gödda kalvar. Hav bort ifrån mig dina sångers buller; jag gitter icke höra ditt psaltarspel. Men må rätten flöda fram såsom vatten, och rättfärdigheten lik en bäck som aldrig sinar. Framburen I väl åt mig slaktoffer och spisoffer under de fyrtio åren i öknen, I av Israels hus? Så skolen I nu nödgas taga med eder Sickut, eder konung, och Kiun, eder avgudabild, stjärnguden, som I haven gjort åt eder; (Amos 5:18-26)
Det står här om olika avgudar. Vi har också många gånger hört om hur man offrade sina barn åt Molok den här tiden. Man offrade för att få välsignelser. Det är också en grund för vår välfärd, hur man idag offrar sina barn. Om de någonsin får födas så offrar man ändå sina barns barndom på att bygga upp ett välstånd. Den som är from, tackar kanske Gud för välståndet, men förstår inte att det här är inte äkta välstånd. Vi talar mycket om hur världen är runt omkring, hur människor handlar och gör, orättfärdigheten som finns, hur de bygger upp välstånd.
Men vad jag först och främst vill peka på, är vår egen situation. Hur är det med vårt eget hjärta? Avfallet kan vara närmare än vi tror.
Betel var den plats där Jakob reste ett altare då Gud uppenbarat sig för honom. Hur är det med vårt Betel, i vårt hjärta? Har vi låtit andra ämnen för tillbedjan fått ta plats, utan att vi märkt det? Vi kanske tror att vi tillber den sanne Guden. Måtte vi rannsaka våra hjärtan, och be Gud visa för oss hur det verkligen är ställt med rättfärdigheten. Det är kanske lätt att peka på andra, men svårt att se sig själv. Aposteln säger: Låt oss lägga av allt som är oss till hinder! Det finns saker som vill hindra oss att ha en rätt och ren gudstjänst.
Finns det då någon väg? Amos säger:
-Se dagar skola komma, säger Herren, HERREN, då jag skall sända hunger i landet: icke en hunger efter bröd, icke en törst efter vatten, utan efter att höra HERRENS ord. Då skall man driva omkring från hav till hav, och från norr till öster, och färdas hit och dit för att söka efter HERRENS ord, men man skall icke finna det. (Amos 8:11-12)
Det kommer en tid då människan ska förstå vad hon egentligen behövde. Vad hon behövde fylla sina dagar med, vad som skulle vara föremål för hennes sökande. Men då är det för sent.
I Jesaja finns en mycket känd vers jag vill påminna om. Det finns en väg för oss. Gud har en plan för oss idag. Han har en vilja för ditt och mitt liv. Han har goda tankar om oss. Han vill vårt väl. Men det vill till att vi förstår vad vår lycka är, vad vi bör uppfylla våra dagar och vår tid med.
-Söken HERREN, medan han låter sig finnas; åkallen honom, medan han är nära. Den ogudaktige övergive sin väg och den orättfärdige sina tankar och vände om till HERREN, så skall han förbarma sig över honom, och till vår Gud, ty han skall beskära mycken förlåtelse. Se, mina tankar äro icke edra tankar, och edra vägar äro icke mina vägar, säger HERREN. Nej, så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket äro ock mina vägar högre än edra vägar och mina tankar högre än edra tankar. Ty likasom regnet och snön faller ifrån himmelen och icke vänder tillbaka dit igen, förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktsam och bärande, så att den giver säd till att så och bröd till att äta, så skall det ock vara med ordet som utgår ur min mun; det skall icke vända tillbaka till mig fåfängt utan att hava verkat, vad jag vill, och utfört det, vartill jag hade sänt ut det. (Jes 55:6-11)
Må vi var och en rannsaka våra hjärtan och söka Herren medan det finns tid kvar, så att vi inte kastar bort tiden.
Frågan är om det finns någon väg idag att gå? Jo, det finns. Vi kan hamna i förtvivlan. Men på något vis är just det också en början för människan, när hon förstår att hon inte kan uppfylla det Gud vill. Vi måste komma dithän att vi förstår att Gud måste uppfylla oss. Vi måste våga gå in i kampen, brottas med Gud, så att han får ta itu med egoismen som bor i våra hjärtan.
Jag vill också citera ur Apostlagärningarna vad Petrus predikar i andra kapitlet. Han hade förstått efter de här åren han gått med Jesus när han gick på jorden. Han hade fått lära sig, vi läser:
-Också med många andra ord bad och förmanade han dem, i det han sade: “Låten frälsa eder från detta vrånga släkte.” De som då togo emot hans ord läto döpa sig; och så ökades församlingen på den dagen med vid pass tre tusen personer. Och dessa höllo fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. (Apg 2:40-42)
Vi kan också läsa i Matteus evangelium. Människan har alltid varit sig lik. Men på något vis intensifieras människans ansikte när vi ser människan idag i samhället. Egoismen lyser fram mer och mer. Jagandet efter välstånd och rikedomar. Vi läser ur Jesu bergspredikan:
-Samlen eder icke skatter på jorden, där mott och mal förstöra, och där tjuvar bryta sig in och stjäla, utan samlen eder skatter i himmelen, där mott och mal icke förstöra, och där inga tjuvar bryta sig in och stjäla. Ty där din skatt är, där kommer ock ditt hjärta att vara. Ögat är kroppens lykta. Om nu ditt öga är friskt, så får hela din kropp ljus. Men om ditt öga är fördärvat, då bliver hela din kropp höljd i mörker. Är det nu så, att ljuset, som du har i dig, är mörker, huru djupt bliver då icke mörkret! Ingen kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna både Gud och Mamon. Därför säger jag eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta eller dricka, ej heller för eder kropp, vad I skolen kläda eder med. Är icke livet mer än maten, och kroppen mer än kläderna? Sen på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de, ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske Fader dem. Ären I icke mycket mer än de? Vilken av eder kan, med allt sitt bekymmer, lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de; och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem. Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle han då icke mycket mer kläda eder, I klentrogne? Så gören eder nu icke bekymmer, och sägen icke: ‘Vad skola vi äta?’ eller: ‘Vad skola vi dricka?’ eller: ‘Vad skola vi kläda oss med?’ Efter allt detta söka ju hedningarna, och eder himmelske Fader vet att I behöven allt detta. Nej, söken först efter hans rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder. Gören eder alltså icke bekymmer för morgondagen, ty morgondagen skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. (Matt 6:19-34)
Det här ordet använder man ofta: gör er inte bekymmer för ert liv. Och se på fåglarna under himmelen, hur Gud föder dem. Så applicerar man på sitt eget liv; att man inte ska bekymra sig för hur man ska få leva sitt liv och ha det bra här på jorden. Men om vi läser i det här sammanhanget, förstår vi att det handlar om så mycket mer. Samla er inte skatter på jorden. Samla er skatter i himlen. Och: sök först efter Hans rike och hans rättfärdighet. Vi måste förstå att Gud vill använda dig och mig till att bli ett vittnesbörd för människor. Hur Gud leder den som valt att följa honom. Den som har valt att ta Jesu ord på allvar om att följa honom. Då får vi det här i ett helt annat perspektiv. Det handlar inte om hur vi bäst ska kunna framleva vårt liv och vilka välsignelser vi kan åtnjuta. Nej, det handlar om att vi går i Jesu fotspår, i Hans efterföljd.
Jag vill också läsa ur första Timotiebrevet:
– Ja, gudsfruktan i förening med förnöjsamhet är verkligen en stor vinning. Vi hava ju icke fört något med oss till världen, just därför att vi icke kunna föra något med oss ut därifrån. Hava vi föda och kläder, så må vi låta oss nöja därmed. Men de som vilja bliva rika, de råka in i frestelser och snaror och hemfalla åt många dåraktiga och skadliga begärelser, som sänka människorna ned i fördärv och undergång. Ty penningbegäret är en rot till allt ont; och somliga hava låtit sig så drivas därav, att de hava villats bort ifrån tron och därigenom tillskyndat sig själva många kval. Men fly sådant, du gudsmänniska, och far efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, ståndaktighet, saktmod. Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet, vartill du har blivit kallad, du som ock inför många vittnen har avlagt den goda bekännelsen. (1 Tim 6:6-12)
Dessa ord talar för sig självt om hur viktigt det är att sätta Guds kallelse i första rummet, och att den väg han har visat får vara vår väg. Att vi går i den riktning han har anvisat, så att vi inte hamnar i människors sätt att tänka i den tidsålder vi lever i, där det handlar om att bygga sig ett välstånd, och sedan dö.
Jag vill till slut läsa om Jakob i 1 Mos 28, där han flyr och sedan drömmer i Betel.
-Men Jakob begav sig från Beer-Seba på väg till Haran. Och han kom då till den heliga platsen och stannade där över natten, ty solen hade gått ned; och han tog en av stenarna på platsen för att hava den till huvudgärd och lade sig att sova där. Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden, och dess övre ände räckte upp till himmelen, och Guds änglar stego upp och ned på den. Och se, HERREN stod framför honom och sade: “Jag är HERREN, Abrahams, din faders, Gud och Isaks Gud. (1 Mos 28:10-15)
Vi ser här hur Herren uppenbarar sig och ger Jakob löften, om att han ska bli välsignad; han och hans säd. Vi läser vidare:
-När Jakob vaknade upp ur sömnen sade han: “HERREN är sannerligen på denna plats, och jag visste det icke!” Och han betogs av fruktan och sade: “Detta måste vara en helig plats, här bor förvisso Gud, och här är himmelens port.” Och bittida om morgonen stod Jakob upp och tog stenen som han hade haft till huvudgärd och reste den till en stod och göt olja därovanpå. Och han gav den platsen namnet Betel. (1 Mos 28:16-19)
Betel betyder Guds hus. Jakob upplever här en vändpunkt i sitt liv. På något vis är det så också för dig och mig. Vi kan ha en ideologi, vi kan förstå precis hur det ligger till med oss, med vår egoism och vårt liv. Men vi måste komma till den punkten när vi förstår att Jesu kors och hans verk på Golgata gör det möjligt för oss att kunna gå hans väg. Det här mötet med Gud; det var jordens kontakt med himmelen som skedde på den här platsen, Betel. Jakob reste den här stenen som ett altare. Måtte vi få ha den här stenen, det här altaret i våra hjärtan. Att det får vara grunden, vårt möte med Gud. Hans löfte till oss, att det får vara grunden i vårt liv. Det är bara det som gör det möjligt. Vårt möte med Gud. Att vi får leva i rättfärdighet, i en rätt gudstjänst.
Vi ser längre fram i Jakobs liv hur han igen måste brottas med Gud. Han måste på något vis, som vi säger, komma igenom. Vi läser:
– Men under natten stod han upp och tog sina båda hustrur och sina båda tjänstekvinnor och sina elva söner och gick över Jabboks vad. Han tog dem och förde dem över bäcken och förde tillika över vad han eljest ägde. Och Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom, till dess morgonrodnaden gick upp. Och när denne såg att han icke kunde övervinna Jakob, gav han honom ett slag på höftleden, så att höften gick ur led, under det han brottades med honom. Och mannen sade: “Släpp mig, ty morgonrodnaden går upp.” Men han svarade: “Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig.” Då sade han till honom: “Vad är ditt namn?” Han svarade: “Jakob.” Han sade: “Du skall icke mer heta Jakob, utan Israel, ty du har kämpat med Gud och med människor och vunnit seger.” (1 Mos 32:22-28)
Det här mötet med Gud fick oerhört stor betydelse för Jakob i hans liv. När vi möter Gud och brottas med honom och verkligen tar på allvar att Gud, du måste välsigna mig. Då vinner både Gud och du seger. Det låter litet paradoxalt. Det står här: ”du har kämpat med Gud och med människor och vunnit seger.” Kan vi vinna seger över Gud? Det låter litet konstigt. Men det står så. Samtidigt var det också en seger för Gud. Han hade fått arbeta med Jakob. De hade fått gå i närkontakt. Både Gud och Jakob fick vinna seger. Du måste också ta denna kamp med Gud för att vinna seger. Det talar så mycket till mig om att kämpa med Gud och vinna seger.
Jesus vill tala till oss i den tid som nu är. Han ser hur vi har det i våra hjärtan, vad som ligger i vägen. Vår egoism. De altaren och avgudar vi ställt dit. Han ger oss möjlighet att söka Honom, att rensa ut och lägga bort det som hindrar, så att han får hela vårt hjärta.
Tack Jesus för vad du vill göra i oss, att du vill använda oss. Hjälp oss att hålla ut och vinna seger. Amen.