Predikan av Arne Imsen från 1998
I den här jubileumsskriften finns ingenting av det som vi menar är absolut nödvändigt för att det skall bli en jubileumsskrift värd att presentera. En jubileumsskrift utan ekonomisk rapport, utan information om församlingens numerär, utan missionsstyrelse, utan samfundsidéer.
Det finns ingenting att göra karriär på och skaffa sig en framtid på. Inte ens ett biskopsämbete, inte en präst, inte en betald predikant, ingenting… Och så står det: ”Eftersom du har tagit vara på mitt bud om ståndaktighet…” Det är häpnadsväckande!
Jag vill ställa ett par frågor utifrån två texter, en i Gamla och en i Nya testamentet. De här texterna har jag umgåtts med under många år, läst och studerat åtskilliga gånger för att försöka förstå den inre hemlighet som uppenbarligen finns i dessa förunderliga gudsord.
Den gammaltestamentliga texten är väldigt märklig, och den nytestamentliga är egentligen ännu mer märklig. På nytestamentlig mark möter vi ting som förebildats i gamla förbundet, ting som på ett alldeles speciellt sätt synliggör Guds utomordentliga planer för sitt folk.
I Domarboken 6:1 står det: ”När Israel gjorde vad ont var i Herrens ögon, gav Herren dem i Midjans hand i sju år.”
Vad är det Gud ser hos sitt folk? Generellt kan vi ju penetrera problemet, men jag tror inte att vi kommer fram till något meningsfullt svar om vi inte också tar ett steg till och gör det här helt speciellt och personligt.
Vad är det Gud ser hos dig och mig? Jag tänker inte på enskildheter utan mera vad han ser med avseende på vårt liv och tjänst. Vad det är han vill se och som hans eget folk inte upptäcker, för att de är förförda och förblindade, vad Guds folk borde se och ta konsekvenserna utav.
Frågorna är egentligen tillräckliga för prövning. Det måste alltså finnas en självkritik eller självprövning, men också en kyrkokritik och kyrkoprövning samt en samhällskritik och samhällsprövning. Varför lever jag? Hur lever jag? Hur ser det land ut i vilket jag lever som medborgare? I vilket kulthus rör jag mig?
Det är oerhört viktiga frågor, eftersom våra liv handlar om en gestaltning av en idé eller idéer, av en teologi eller teologier. Vi lever ju ett liv som levs till ära för någon eller något. Jag kan under sken av att tjäna Gud vara en villolärare eller ett offer för idéer och föreställningar som är vedertagna och etablerade, men som alltid är lika vilseledande.
Se med Guds ögon
Vi får inte bara betrakta och bedöma ytligt, utan vi behöver se tingen med Guds ögon. Har vi fått nedsatt syn? Har vi måhända blivit blinda? Då får vi be Herren om att vitalisera våra andliga livsorgan och att ge oss skärpa så att vi kan se mer tydligt och klart för att komma i harmoni med hans fullkomliga vilja. Därigenom kan vi upptäcka fienden, men också Guds rika möjligheter att besegra honom. Om det är nödvändigt får vi även köpa ögonsalva, så att vi får klarhet i blicken och förmåga att skåda igenom fasader och exteriörer och upptäcka vad som rör sig bakom kulisserna. Då finns förutsättningar för att på ett gudomligt sätt bedöma och värdera vad som sker.
Det är helt uppenbart att om vi börjar rannsaka Guds ord så upptäcker vi att Gud aldrig nöjer sig med åskådarens roll. Han önskar inte vara åskådare för att beundra eller ge sitt stöd åt våra arran-gemang. Han är inte nöjd med att åse det som vi kan åstadkomma och prestera.
Vi är påhittiga när det gäller verksamheten och tillvarons olika problem, och det finns livsfrågor och andra frågor som vi löser på ett till synes ansvarsfullt sätt, för att vi är uppfinningsrika. Vi har kanske till och med för det mesta sanningen som ledstjärna. Men frågan är om vi har sanningen boende i oss, i vårt väsen och i vårt hjärta! Jag vill inte påstå att den saknas, men vad är sanningen om Gud och vad är sanningen om människan? Vad är sanningen om tiden, och om evigheten?
Nog är det väl något förvänt när det heter: ”Israels folk gjorde vad ont var…” Det var ju inte så att de hade behov av att vara upproriska mot Gud. De trodde verkligen att de tjänade Gud och tog till de metoder och lösningar som de bedömde vara lämpligast i varje situation. Det fanns många de kunde fråga till råds; många kloka, visa och mäktiga lärare, men de underlät att fråga Gud. Det var det största misstaget de begick. Till och med de som föreföll vara mest visa och kloka kom att bli en direkt orsak till att de havererade.
På några punkter har Guds folk uppenbarligen haft stora svårigheter i alla tider och det är när det gäller relationsfrågorna och att finna sin plats i tiden. Relationen till Gud, samtid och till grannar.. Något som har blivit vanligt är den enkelriktade trafiken då man menar sig utöva ett positivt inflytande på sin omgivning och vill etablera kontakter med sina grannar eller andra folk. Inte för att likbildas i första hand, även om det vanligtvis blir resultatet, utan i tron att kunna hjälpa, stödja och berika.
Var börjar egentligen ekumeniken? Vem är portalfiguren in i denna ekumeniska värld med alla dess förödande konsekvenser? Jag är helt övertygad om att ekumeniken har sin upprinnelse i Kain. Han blev så förnärmad på sin broder Abel då denne inte visade någon vilja till alliansmöte. Abel kunde inte delta och sade nej. ”Och Gud såg till…” Det var där konflikten uppstod; Gud såg till…
Kains väg
Vad ser Herren hos oss? Ser han Kainslikhet i vår gudstjänst eller Abelslikhet? Jag tänker inte svara på frågan, men det ligger nära till hands att frukta för svaret.
Kain invigde en väg som går rakt igenom hela historien; ekumenikens breda väg. Den slutar inte i Nya Jerusalem men däremot i Babylon. Han invigde en väg och blev därmed en religionens vägröjare. Kain fortplantar sig genom nya generationer och utvidgar hela tiden den väg som blir allt bekvämare, allt bredare och allt tydligare.
Det är en väsentlig skillnad på den väg som han tidigt i skapelsens begynnelse invigde och på den nya väg som Jesus Kristus invigde. De här vägarna är två helt oförenliga vägar som aldrig går parallellt. De korsar varandra.
Vi ska inte till Babylon men däremot till det Nya Jerusalem, varifrån vi ock vänta vår Herre Jesus Kristus. Kan Herren se till vårt offer och ge sin välsignelse? Där finns alltid olika smakriktningar i människans värld som söker ge tillfredsställelse, med överflöd av fantasifulla former, extas och berusning, men i Abelsgudstjänsten, som är helt annorlunda, saknas allt detta. Där flyter blodet!
Utan att blod utgjutes ges ingen förlåtelse, förkunnar Abel, och från Abels altare riktas ett rop upp emot himmelens Gud. Det är inte ett sådant där vanligt, inomvärldsligt, sensuellt kärleksbudskap utan mera ett rop om hämnd över orättfärdigheten, ett rop mot höjden. Det var det ropet som Gud besvarade på Golgata, ty även därifrån stiger ett rop upp emot höjden. Inte ett rop om hämnd från en rättfärdig Gud, utan ett rop om nåd över en förlorad mänsklighet. Där synden var stor, där överflödade också nåden.
Mose kom på sitt sätt med sitt utomordentligt klara och tydliga budskap, följt av de manifestationer Skriften talar om. Men med Jesus Kristus kom nåden och sanningen, som till fullo kan frälsa alla dem som kommer till Gud, dem som vänder om till Messias.
Vad Gud ser
I Nya testamentet finns en utomordentlig källa till kunskap, där vi kan få fullständigt säkra besked, en källa vi alltför ofta går förbi. Det verkar som om vi inte orkar med att ta emot budskapet som är så annorlunda till sin karaktär och bryter sönder vår föreställningsvärld, gudsuppfattning och människosyn. I Skriften finner vi inget som stämmer överens med tidens gudsföreställningar, gudsrikespresentationer och gudstjänstideal.
Det finns i Nya testamentets sista bok sju sändebrev. När vi läser dessa brev, och ser på församlingarna utifrån Guds ögon, så står det helt klart att i fem av församlingarna hade situationen uppstått att de fått sin egen uppdragsgivare emot sig. De hade vid någon tidpunkt gjort ett val som kom att bli ödesdigert.
Dock var där två församlingar som skilde sig från de fem övriga, och en av dem är speciellt intressant för oss; nämligen församlingen i Filadelfia. I sändebrevet blir den församlingen analyserad och röntgenbehandlad och vi får en helt förunderlig bild av den.
En jubileumsskrift
Alla de här sju sändebreven är egentligen, om vi börjar reflektera, en jubileumsskrift som skrevs under mycket märkliga förhållanden, som något alldeles speciellt och enastående i den heliga historien. Den skrevs av en gammal man som förmodligen var bortåt hundra år. Det är en jubileumsskrift som saknar allt det som vi betraktar som en självklarhet för en jubileumsskrift.
Församlingen i Filadelfia firade fyrtioårsjubileum. Tänk att i den här jubileumsskriften finns definitivt ingenting av det som vi menar är absolut nödvändigt för att det överhuvudtaget skall bli en jubileumsskrift värd att presentera. Det finns ingenting om pionjärerna, ingenting om vem som startade, ingen statistik, ingenting om offerinsatserna, ingenting om numerären och ingenting om aktiviteterna i övrigt som exempelvis sång och musik.
Det finns ingenting av det som vi menar är nödvändigt för att riktigt framhålla och peka på Guds väldiga och dråpliga gärningar. Det är fullständigt avskalat allt det som skulle kunna ta äran ifrån församlingens Herre, eller låta människor bli upptagna av sådant som egentligen hör världen till. Det finns inga namn nämnda, inga verksamhetsformer, inga insamlings- eller kampanjresultat. Allt som människor prisat är avskalat.
Vad kan detta innebära? Vad är det då den församlingen har? Eller för att uttrycka det lite annorlunda; vad var det Gud såg? Vad var det Gud inte bara bekände sig till, utan riktigt ville kungöra om vad hans församling representerar? En jubileumsskrift utan något annat än sådana här uttalanden: ”ty väl är din kraft ringa…” Skriver man på det sättet i jubileumsskrifter? Där ska det väl mer handla om styrka, kapacitet, kvantitet och framgång!
Gud säger: väl är din kraft ringa. Inte obefintlig, men ringa. Men du har det som himmelens Gud bekänner sig till och vill manifestera: ”…du har tagit vara på mitt ord…” Det är styrkan! ”…och har icke förnekat mitt namn…” Sedan heter det: ”Eftersom du har tagit vara på mitt bud om ståndaktighet, skall ock jag taga vara på dig…”
I de här meningarna kan vi utläsa Guds omsorg om det folk som bär hans eget namn och som han bekänner sig till. Låt oss be Gud att skala av allt som han inte kan bekänna sig till, skala av allt det som vi så gärna presenterar och åstadkommer, och istället ge oss dessa gudomliga egenskaper i församlingen.
Om vi tar konsekvenserna av detta så får vi vara med om en märklig utveckling i församlingen. Ty det rätta perspektivet som ger alltsammans verklig mening och hållfasthet, stabilitet och en meningsfull framtid är detta: ”Jag kommer snart!” Medvetenheten om Jesu närvaro och hans snara tillkommelse ger församlingen en självklar avgränsning och avskildhet.
”Den som vinner seger, honom skall jag göra till en pelare i min Guds tempel…” Filadelfiakristna är pelarkristna som representerar denna stabilitet och uthållighet och de skall också få vara med om en underbar slutfas i församlingens historia: uppryckelsen, hemförlovningen och slutlönen.
Herren vill göra oss till helgjutna filadelfiakristna, som förmår att prioritera och som fattar att vi måste kämpa för att ta vara på Ordet och Namnet. Något annat behöver vi inte, ty med dessa gudomliga kvalitéer kommer vi att kunna förverkliga vårt uppdrag och avsluta församlingens tidsålder i triumf. Måtte filadelfiabudskapet bli vår erfarenhet.
Herre, vi vet att det du ser antingen kommer att leda till att du stöttar ditt folk och lyfter det, eller till att du drar dig tillbaka och prisger det åt fienden. För att vi ska kunna befrias och komma in i detta underbara filadelfialiv så måste sanningens ord få utföra sitt verk i våra hjärtan.
En jubileumsskrift som är avskalad allt som har med makt, spel och inflytande att göra, avskalad alla symboler, namn och personer som har haft betydelse. En jubileumsskrift utan ekonomisk rapport, utan information om församlingens numerär,utan missionsstyrelse, utan samfundsidéer.
Retirerad kristenhet
I Domarbokens skildring står att Gud såg och drog sig tillbaka därför att han fann ting hos sitt folk som var oförenligt med hans väsen och planer. Guds folk utlämnades till fiender som skövlade de fält som skulle bärgas in, något som skedde genom vanmakt, fruktan och kraftlöshet. Gud drog sig tillbaka. Folket som hade sått och bearbetat arealerna fick finna sig i att de mognade fälten som skulle bärgas in i himmelska lador, istället skövlades av fiender. Själva fick de dra sig tillbaka till hålor ute bland bergen.
Detta är bilden av den retirerande kristenheten som gömmer sig i sina kyrkor av rädsla för fienden. Gud har dragit sig tillbaka därför att han har upptäckt ting hos dem som han definitivt inte kan förena sig med eller ge sin välsignelse åt.
Måtte vi få upp ögonen och se verkligheten som den är, så att vi inte förskönar den och inte heller svartmålar den, men blir sanningsenliga och får förmåga att skåda igenom den yttre fasaden.
Helt uppenbart hade det hänt någonting i Laodicea som ledde till att Herren Jesus Kristus var bortkultiverad, eller möjligen bortrationaliserad. Det beskrivs att Han står utanför och bultar. Det är fruktansvärt tragiskt när Jesus är utanför.
Då måste man fråga sig: Vem fanns då innanför? Program saknades inte, inte heller verksamhet eller intresse. Det fanns säkert mycket attraktivt och imponerande att visa upp. Församlingsmedlemmarna själva var riktigt, riktigt nöjda, och föreståndaren proklamerar i sin förnöjsamhet: ”Jag är rik, mig fattas intet…” Samtidigt som Jesus står utanför…
I nästa moment sker det som vänder upp och ner på deras föreställningar och ger en fullständigt ny och sann bild av den verklighet som de borde leva i, men uppenbarligen hade förlorat: ”Du vet icke, att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.” Är det verkligen broderligt att vara så där kritisk? Kan det vara rätt att försätta människor i sådana personliga kriser och att låta församlingen hamna i sådana kriser?
Jag tror personligen att det inte finns någon förnyelse utan kris. Herren vet vad som är nödvändigt. Sardes förklarade och åberopade; Gud såg och bedömde.
Håll ut den sista sträckan
Filadelfialiv är ingenting för initiativrika människor med talanger. Där finns ingen möjlighet till att göra karriär eller att skaffa sig en framtid. Inget biskopsämbete, inga betalda präster eller predikanter, ingenting… Men så står det: ”Eftersom du har tagit vara på mitt bud om ståndaktighet…” Det är häpnadsväckande!
Filadelfiaförsamlingen var verkligen inte mjuk; den var stålsatt i sin vilja, och målmedveten. Den var inte säsongsbetonad, men stabil. Där fanns ingenting av det som kittlar örat, väcker vår nyfikenhet eller som frestar till efterapning. Man blir ingenting där.
Det talas också om satans synagoga. En religiös företeelse i samtiden som hade sargat syskonen i filadelfiaförsamlingen, mycket och ofta genom hån och bespottelse. De hade säkert åtskilliga gånger av denna synagoga berövats mycket av sina rättigheter. Den ville åt någonting som de ägde och var ensamma om; den himmelska kvaliteten, synliggjord och uppenbarad i och genom Herren Jesus Kristus.
Vad är det Jesus vill se hos oss? Det är inte våra egna resurser eller vad andra kan göra. Det står inte: du har tagit vara på mitt bud om missionen. Det råder naturligtvis inte något motsatsförhållande mellan missionsbefallningen och brevet till Filadelfia, men det är förfärligt allvarligt när det som är bra får tränga undan det som är bäst. För där ståndaktigheten finns, där pågår ständigt en målmedveten missionsgärning.
Men där är man inte så angelägen om att presentera sina missionsrapporter; för den sanna missionsrapporten skrivs där uppe i himlen, och snart ska den rättvise domaren uttala sitt sista ord om församlingens sätt att förverkliga uppdraget. Då ska han ge segerkransen åt alla dem som har älskat hans tillkommelse.
Låt oss hålla ut den sista tiden, den sista sträckan!