Det finns två kategorier av uppgifter som betytt oerhört mycket för Guds rike och församlingen. Ändå är de inte omnämnda i egentlig mening i bibeln. Men utan dem tror jag resultatet skulle varit helt annorlunda. I synnerhet under “väckelsernas tid”. Jag tänker på kolportören och söndagsskollärarens. Två viktiga uppgifter.
Ordet kolportör använder vi inte längre i vårt vardagsspråk, men det var en kringvandrande försäljare av biblar och andlig litteratur. I det gamla bondesamhället fungerade denna evangelisationsmetod eller vad vi nu vill kalla det för, i synnerhet på landsbygden. När vi idag ska träffa varandra ringer vi oftast och bestämmer tid, det är inte så vanligt att vi går objudna till folks hem. Förr var man mer beroende av varandra och gick till varann på ett helt annat sätt. Det var också naturligt att föra ut evangelium bland folket. Något av en “gammaldags gudsfruktan” fanns hos många vars grund lagts i skola, kyrka och hem. Förvisso var en del avogt inställda till kyrkan och dess tjänare och var ej så glada att få besök av “de gudliga”.
Det skrivna ordet har alltid varit till stor upplysning, uppbyggelse och vägledning. Många böcker med enkla vittnesbörd från vardagen, gripande berättelser, men även undervisande litteratur nådde på detta sätt in i hemmen, till vanligt folk som inte gick till kyrkan. De som bodde avsides, långt ute på landsbygden var ofta glada över ett besök. Hur många som blivit bärgade för evigheten tack vare kolportörernas idoga arbete vet jag inte men jag tror att det är många fler än vad vi räknar med.
För kolportörens egen del var det ett strävsamt liv. Många gånger hade han en väldigt låg lön om han ens hade någon lön överhuvudtaget. Några trygga anställningsvillkor var det inte fråga om. De vandrade långa sträckor till fots under skiftande väderlek, trogna uppdraget. På senare tid cyklade man. Då bilen blev det vanliga fortskaffningsmedlet fanns inte många kolportörer kvar. I takt med att levnadsstandarden ökade sökte sig den yngre generationen andra näringar att leva på.
Idag är det betydligt svårare att evangelisera med den metoden. Man kommer inte in i hemmen på samma sätt. Många är misstänksamma mot de som de inte känner, alla som är ute och rör sig i bygderna har ju inte ärliga avsikter. Det är lätt att bli misstänkt i onödan så att säga. I vår tid kan vi istället använda sociala medier. Ändå är det inte det samma som det personliga mötet.
Över till den andra kategorin; söndagsskolläraren. Att tala om Gud med barn är ibland svårare än att tala med vuxna. Barnet är så ärligt. I söndagsskolan har många fått en god grund för livet och kvinnor och män haft en betydelsefull uppgift. Tidigare var det många som sände sina barn till söndagsskolan trots att de inte själva var aktivt kristna. Det är i de tidiga åren de flesta blir kristna. Under tonåren är människan mera formbar och mottaglig, på både ont och gott.
Mycket av vad som såtts i kapellets söndagsskola eller de hem som man samlades i har burit frukt, inte alltid sådant som syns, utan ibland sådant som skett i det fördolda. Jag minns ett frälsningsarmémöte då jag var ung. Soldaten, en äldre kvinna, berättade om en bussresa hon nyligen hade gjort. Då hon klev ombord frågade chauffören om hon kände igen honom vilket hon inte gjorde. Det visade sig att han gått i hennes söndagsskola och tack vare detta blivit frälst. Då soldaten omtalat detta sa hon: ”Ibland får man lönen redan härnere på jorden.” Ett resultat av sådden så att säga.
Då min mormor blev frälst i tjugoårsåldern, fick hon efter en dryg vecka som kristen av sin pastor uppdraget att bli söndagsskollärarinna, något hon kom att hålla på med i många år. Det kan tyckas vara en alltför stor uppgift för en nyfrälst flicka. Låt oss då komma ihåg att den tiden hade man kristendomskunskap på skolschemat så de bibliska berättelserna var inte alldeles obekanta för henne. Skulle vi idag vågat ge detta uppdrag till en flicka som inte är uppväxt innanför frikyrkans trygga väggar? Sekulariseringen har format fram en helt annan människotyp jämfört med då.
Två viktiga funktioner i Guds rike.
