Text: Arne Imsen (Midnattsropet nr 5 1997)
På denna tidnings framsida (se s. 7) syns klerikal värdighet och myndighet, från olika kyrkliga traditioner, symboliskt omslutna. Ett antal framstående kyrkoledare får tillsammans med radbandet illustrera det faktum att de trots alla skillnader i övrigt, såsom exempelvis ämbetssyn, kyrkorätt och liturgi, förkroppsligar katolicismen – en utombiblisk sakramentalism och avgudisk religionsutövning i den kristna Gudens namn.
Det var sådana andliga flöden dåtidens fria pingstfolk, utan något ekumeniskt samröre med etablerade samfund och kyrkor, kraftigt uppmanades av sina andliga ledare i tidningen Evangelii Härold att bestorma för att rädda dess offer från sådan villfarelse.
Trots distanserande gradskillnader är väsenslikheten mycket påtaglig, vilket cirkeln och pärlorna, tillsammans med madonnan och korset får visa.
Det sakrala instrumentet sammanlänkas av en kedja, som vill demonstrera väsenslikhet. Med sina olika avstånd och tänkta större och mindre former, påminner pärloma om de betydande, historiskt betingade gradskillnaderna av religiös, teologisk och kulturell karaktär.
Som synes knyts radbandet samman i en medaljong; en madonnabild, varifrån arrangemanget avslutas med en kort kedja och den ekumeniska bekännelsens krucifix. Det finns djup i den ekumeniska rörelsen – men vilkens? Ekumenik är svårt, trots alla överslätande uttryck för den fromma viljan att se bort från det som skiljer och samla sig omkring de många ting som påstås förena kyrkoblocken.
Radbandet ger enhetssträvandena en mystisk dimension av osjälviskhet och Kristuskärlek. Det upphöjda motivet kristnar krass kyrkopolitik och skapar förfinade umgängesformer för att förverkliga den ekumeniska visionen om en stor och mäktig världskyrka med enastående religiös och politisk makt till den treenige Gudens ära.
Moderna ekumeniska manifestationer är vanliga och blir allt mer vågade och utmanande i sina antikristliga uttrycks- och gemenskapsformer. Det är ingen negativism att konstatera fakta om urgamla företeelser, som går i repris i vår egen tid och associerar till bibeltexter, som informerar om och brännmärker kvalificerat avfall och avguderi.
Guldkalven samlar, förenar och fascinerar fortfarande skarorna till ekumenik, lovsång, dans och tillbedjan. Men slutomdömet om sådan allians har förevigats och ekar med tilltagande styrka, rakt in i vår egen tid. Det heter:
– Folket satte sig ned för att äta och dricka, och därpå stodo de upp till att leka.
Trenden är tydlig och trendsättarna agerar allt fräckare i sitt övermod. Aposteln manar Guds folk till heligt trots mot dessa demoraliserande krafter:
– Anpassa er inte!
Jesus beder aldrig om kyrkornas enhet. Det var en omöjlighet, eftersom de inte är hans skapelse och egendom, utan fastmer det profana samhället med religiösa förtecken. Allians och ekumenik är kyrkliga attribut, utanför Guds rike, och därför mänskliga uppfinningar.
Jesus beder om den fullkomliga, osynliga enheten för sina lärjungar; den himmelska enhet som förenar Fadern och Sonen. Den kan människan inte skapa och strukturera, den finns redan för evigt och skall genom Anden prägla det kristna lärjungaskapet i tiden i Jesu Kristi kropp.
I samband med ekumeniska mötet i Stockholm 1925, skrev Lewi Pethrus:
– Det var några av oss, som började opponera sig. Men då sade en del: Det är inte farligt, katolicismen kommer aldrig in i Sverige mer. Men vi har män i Svenska kyrkan som arbetar på lång sikt. Det de inte vinner i dag, det vinner de i morgon. Och så nära som vi nu är att öppna för katolicismen, har vi aldrig varit. Här finns präster i vårt land, som öppet uttalar sina sympatier för katolicismen men ändå står kvar och äter statskyrkans bröd och underhålles av oss och andra frikyrkor.
Det var år 1925 det …
Följande varningssignaler skrev Henning Thulin under rubriken ”Katolska strömningar i nutiden” i Den kristne år 1952:
– Den katolska kyrkan är i dag på frammarsch i hela världen. Även i Sverige finner man katolska strömningar i nutiden. För den som närmare känner katolicismens smygande och farliga villfarelser, framstå de katolska strömningarna som en stor fara, som i dag hotar vår kristenhet.
Långt farligare än den uppenbara gudsförnekelsen är villfarelsens makt.
Det är också sagt i Guds ord, att eftersom människorna “icke gåvo kärleken till sanningen rum”, så sände Gud villfarelse över dem. Sveriges folk har haft sanningen allt sedan Uppsala möte 1593, då Guds Ord blev vårt rättesnöre och den katolska surdegen utrensades ur svenska kyrkan. Man synes på ledande håll icke vara vaken över den fara, som hotar från katolska kyrkan.
Varför? Därför att Luthers lära numera knappast existerar på annat håll än i bekännelseskrifterna. Men Luthers ande är för länge sedan försvunnen ur den kyrka, som bär hans namn. Ty eljest skulle man icke fraternisera med den farliga katolicismen, som man gör.
Från en resolution som antogs vid Nordiska Evangeliska konferensen i Jönköping och publicerades i Bibliskt Månadshäfte 1955, saxar vi:
– Den romersk-katolska kyrkan har under senare årtionden intensifierat sin propaganda i de nordiska länderna, och den har desto lättare att vinna gehör, eftersom befolkningen i de nordiska länderna i regel har ringa insikt i den romerska katolicismens verkliga innebörd. Därför uppmana vi evangeliska kyrkor och organisationer i de nordiska länderna att i tal och skrift sprida upplysning om katolicismen, icke minst genom att hänvisa till de framställningar om den katolska kyrkans falska läror, vilka finnas i de protestantiska – kyrkornas bekännelseskrifter, synnerligast i de Schmalkaldiska artiklarna.
Beklaglig kursändring löd rubriken i tidningen Missionsbanerets ledare, mars 1972:
– Denna kursändring från de olika protestantiska kyrkornas sida som många gläder sig åt, men som är beklaglig, kan nog anses vara frukten av den kyrkoekumenik som bedrivs från Kyrkornas Världsråds sida, som verkat och verkar i den riktningen att alla kristna kyrkor skall gå samman och erkänna varandra som kristna. Men det är en ekumenik som inte håller inför bibelordet.
Sådana förutsägelser är ju verkligen uppskakande, och vi har all anledning att idag grundligt pröva sanningshalten i dem. Finns det verkligen konkreta exempel på att dessa uppseendeväckande signaler fått sin historiska bekräftelse i vårt land?
Det är ju helt uppenbart att Andra Vatikankonciliet och den karismatiska väckelsen har haft ett övergripande inflytande på förändrade attityder i relationerna mellan samfund och kyrkor i praktiskt taget hela världen och att samhälleliga subventioner har fört med sig konsekvenser av närmande och samarbete ingen kalkylerade med i detta land då statsunderstödet initierades. Att Kyrkornas Världsråd, tillsammans med frimureri, gillen och skrån och annat ordensväsen varit jordemor i denna process av födslovåndor och förlossning är obestridlig.
Det har varit pinsamt att bevittna svenska biskopars grovhångel med påven i Rom och deras djupa sorg över att intimiteterna avbröts vid transubstationsaltaret. Påven sa, till biskoparnas stora besvikelse, nej – tills partnerskapet är legaliserat …
Det finns tydliga exempel som åskådliggör den katolska expansionen i svensk kristenhet. Här ska vi uppehålla oss vid ett av många, just därför att det hör 90-talet till och är så avancerat med avseende på sammansmältningen av kyrkoblocken. Fenomenen har, anmärkningsvärt nog, inte rönt någon opposition, eftersom fronten mot den katolska villfarelsen är upplöst och forcerad.
Helt nyligen såg vi några ekumeniskt vältränade kyrkoledare stråla samman till sällskaplig och harmlös samvaro på Svenska Kyrkans stiftsgård i Nyköping. Allt ifrån eliten av romersk-katolska och ortodoxa kyrkor, till gräddan av pingstpredikanterna, var där och trivdes.
Några sköna dagar utan störande kontroverser, utan kvinnlig inblandning och verbala nappatag om välsignelse över homosexuella partnerskap, kvinnliga präster, jungfrufödsel i biologiska eller teologiska kategorier, omvändelse, väckelsekristen eller sakramentalistisk frälsningslära, ofelbarhets- och mariadogmer, nya progressiva element, om exempelvis treenigheten bör utvidgas till en gudomlig kvartett med ett feminint inslag, osv. Eller andra revirproblem i det stökiga religiösa landskapet.
Där samlades under några dagar ett toppskikt prelater, privilegierade företrädare, världsvant och tydligen utan andra officiella uppdrag än förbrödring och personlig vänskap till familjär katolicism för förslagen infiltration och väckelsekristen avrustning.
Eller vad gjorde de där, och vad var avsikten? Denna samling av ordinerade och gynnade gudsmän var där för att umgås, samtala och bedja i okonventionella former, helt utan kyrkopolitiska ambitioner.
Vad menade Lewi Pethrus, då han på sin tid fann det nödvändigt att varna för den religiösa miljöns effekter och skadeverkningar? Är han ett uppskrämt offer för antiekumeniska myter?
– Huru allvarligt är icke detta! Jag tänker på de frikyrkliga, som kommer med och träffar präster av alla slag. Det är klart, att ett sådant möte måste trubba av känslan för den personliga frälsningens betydelse. Så fort man går med i en sådan sammanslutning, så måste man lägga åt sidan denna fråga. Man samlar sig om andra stora mål, som man säger.
Vad är det som har gjort Sverige så världsunikt i ekumeniskt avseende, så att samtliga kyrkor och samfund lyckats ta fram en gemensam sångbok? Den katolske biskopen för Stockholms stift vet att uppskatta framgången . Han betonar särskilt:
– Något unikt i hela världen är att samtliga kristna samfund i Sverige har en ny psalmbok, där den första delen med 325 psalmer är gemensam för alla, medan andra delen med respektive samfunds egna gudstjänstordningar, psalmer och sånger skiljer sig. Därmed finns ett underlag för att kyrkorna kan växa närmare varandra och känna igen sig själva hos varandra (Katolsk tro nr. 26, Ekumenik i Sverige).
Dessutom säger han om vår syn på nattvarden:
– Också i vår syn på innehållet i nattvarden har vi närmat oss varandra betydligt. Det finns flera teologiska dokument, där representanter för olika samfund har formulerat ungefär samma grundsyn vad gäller nattvardens innebörd (Katolsk tro nr. 20, Mässan).
Var ska detta ekumeniska närmande, med eller utan karismatiska inslag, sluta? Det vet nog, trots allt, katolicismens bästa vägröjare, alla väckelse kristna överlöpare!
Det är gudstjänst i slottskapellet på Bjärka-Säby.
Den inleds med klockringning på kyrkligt vis och byggs upp; teologiskt och liturgiskt med katolsk gudstjänstordning från början till slut.
Ritualen är inarbetad och högtidlig, med epistelläsning, antifoner och lästa böner. Predikanten manar församlingen att upplyfta sina hjärtan till Gud för att höra dagens predikotext, och församlingen lyssnar stående.
Utspökad i kultisk uniform mitt i ett ljushav, gör han sin “altartjänst” framför en originell och utomordentligt vacker Kristus-tavla. Konstnären hade ambitionen att måla Kristus såsom Tröstaren. Pastorn predikar, flankerad av två ljusbärande “korgossar”.
Samfunden har ofta visat prov på samma predikantsnobberi. Pastor Lewi Pethrus vände sig mot företeelsen i Baptistsamfundet på sin tid. Han attackerade detta oskick redan 1927 och senare i Den Kristne, 1944, mycket försmädligt. Jag återger här båda citaten:
– För några år sedan skrev tidningarna om hur man i en del kyrkor tog bort det elektriska ljuset och satte vaxljus på altaret, hur man satte in friska blommor och så vidare. Prästerna började göra korstecken och pryda sig med katolska kläder.
– De frikyrkliga lägga sig till med en del kyrkliga metoder. Predikanterna låta sy sig uniformer med en urklippt fyrkant i västkragen och vända den vita kragen bak och fram. Man sätter in altaren med levande ljus, till och med i baptistkapellen. Men fastän dessa förändringar från de frikyrkliga fädernas synpunkt skulle anses såsom mycket stora, kunna de ändock inte åstadkomma de andliga och moraliska resultat, som vår sargade mänsklighet medvetet eller omedvetet ropar efter.
Pastorn genomför oklanderligt rollen som liturg i den estetiskt tilltalande ritualen i det vackra slottskapellet, på pingstvännernas Bjärka-Säby, där Sionförsamlingen i Linköping är huvudman och arrangör – åtminstone enligt pastorn själv. Församlingens pastorer däremot, ställer inte upp bakom det påståendet.
– Sionförsamlingen är hyresvärd, och ingenting annat, försäkrar föreståndaren.
Vice föreståndaren däremot, lovordar den särprofilerade Peter Halldorfs gudstjänster och vill vara öppen för honom för att förhindra att han “hamnar i ingenmansland”.
Halldorfs gudstjänster på Bjärka-Säby har fått stor uppmärksamhet i media. En TV-gudstjänst har sänts fyra gånger och nyligen sände P1 i Sveriges Radio en förmiddagsgudstjänst därifrån.
– Pojken måste ha något att leva av, utbrister församlingens ekonomichef spontant, då frågan om verksamhetens arrangör och ansvarige förs på tal.
Radiogudstjänsten inleds med att producenten berättar om att man på det slott som ägs av pingstförsamlingen har retreater och även en kommunitet med tre bröder som valt att leva en monastisk livsform, nästan som munkar i ett kloster, med dagliga tideböner. Och den fascinerade producenten konstaterar:
– Det verkar väldigt långt ifrån pingstkyrkans traditionella verksamhet.
Därför ställs några frågor till Peter Halldorf, som bedyrar:
– I väckelserörelsens begynnelse så präglas den av en innerlighet och en fromhet och ett sökande efter trons centrum, som faktiskt ligger väldigt nära den livsform som man levt i de gamla klassiska klostren.
– “Klassiska kloster” – hör det hemma i pingstsammanhang?
Det som fattades i gudstjänsten från Bjärka-Säby var mässoffer och korstecken. Gudstjänstordningen var katolsk.
I ett reportage i Svenska Dagbladet får vi veta vad retreaterna sysslar med. Reportern är själv pingstvän, liksom religionsredaktionens chef.
Skribenten som deltar i retreaten, talar om hur de går in i cellerna och tystnaden. Han beskriver hur man i Bjärka-Säbys slottskapell återfinner stillheten. Peter Halldorf beskrivs vara inspiratör och banbrytare för “det andliga utforskandet av den kristna historien”. Klosterliv?
Det sker, bland annat, med hjälp av en nyss framtagen, förenklad och censurerad form av tidegärdsboken.
Det där med liturgiska färger, kläder och rörelser hör hemma i katolsk ritualism, men har haft en otrolig förmåga att influera på gudstjänstlivet i alla sammanhang.
I urkristendomens och fornkyrkans klassiska gudstjänstordning fanns det inget utrymme för några prästerligt exklusiva ämbetskläder. Clemens av Alexandria utdömer alla andra färger än den vita, såsom syndig lyx.
– Ty liksom man igenkänner förrymda slavar på det inbrända märket, så känner man igen skökan på de granna kläderna, konstaterar han.
Den urkristna församlingen protesterade mot alla former av emblem och kläder som markerade distanser i församlings- och gudstjänstliv.
På sina många resor hamnade Peter Halldorf naturligtvis också i Vatikanen. Där i Rom konfronterades han med påven; Guds ställföreträdare, med makt i himlen, på jorden och under jorden, enligt kyrkans läror.
Så här beskriver han sina intryck i en tidskrift:
– Kvart över elva glider det sena nittonhundratalets Petrus, Johannes Paulus II, in på Piazzan i sin snövita Jeep. Havet gungar. För ett ögonblick får jag för mig att jag är på rockkonsert. Det måste vara solen. Varv efter varv rullar bilen med den lille mannen, vinkande, leende, nickande mot tusentals lyckliga ansikten. Så svänger den upp mot den ensamma stol som är placerad under ett väldigt soltak, flankerad av biskopar och kardinaler, framför portarna till katedralen. Karol Woytola, en religionens superstar, ger audiens. Ett skådespel i vitt.
Mötet med påven på Petersplatsen klyver känslorna. På den plats där blodet från de första kristna skvätte när kejsaren bjöd på folknöje, står de mäktiga kolonnaderna i givakt och välkomnar pilgrimer från hela världen. Skrattar bäst som skrattar sist, skulle man kunna säga. Över Petrus påvra grav reser sig ett av världens arkitektoniska underverk; Peterskyrkan. Så var det alltså kyrkan, den kristna tron, som tog hem spelet.
– Vår tids Petrus är tvivelsutan en klippa.
Ett makabert leende på avlatskatedralens hedersplatser, vars blodbestänkta väggar ropar om hämnd tillsammans med den man som bekänner sig vara Jesu Kristi ställföreträdare med härskande makt i himlen, på jorden och underjorden. Den vinddrivne karriärpastorn från det protestantiska Sverige, måtte ha fått solsting, bekänner påven vara klippan, vår tids Petrus.
Vem var det som övertog mördarrollen i senare epoker? Skrattar bäst …
Den som i sådana ekivoka utgjutelser lovordar mänsklighetens genom tiderna vidrigaste institution och överhuvud, har tappat bort sanningen och fångats av villfarelsen.
Det finns väl ingen kejsare i historien som har utrotat, likviderat, plågat så många människor på grund av deras tro, på grund av deras liv, på grund av deras protester mot förtryck och förnedring, som påven. Det finns ingen kejsare i världen som har utplånat så många oskyldiga människor som påvestolens innehavare i Rom.
Det är naturligtvis ingen tillfällighet att Peter Halldorf har fått biljett till hedersplats i närheten av baldakinen. Där har han ju både status och skydd.
Då religionens superstar ger audiens för utvalda, handplockade, välmående pilgrimer från den rika världen – hur kan man vara kluven i sin själ inför detta förfärliga drama, och vilket svärd är det som har gjort själen så kluven?
Vem är det egentligen som i hans funderingar är kyrkornas moder?
Vem var det som tog hem spelet? Tron? Kyrkan? Vilket spel? Vilka är parterna i detta spel? Kyrkan, kontra vem? Vad hade den kristna tron med detta förfärliga maktspel att göra? Ingenting! Det var kyrkan som stod för detta förfärliga blodbad.
Stegen är inte så många och långa till pilgrimsresans nästa etappmål: Katolska kyrkans ungdomsrörelse, Egidiorörelsen, med tydliga drag av Taizé.
– Dagen efter, bara några kvarter från Vatikanen men långt från ceremonielen, skrudarna och bugningarna på Piazza San Pietro, besöker jag en ungdomsrörelse inom den katolska kyrkan. (…) Jesusinnerligheten i förening med engagemanget för de fattiga och för freden är rörelsens signum.
Bortåt sjuttio år tidigare var en annan pingstpastor på besök i Rom. Han sökte sig också till den mäktiga katedralen på Petersplatsen och skildrar sina upplevelser i en liten bok med titeln I bibliska farvatten, på sitt sätt:
– Nästa dag gick jag genom Vatikanen. Det var tillfälle för mig att få se och hälsa på Påven, ty han hade mottagning, då jag besökte hans makalösa palats, men på förfrågan meddelades det mig, att man då var skyldig att kyssa hans hand, vilket ju innebär ett erkännande och en viss dyrkan av honom, varför jag utan tvekan avstod från att möta denna antikrists förebild.
Lewi Pethrus fortsätter sin reseskildring med att berätta hur han efter tre dagars ihärdigt sökande lyckades få kontakt med en pingstförsamling som höll till i en liten källarlokal i Roms utkanter.
– Då jag kom trapporna ned och stod utanför dörren till lokalen, hörde jag något underbart. Det var ett brus av böner, vars like jag icke hade hört på länge. Det påminde mig på ett frapperande sätt om våra bönemöten hemma i Filadelfia i Stockholm. Vilken härlig musik för en efter andlig vederkvickelse törstande själ! O, huru jag njöt, där jag stod utanför dörren!
Lewi Pethrus fortsätter beskriva mötet, av vilket han inte förstod språket, men väl kände igen anden:
– Mötesledaren läste Bibeln och talade över det lästa. Jag förstod icke vad han eller de andra sade, men deras brinnande och högljudda lovprisning kunde man icke misstaga sig på. De ropade amen, halleluja och använde en del andra, italienska uttryck för lovprisning, som jag förstod. Och jag instämde naturligtvis och prisade Gud med dem. Under och efter ledarens tal framburo flera av de närvarande budskap genom tungotal med uttydning. Bland dem som talade med tungor, var en flicka i 12-årsåldern. Det var en härlig pingstluft över det lilla mötet. Gud var där.
Så känner man igen en pingstbroder med väckelsekristen resning! Men vad är det som egentligen skiljer dessa två resenärer så fundamentalt från varandra? Det är uppenbarligen inte sju årtionden, alltså tiden. Sju årtionden är förvisso mycket, men olikheterna låter sig nog inte mätas i tid.
