Kom ihåg!

Undervisning av Hans Lindelöw

Vi tar utgångspunkten i Psalm 42, från vers 4:

Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: »Var är nu din Gud?» Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran. Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.

Här är det just det här uttrycket “ha i minne”. Vad hade psalmisten i minne? Hur han gick med hopen upp till Guds hus under fröjderop och tacksägelse. Att komma ihåg församlandet, att komma ihåg livet i högtidståget om man säger så. Högtidsskaran.
Jag blev uppmärksammad på hur minnet har en tendens att jobba med saker och ting som egentligen inte har så mycket med det att göra. Man kanske kommer ihåg sina besvikelser och oförrätter som har begåtts. Jag vet inte hur proportionellt mycket minnet är verksamt i köttet jämfört med hur mycket minnet är verksamt i Kristus, i Anden. Det är inte alls säkert att man har den minnesbilden som vi möter här i Psalm 42. Men det borde väl ändå vara en del av vårt minne om vi har erfarenhet av att församlas till Kristus, att röra oss i högtidsskaran. Kommer vi ihåg det?
Jag blev nästan lite förskräckt när jag rannsakade mig på den här punkten, hur mycket minnet är verksamt, inte i anden utan i köttet, i världen. Här måste man naturligtvis ödmjuka sig, för det här med att komma ihåg de erfarenheterna, gör man inte utan vidare. Det måste man sträva efter. Jag tänkte göra en liten genomgång här av betydelsen av att komma ihåg.
Uttrycken att komma ihåg och att minnas finns ju i bibeln, både i Gamla och Nya testamentet. För exempelvis Mose var det väldigt allvarligt att påminna Israel om saker och ting. Det står i 5 Mos 9:7: Kom ihåg, förgät icke.
En allvarlig uppmaning, men vad skulle de komma ihåg?

Kom ihåg, förgät icke, huru du i öknen förtörnade HERREN, din Gud. Allt ifrån den dag då du drog ut ur Egyptens land, ända till dess I nu haven kommit hit, haven I varit gensträviga mot HERREN. Vid Horeb förtörnaden I HERREN, och HERREN vredgades på eder, så att han ville förgöra eder (5 Mos 9:7-8).

Mose går igenom hur han fick gå upp på berget och vara med om stora ting tillsammans med Gud, men han måste också gå ner för berget, och det han mötte när han kom ner var ett folk i fullt uppror, djupt inkastade i avgudadyrkan. Den här genomgången gör han i 5 Moseboken med stort allvar. Vers 22 säger:

I Tabeera, i Massa och i Kibrot-Hattaava förtörnaden I ock HERREN.

Det här är ju någonting från Gamla testamentet som man inte gärna vill komma ihåg. Finns det någon motsvarighet i Nya testamentet? Det gör det, men med väsentliga skillnader.
Vi finner också ett annat uttryck, nämligen besinna. Tänka till, och kanske minnas saker som är viktiga, som inte får falla i glömska.

Och besinnen i dag – jag talar nu icke om edra barn, som icke hava förnummit och sett det – huru HERREN, eder Gud, har fostrat eder, besinnen hans storhet, hans starka hand och hans uträckta arm (5 Mos 11:2).

Det var någonting att besinna, eller hur? Herren eder Gud, hans storhet, hans starka hand och hans uträckta arm. Minnesbilden av det här, eller intrycket av detta, det måste ju ändå vara någonting som har väldigt stor vikt och som absolut inte får falla i glömska. Det här är något som Mose uppmanar Israels församling att verkligen göra; besinna.
Vi kan se tydliga motsvarigheter i apostlarnas brev, där intrycket av Guds handlande i Kristus lyfts fram på ett liknande sätt. Varför uppmanar Mose folket på detta sätt med så stort allvar att komma ihåg saker, att icke förgäta saker? Man kan till exempel jämföra med vad folket kom ihåg, vad man drog sig till minnes, och då kan vi se på ett typiskt exempel i 4 Moseboken kapitel 11:4-6:

Och den blandade folkhop som åtföljde dem greps av lystnad; Israels barn själva begynte då ock åter att gråta och sade: »Ack om vi hade kött att äta! Vi komma ihåg fisken som vi åt i Egypten för intet, så ock gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken. Men nu försmäkta våra själar, ty här finnes alls intet; vi få intet annat se än manna.

Tänk, här kommer man ihåg något: fisken. Det var minnet man bevarade, och då kan man ju fundera på hur pass korrekt den här minnesbilden var. De hade sett Guds stora gärningar och redan glömt dem. De kom inte ihåg slaveriet. Vad är det som gör att minnet är så svekfullt? Att saker och ting i efterhand förstoras upp som egentligen borde hamna i skuggan av annat. Att det faktiskt fanns tillgång till kött och fisk är nog sant, men slaveriet, det var ju den stora övergripande omständigheten som gjorde att befrielsen var nödvändig.

Vi ska se på ett “kom ihåg” från Nya testamentet:

Kommen ihåg det ord som jag sade till eder: ‘Tjänaren är icke förmer än sin herre.’ Hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder; hava de hållit mitt ord, så skola de ock hålla edert (Joh 15:20).

Här är det Herren Jesus Kristus själv som kommer med ett “kom ihåg” och det handlar om hans ord om att “tjänaren är icke förmer än sin herre”. Förhållandevis milt uttryckt om vi jämför med Mose: “Kom ihåg, förgät icke, huru du i öknen förtörnade HERREN, din Gud” och hur man väckt Herrens vrede. Men i Johannes är det bara det här: “tjänaren är icke förmer än sin herre”… Men jag vet inte om inte det här också faktiskt är kopplat till en viss förödmjukelse.
Tjänaren är icke förmer än sin herre. Människan har ju också en tendens i Nya testamentets tid att betona sin egen mognad och resning. Vi är mogna människor, vi är fullvuxna människor, vi står på egna ben, vi har ingen herre över oss. Är inte det undermeningen i samtliga resonemang? Jo, vi vill gärna att du är med – Herren får vara med, han får sitta där, längst bak kanske. Men vi, den moderna människan, den mogna människan, den utvecklade människan, den utbildade människan. Vill vi verkligen påminnas om det här? Tjänaren är icke förmer än sin herre. Ändå är det väldigt väsentligt.
Ett annat exempel på Nya testamentets “kom ihåg” finner vi i 1 Tessalonikerbrevet. Jag vill inte påstå att exemplen är alldeles enkla, men de ger ett sätt att påminna om det som har varit. Paulus påminner församlingen om hur det var:
Vi veta ju, käre bröder, i Guds älskade, huru det var, när I bleven utvalda: vårt evangelium kom till eder icke med ord allenast, utan i kraft och helig ande och med full visshet. I veten ock på vad sätt vi uppträdde bland eder, till edert bästa. Och I å eder sida bleven våra efterföljare och därmed Herrens, i det att I, mitt under stort betryck, togen emot ordet med glädje i helig ande (1 Tess 1:2-6).
Den här påminnelsen har de här sidorna som det också finns något av hos Mose. Det heter ju i 5 Mos 11:2:

Och besinnen i dag – jag talar nu icke om edra barn, som icke hava förnummit och sett det – huru HERREN, eder Gud, har fostrat eder, besinnen hans storhet, hans starka hand och hans uträckta arm,
Det var vad de hade anledning att komma ihåg. Aposteln skriver “vårt evangelium kom till eder icke med ord allenast, utan i kraft och helig ande och med full visshet”.

När man har mött evangelium är det väldigt viktigt att det inte faller i glömska. När evangelium verkligen kom så var det inte utan kraft, för då hade det aldrig fäst så stort avseende om det var ord som andra ord.

När jag kom till tro och fick höra Guds ord föreläsas hade det en sådan kraft. Så märkligt, jag kommer ihåg första gången jag själv gick till en gudstjänst. Det var 1974, jag blev frälst medan jag gjorde militärtjänsten. Jag kom i kontakt med kristna där, både lågkyrkliga, baptister och pingstvänner. Det var då Jesusrörelsen drog fram. Första gången jag gick till en gudstjänst var i EFS, Betlehemskyrkan i Luleå och jag var helt ovan. Det var en söndagsgudstjänst, och jag satte mig någonstans inte så långt fram, för att lyssna på predikan. Man sjöng psalmer och sånger, och bad, och så kom det till att pastorn gick fram för att tala. Jag hade redan kommit till tro då, men det gamla inom mig reste sig när jag såg den där pastorn. Han var ju i prästkrage och glasögon. Det där var ju en riktig hycklare, tänkte jag. Och då var det precis som att blixten slog ner, det var som att det utgick en blixt ifrån honom där han stod i talarstolen, som träffade mig som en smäll. Jag upplevde en tillrättavisning från himmelen. Jag skulle inte ha de tankarna. Han var en Herrens tjänare och jag borde inte tänka på det viset. Det var ett direkt ingripande från Gud. Då jag tänkte att det där är nog en hycklare, fick jag en smäll på en gång. Herren fostrar oss, läste vi i Gamla testamentet. Men det stod också om det i Nya testamentet. Guds nåd fostrar oss till att avsäga oss all ogudaktighet och världsliga begär.

Vi läste i Tessalonikerbrevet att de hade blivit apostlarnas efterföljare, och därmed Herrens, i det att de “mitt under stort betryck tog emot ordet med glädje i helig ande”. Det här har verkligen att göra med minnesbilden som psalmisten påminner om i Psalm 42. Det var ju ett betryck som psalmisten upplevde.

Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: »Var är nu din Gud?» Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran (Ps 42:4-5).

I Tessalonikerförsamlingen var det ju verkligen under betryck som de tog emot ordet, men de gjorde det med glädje i helig ande. Aposteln vill påminna om att som det var för Israel var det också för församlingen. Förödmjukande erfarenheter, inte bara välsignade erfarenheter. Det var verkligen välsignade erfarenheter och glädje, men det var under stort betryck. Och jag undrar om det är det här som gör att minnet har en tendens att arbeta med helt andra saker än det borde.

Vad finns det mer för “kom ihåg” i Nya testamentet? Ett viktigt sådant finner vi i 1 Korintierbrevet:

Ty betänken, mina bröder, huru det var vid eder kallelse: icke många som voro visa efter köttet blevo kallade, icke många mäktiga, icke många av förnämlig släkt. Men det som för världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att han skulle låta de visa komma på skam. Och det som i världen var svagt, det utvalde Gud, för att han skulle låta det starka komma på skam. Och det som i världen var ringa och föraktat, det utvalde Gud – ja, det som ingenting var – för att han skulle göra det till intet, som någonting var. Ty han ville icke att något kött skulle kunna berömma sig inför Gud (1 Kor 1:26-29).

Även här har vi en påminnelse som också innebär en förödmjukelse. Var det inte vi som var så visa som kom till tro på Gud? Var det inte vi som var så socialt etablerade? Var det inte vi som var så starka som blev religiösa? Jo, möjligen religiösa, men utan att möta Gud är jag rädd för, för när han påminner om hur Gud gick tillväga så var det faktiskt inte många som var visa efter köttet som blev kallade. Inte många av förnämlig släkt. Men det som för världen var dåraktigt, det utvalde Gud. Vad är detta för något? Jo, det är en påminnelse i Nya testamentet som på något sätt har den här sidan som också fanns hos Mose. Det handlar om något som faktiskt är förödmjukande för köttet att påminnas om. Jag tror att det har att göra med den andliga strid som Galaterbrevet presenterar: “Anden mot köttet och köttet mot anden.” Minnesbilden, hur är det med minnesbilden?

Jesus blev även störd av att hans lärjungar inte hade den korrekta minnesbilden. Vi kan se det i Markusevangeliet 8:13-21:

Så lämnade han dem och steg åter i båten och for över till andra stranden. Och de hade förgätit att taga med sig bröd; icke mer än ett enda bröd hade de med sig i båten. Och han bjöd dem och sade: »Sen till, att I tagen eder till vara för fariséernas surdeg och för Herodes surdeg.» Då talade de med varandra om att de icke hade bröd med sig. Men när han märkte detta, sade han till dem: »Varför talen I om att I icke haven bröd med eder? Fatten och förstån I då ännu ingenting? Äro edra hjärtan så förstockade? I haven ju ögon; sen I då icke? I haven ju öron; hören I då icke? Och kommen I icke ihåg huru många korgar fulla av stycken I samladen upp, när jag bröt de fem bröden åt de fem tusen?» De svarade honom: »Tolv.» »Och när jag bröt de sju bröden åt de fyra tusen, huru många korgar fulla av stycken samladen I då upp?» De svarade: »Sju.» Då sade han till dem: »Förstån I då ännu ingenting?»

Man kan också fundera på vad Judas kom ihåg efter att ha vandrat med Jesus i tre år, eftersom han var beredd att sälja Mästaren. Han måste ha haft en helt annan minnesbild, att komma ihåg saker på ett helt förvrängt sätt? Det är som det vi läste om hur israeliterna kom ihåg hur bra det var i Egypten. Judas tänkte på hur bra det var att vara en accepterad medborgare i Israel och att ha ett gott förhållande till översteprästerna och de skriftlärda och fariséerna. Det måste ha varit något av det dominerande intrycket som han ansåg värt att komma ihåg och förvalta eftersom han gick till översteprästerna och erbjöd sina tjänster.

Nya Testamentet ger oss något som är helt överlägset och ojämförligt och vi har det här framförallt uttryckt i Johannes evangelium, det Jesus säger till sina bröder som vill att han ska gå upp till högtiden.

Världen kan icke hata eder, men mig hatar hon, eftersom jag vittnar om henne, att hennes gärningar äro onda (Joh 7:7).

Jesus säger också vid ett tillfälle att han alltid gör vad fadern behagar.

Och han som har sänt mig är med mig; han har icke lämnat mig allena, eftersom jag alltid gör vad honom behagar (Joh 8:29).

Det här måste vara en oerhörd förmån jämfört med Gamla testamentet. Vem skulle man kunna dra sig till minnes vara av det här slaget? Inte ens Mose var ju det, inte Josua, ingen av profeterna. Att han alltid gjorde det som behagade Gud. Men vi har verkligen anledning att komma ihåg och se till att vi har den rätta minnesbilden. Det finns en som alltid gör vad honom behagar, vad som behagar Gud. Det är vår Frälsare, vår Herre Jesus.
Vi har anledning att bryta brödet, vilket handlar om hans åminnelse. Åminnelse och påminnelse det är två ord som rimmar, och ser ut som de har med varandra att göra, men jag tror att påminnelse är det här “hörru, kom ihåg det här”, men åminnelse det är att man ständigt ser till att man inte förlorar minnet, minnesbilden. Det var faktiskt vad själva påskmåltiden handlade om.

Ytterligare ett ord som handlar om att komma ihåg saker och ting, är sändebrevet till Sardes, ett mycket allvarligt väckelserop.

Vakna upp och håll dig vaken, och styrk det som ännu är kvar, det som har varit nära att dö. Ty jag har icke funnit dina gärningar vara fullkomliga inför min Gud. Tänk nu på huru du undfick ordet och hörde det, och tag vara på därpå och gör bättring. Om du icke håller dig vaken, så skall jag komma såsom en tjuv, och du skall förvisso icke veta vilken stund jag kommer över dig (Upp 3:2-3).

Det här är väl värt att komma ihåg, hur man första gången fick höra Guds ord. När man tog emot ordet som det heter i Tessalonikerbrevet, inte som människoord utan såsom Guds ord som det i sanning är:

Vårt evangelium kom till eder icke med ord allenast, utan i kraft och helig ande och med full visshet” (1 Tess 1:5).

Är det någon av oss som kom till tro bara genom att höra ord, vilka som helst? Inte ens bibelord vilka som helst hjälper, om det inte är med kraft, med helig Ande och full visshet. Det var ju när den helige Ande var verksam genom ordet som vi kom till tro. Då fick vi också de första tidiga dyrbara minnena om hur saker och ting egentligen ligger till. Det skedde under betryck. Vi var förmodligen i en kris av något slag. Eller i sammanhang där man upplevde kriser. Och ständigt kom signalerna från världen: Var är nu din Gud? Allting går så bra för de som är likgiltiga, men ni som tycker att det här med att tro på Gud är värt något, det går ju bara illa för er. Förödmjukelser, tillkortakommanden.
Men psalmisten påminner om när de här pilarna kom, och det är väl inte utan vidare som aposteln Paulus skriver om den ondes brinnande pilar.

Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: »Var är nu din Gud?» Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran (Ps 42:4-5).

Vem kommer ihåg när man tänker tillbaka? Vem kommer ihåg Gamla Bro? Vem kommer ihåg mötena? Vem kommer ihåg Ordet? Eller kommer vi bara ihåg förödmjukelserna, eller det vi kanske upplevde som oförrätter och besvikelser?
Jag har väldigt svårt att hitta någon som det går att tala med om de erfarenheterna. Så snart man kommer in på det så slår man ifrån sig. Vem eller vad har skapat minnesbilden? Jag erkänner själv att det är en kamp för den minnesbild som faktiskt har att göra med Guds kraft, full visshet, den helige Andes aktivitet. Men det ser ut som att det är sådana saker som det är viktigt att på något sätt i alla fall vara medveten om. Minnet kan faktiskt vara svekfullt. När minnet är tillräckligt svekfullt och man inte är tillräckligt vaksam, då kan det gå som det gick för Judas. Han utvalde åt sig den minnesbild som passade hans planer. Han var inte angelägen om det som Guds Ande var angelägen om att han skulle komma ihåg.

Både i Gamla och Nya testamentet finns det här om att komma ihåg. Inte minst Hebreerbrevet ger oss ett väldigt allvarligt kom ihåg:

Men kommen ihåg den förgångna tiden, då I, sedan ljuset hade kommit till eder, ståndaktigt uthärdaden mången lidandets kamp och dels själva genom smälek och misshandling bleven gjorda till ett skådespel för världen, dels leden med andra som fingo genomgå sådant. Ty I haven delat de fångnas lidanden och med glädje underkastat eder att bliva berövade edra ägodelar. I vissten nämligen att I haven en egendom som är bättre och bliver beståndande. Så kasten nu icke bort eder frimodighet, som ju har med sig stor lön (Hebr 10:32-35).

När Jesus kallar, är det till efterföljelse. Han förklarar vad efterföljelsen innebär. Han säger: “Den som vill bevara sitt liv, han mister det, men den som mister sitt liv för min skull, för evangeliets skull, han ska vinna det och ha evigt liv.” Får Jesus vara i centrum, kastar det ett ljus över erfarenheter, som när man förlorar sina ägodelar, vilka man på sätt och vis har sitt liv i. Hur kan det vara förenat med glädje? Det står att det är det.
Ska vi vara ärliga med vår minnesbild av att vara Jesu efterföljare och människor som tror på honom, så kommer vi att komma ihåg sådana erfarenheter där vi förlorade vårt liv. För att vi gjorde de valen, och följer hellre honom än att nappa på det eller det erbjudandet om att vinna och bevara sitt liv. Om minnet inte sviker så borde vi ha förmågan att ha i minnet hur vi gick med hopen till Guds hus, under glädje och fröjd i högtidsskaran. Finns den minnesbilden? Är vi rädda om den? Bevarar vi den? Nej, det var inte utan förödmjukelse, inte heller utan smärta.
Men det här med påskmåltiden, brödsbrytelsen. Här finns det olika saker. Jag medger att det inte är helt enkelt. Det är en kamp, en kamp för tron. En kamp för att behålla och bevara det rätta perspektivet, den rätta minnesbilden. Jesus var själv störd av att det så snabbt gick förlorat för lärjungarna. “Kommer ni icke ihåg?” Hur ska jag kunna komma ihåg honom? Jag har inga personliga minnen av Jesus. Jag var inte med bland de första lärjungarna. Men när jag tänkte på det här så insåg jag att bara det är ett svekfullt sätt att resonera, därför att jag har personliga minnen av Jesus Kristus. När evangelium kom med kraft och med helig Ande och med full visshet så var det honom jag mötte. Visst var det det. Det var honom jag tog intryck av och det var det som gjorde att jag kom till tro. Hade jag tagit intryck av någon annan, av en ängel, en apostel eller någon människa eller något annat skapat, så skulle det inte vara han.
När evangelium kom med kraft, helig Ande och full visshet så var det honom jag mötte. När jag funderar på det här så ser jag att det finns andra sidor här. Tänk att han välkomnar oss till sitt bord. Han vill att hans lärjungar ska samlas för att bryta brödet, skifta kalken och göra det till hans åminnelse, för att vi ska ha honom i tankarna, och i minnet som om vi satt tillsammans med de första lärjungarna i deras krets och fick av honom själv, brödet. Hela påskmåltiden i Israel handlar om det här.
I 2 Moseboken 12:14 har vi precis det här uttrycket, när Mose har fått instruktioner från Herren Gud om hur påskmåltiden ska firas, och hur det ska vara ett tecken:

Och I skolen hava denna dag till en åminnelsedag och fira den såsom en HERRENS högtid. Såsom en evärdlig stiftelse skolen I fira den, släkte efter släkte.

Åminnelse är uttrycket. Åminnelse är uttrycket också i Lukas 22:19:

Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt dem och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.»

Vilken nåd det är att få komma ihåg honom som blidkade Guds vrede istället för dem som väckte Guds vrede. Istället för att bara komma ihåg sådana som förtörnade Herren, får vi komma ihåg honom som alltid gjorde vad som behagade Herren. Vi får komma ihåg församlingen och alla ljusa ögonblick vi har haft med församlingen, men församlingen är inte till för att vi ska komma ihåg församlingen. Församlingen är till för att vi ska komma ihåg Herren Jesus. Annars så kanske vi förlorar oss i en massa skuggor.
Tänk, vilken förmån att få komma ihåg honom, tänka på honom, som istället för att förtörna Herren, gjorde vad som behagade Herren.

Föregående inlägg Det sigillmärkta Lammet
Nästa inlägg Domens dag

Relaterade inlägg

Subscribe
Notify of
guest
0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x