Insändare

Text: Pingstpastor Sigvard Svärd, Borås

Det är ett trons lidande för mig att följa tvivlets och liberalismens utveckling inom pingströrelsen i Sverige, i fråga om dop och medlemskap.

När Filadelfia i Stockholm under 2023 beslutade att spädbarnsbegjutna (barndöpta) kan bli medlemmar, har man frångått den ursprungliga bibelsynen som en baptistisk pingstförsamling. Detta bibeltrons avsteg har tagits av flera församlingar tidigare inom pingströrelsen, men då nu den historiskt första och största församlingen inom Pingströrelsen sällar sig till den teologiska skymningen, går lidandet på högvarv.

Hur det starka och klara ljuset över Skriften rörande det bibliska dopet – räknat från Lewi Petrus tid i Filadelfia Stockholm, först 1910 som baptistpastor och sedan från 1913 som baptist- och pingstpastor – har kunnat släckas ner så fort och så märkbart på en generation av 30 år, tyder på att en villfarelsens anda har påverkat pastorer och församlingsledningar. Naturligtvis har tillblivelsen av Pingst FFS (fria församlingar i samverkan) i början på 2000-talet bidragit, där utrymme ges åt sammanslagningar med dubbla dopuppfattningar.

Inför Jesu snara återkomst, är det dags att en inåtriktad väckelsetid börjar, som återger pingströrelsen dess fulla kraft och helgelse som Guds församling – efter Skriftens mönsterbild om dop.

Pingstpastor Sigvard Svärd, Borås

I Midnattsropet nr 3 2022 finns en artikel av Sigvard Svärd om dopet: ”Elementärt om dopet.”

Föregående inlägg Dopet till Kristus – en demokratifråga?
Nästa inlägg Nåd till ett högt pris

Relaterade inlägg