Text: Berno Vidén
Vi är frälsta av nåd men till ett oerhört högt pris. Att vara förlåten och befriad från ett dåligt samvete som gnager likt en tung börda, att få känna att man har fått göra upp med svåra belastningar över begångna oförrätter, att göra upp och gå till botten och reda ut; vetskapen över att ha försonats – är befriande. Det kan vara människor emellan eller handla om olika sammanhang. Ett stort, tungt ok lyfts av dina axlar och du känner dig fri. Det här kan vi uppleva lite till vardags var och en inom olika områden.
Det finns något som är så mycket större. Vi sjunger i en sång: “Då förlät du mig min synds missgärning.” Här nämns något som inte rör våra dagliga gärningar eller relationer utan det talas om vad som bor i varje människa, ett tillstånd som gör att vi är skilda från Gud genom våra synder och överträdelser. Det spelar ingen roll hur godhjärtad eller snäll du är, om du hjälper till att ge mat till världens lidande och svältande, om du delar ut det du har – människans kardinalproblem ligger på ett helt annat plan.
Bibeln säger i Romarbrevet att alla människor på den här jorden har syndat och är skilda från gemenskapen med Gud (Rom 3:23).
I skapelseberättelsen läser vi om hur Gud lade ner en stor omsorg i sin skapelse. Det står att “Gud såg att det var gott”. Som kronan på verket skapade Gud människan, och här står det att han gjorde henne till sin avbild. Vi är skapade för att vara lika Gud. Vi har fått inom oss samma eviga väsen. Här möter vi en oerhörd kärleksförklaring, ty Gud vill att alla människor ska leva i denna obrutna gemenskap med honom.
Syndafallet (1 Mos 3) ledde till att människan inte längre kunde umgås med Gud. Hon skildes från honom och gömde sig, något hon inte hade gjort tidigare:
Vid kvällsbrisen hörde de Herren Gud vandra i lustgården. Och mannen och hans hustru gömde sig för Herren Guds ansikte bland lustgårdens träd (1 Mos 3:8).
Tidigare hade man sett fram emot den här stunden, när dagen började svalkas och Herren kom för att vara tillsammans med dem, samtala och umgås. Nu hade ett syndagift trängt in i människan, fått dominansen och smutsat ner det tidigare så rena, oskuldsfulla samvetet. Synden var ett faktum och inför Guds närvaro gömde sig människan.
Sedan följer en konfrontation med Gud och man ser hur han redan där och då bereder människan en utväg ur denna tragiska situation, ur detta fall som hon befann sig i. Man hade varit olydig mot Gud och man visste så väl att det vi gör nu är mot Guds vilja. Syndens begär hade slagit rot i människan.. Gud driver dem ut ur lustgården, för att de inte i detta syndiga tillstånd också ska äta av Livets träd och så leva för alltid (1 Mos 3:22).
Döden har gjort sitt inträde och människan har fått möta syndens konsekvenser. Men Gud gjorde något mer. Han beredde redan där och då en utväg för människan. Det står att han gav människan kläder av skinn. Blod utgöts och ett offer gavs, som en väg för människan att försonas med Gud. Genom offret som ges visas på en väg varigenom människans synd kan överskylas. Tanken utvecklas och förbereds under hela Gamla testamentets tid, och allt pekar fram mot den tidpunkt då Gud sänder sin egen Son Jesus för att frälsa världen. Johannes skriver så här:
Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv (Joh 3:16).
Vi läser här hur Gud, trots syndafallet och all rebelliskhet, trots all orättfärdighet och ondska som råder, i en enormt stor och utgivande kärlek, söker människan. Det finns en himmelsk ton från en kallande Gud som säger: Kom till mig. Låt er försonas med Gud.
Paulus skriver i Efesierbrevet 2:
Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder. Tidigare levde ni i dem på den här världens sätt och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens barn. Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra köttsliga begär och gjorde vad köttet och tankarna ville. Av naturen var vi vredens barn, precis som de andra. Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, även när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande med Kristus. Av nåd är ni frälsta!
Han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus, för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus. Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det, inte på grund av gärningar för att ingen ska berömma sig. Hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar som Gud har förberett för att vi ska vandra i dem (Ef 2:1-10).
I texten återkommer uttrycket av nåd är ni frälsta. Människor kan då säga att det inte spelar någon roll hur vi lever våra liv, eller vad vi gör då vi ändå kommer att bli frälsta av nåd. Men faktum är att frälsningen inte ligger på ett så billigt plan, utan när vi talar om Guds nåd är det något som har kostat himmelen ett oerhört högt pris. När du blir medveten om vad detta pris innebär och vad det har för betydelse för dig, din framtid och din evighet, ja också för ditt liv här i tiden, kommer du i förkrosselse att smälta ner inför vad denna nåd betyder.
Jesus hade inte behövt komma hit till jorden, men det står att Gud sände sin Son Jesus av kärlek till människan, för att han vill frälsa det som har gått förlorat genom synden. Det som har blivit fel, och fått som konsekvens allt det onda vi ser råda i tiden. På vilket sätt går Gud till väga? Han kommer inte som en stor militär Herre för att röja upp och skaffa bort allt elände. Nej, han kommer som den mest ringa och enkla människan och böjer sig ner under sin egen skapelse. Han låter sin Son Jesus gå hela vägen och dö på ett kors. Se vad Paulus skriver till filipperna: “Han var till i Guds gestalt.” Jesus fanns i härligheten, i den eviga världen. Sedan står det: “Han räknade inte jämlikheten med Gud som segerbyte, utan utgav sig själv och tog en tjänares gestalt och blev människan lik.” Gud blev människa. Varför? “När han till det yttre hade blivit som en människa, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden, döden på korset.” Jesus gick hela vägen. Han lät sig föras bort till Golgata – huvudskalleplatsen.
Redan före skapelsen, innan världens grund var lagd, kan vi läsa i Bibeln om hur Lammet blev slaktat. Lammet är en förebild på Jesus som blev förd till Golgata. Vi ska läsa ännu en text som visar att det här inte är något nyckfullt som råkade hända, eller som Jesus drabbades av när han levde som människa, utan det är en del av Guds eviga plan.
Jesaja, en profet i Gamla testamentet, skrev om Jesus mer än sjuhundra år innan han föddes. Vi läser ur kapitel 53 en profetia om den lidande Messias, den Frälsare som Israel väntade på men som också blev en välsignelse för alla folk på vår jord:
Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande.
Han var som en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi inte respekterade honom.
Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi såg honom som hemsökt, slagen av Gud och pinad.
Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade (Jes 53:3-5).
Bibeln presenterar Jesus som den som försonar människan med Gud, genom att ge sig själv som ett offer. I Petrus brev står det att han bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä. Vi möter detta budskap om försoningen gång på gång. Gud har i Kristus betalat ett högt pris för att vi ska bli frälsta. Det är grunden till denna nåd som vi kan vittna och tala om att vi har fått uppleva i våra liv; grunden till att vi kan säga att vi är frälsta av nåd. Himlen ger det absolut bästa den har för att frälsa oss.
Vi återvänder till Filipperbrevet 2. Vi har läst om hur Jesus blev lydig ända till döden. I vers nio står det:
Därför har Gud också upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn för att i Jesu namn alla knän ska böjas, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herren, Gud Fadern till ära.
Döden kunde inte behålla Jesus utan han uppstod från de döda. Han tog också nycklarna – makten – från döden och förde fångar ut ur dödsriket. Det är ett oerhört budskap som sträcker sig utöver vad människan förmår att omfatta. Tänk att Jesus har gjort detta för oss.
Sedan fortsätter Paulus att påminna om hur viktigt det är att arbeta med fruktan och bävan på sin frälsning, och säger därefter i vers 13:
… det är Gud som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja ska ske.
Gud vill att alla människor ska komma till kunskap om sanningen och bli frälsta. Gud älskar varje människa så gränslöst mycket att han sände sin Son som led döden, uppstod från de döda och som därigenom har gett oss ett nytt liv i honom. Så min vädjan till dig är: Låt försona dig med Gud! Låt Jesus få bli din Herre! Öppna ditt hjärta för honom och ta emot detta nådeserbjudande.
Paulus skriver i Romarbrevet 10:13:
Var och en som åkallar Herrens namn ska vara frälst.
En åkallan, ett rop från hjärtat. Det står ingenting om vilka ord vi ska använda, om det ska vara speciellt utformade böner. Nej, Gud hör hjärtats rop. Ditt rop som kanske utformas i smärta, då du kanske inte ens vet vem du ska bedja till, men kom ihåg att när du ropar så finns det en Gud i himmelen som hör dig. Han är dig närmre än du tror och han är där för att han vill ha gemenskap med dig. Det är nåd utöver nåd att vi är frälsta, ty Jesus har betalat ett ofattbart högt pris för vår frälsning. Ta emot Jesus i ditt liv. Det är en dyrköpt gåva.
Du får frid med Gud och du får en ny kärlek till dina medmänniskor. Här har vi kärnan i evangelium. Gud vill försona människan med sig, och han gör det genom Jesus.
