Text: Yngve Stenfelt
Historiens viktigaste händelse och största misstag.
Det finns inget som är så stort och betydelsefullt som Jesu död och uppståndelse. Det är världshistoriens viktigaste händelse. Men inte bara det utan det är också universums största händelse. Detta svävar inte i det blå som en teori utan har sitt konkreta uttryck i Jesus Kristus; hans inträde i världen genom jungfrufödelsens under, hans syndfria vandring ibland oss där han gick omkring och undervisade om himmelrikets hemligheter, botade sjuka, befriade från onda andar, uppväckte döda och gav oss uppdraget att förkunna hans evangelium för allt skapat. Under denna tid uppväckte Jesus Lasarus från de döda, och detta gjorde att många kom till tro på honom. Det blev en sådan oro bland översteprästerna och fariséerna, att de sammankallade rådsförsamlingen och sa: Vad ska vi ta oss till? Den mannen gör ju många tecken. Om vi låter honom fortsätta, kommer alla att tro på honom och romarna kommer då att ta ifrån oss både land och folk.
Man förlorar inte land och folk genom att ha mer av Jesus, utan tvärtemot, genom att ha mindre av Jesus. Vi möter honom i profetisk förutsägelse, när han ridande på en åsninnas fåle närmar sig Jerusalem:
Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över den och sade: »O att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon. Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla sidor. Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför att du icke aktade på den tid då du var sökt» (Luk 19:41-44).
Vi ser hur det bristande förhållandet till Jesus var avgörande för Jerusalems förstöring. Men översteprästen Kaifas som tillsammans med de andra i den judiska rådsförsamlingen hade missbedömt förhållandet till Jesus, får en profetisk ingivelse och säger: “Ni förstår inte och besinnar inte hur mycket bättre det är för er att en man dör för folket, än att hela folket förgås.” Skriften förklarar för oss att det här sa han inte av sig själv utan genom profetisk ingivelse, eftersom han var överstepräst för det året. Ja, Jesus skulle dö för folket, och inte bara för folket. Han skulle också dö för att samla och förena Guds förskingrade barn. Så har man fått beslutsgrunden på sin plats och det heter vidare:
“Från den dagen var deras beslut fattat att döda Jesus.”
Vi ställs inför frågan hur vi ska förklara att en överstepräst som motståndare till Jesus, grips av profetisk ingivelse och kommer med ett korrekt budskap om Jesus. Jo, det gamla översteprästämbetet fortgick ända till Golgata, då förlåten i templet rämnade i två stycken, uppifrån och ända ner, och vägen öppnades för oss utan en överstepräst som medlare. Nu har du och jag fått tillträde till det allra heligaste, ja till själva himlen, genom Jesus Kristus, det Nya förbundets överstepräst som förblir det till evig tid. Han som inte bar fram bockars och kalvars blod, utan bar fram sitt eget blod till försoning, förlossning och frälsning för oss.
Låt oss nu tänka efter lite. Kaifas gav en korrekt beskrivning av Jesu död på Golgata. Profetiskt så tydligt, men feltolkat av honom. Han trodde ju att orden han sa skulle innebära att bli av med Jesus, att få bort honom, medan verkligheten var det motsatta; ett församlande till Jesus. Jesus säger i Johannes 12:32: Och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig.
Hur kunde Kaifas feltolka den profetiska ingivelsen? Svaret är att han hade ett felaktigt förhållande till Jesus. Hur allvarligt är det inte med ett felaktigt förhållande till Jesus. För Kaifas blev detta ödesdigert. Vi möter honom på nytt i hans hus där översteprästerna och folkets äldste samlats till ett rådslag för att med list gripa Jesus och döda honom. Här tog listen över och sanningskriteriet fick vika.
Så grep man Jesus och förde honom bort till översteprästen Kaifas, där de skriftlärde och de äldste hade församlat sig. Det var ett församlande till den största förskingringen av folket. För man bort Jesus så för man bort sig själv. Ja, man för bort ett helt folk som drivs ut från sitt land över en hel värld. Ett felaktigt förhållande till Jesus ger motsatt verkan. Och dock var det inte med list Jesus skulle korsfästas, utan med den fullständiga personifierade sanningen där Jesus själv uttrycker sanningen som blir anledningen till deras dödsdom över honom.
Och översteprästerna och hela Stora rådet sökte efter något falskt vittnesbörd mot Jesus, för att kunna döda honom; men fastän många falska vittnen trädde fram, funno de likväl intet. Slutligen trädde dock två män fram och sade: »Denne har sagt: ‘Jag kan bryta ned Guds tempel och på tre dagar bygga upp det igen.’» Då stod översteprästen upp och sade till honom: »Svarar du intet? Huru är det med det som dessa vittna mot dig?» Men Jesus teg. Då sade översteprästen till honom: »Jag besvär dig vid den levande Guden, att du säger oss om du är Messias, Guds Son.» Jesus svarade honom: »Du har själv sagt det. Men jag säger eder: Härefter skolen I få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himmelens skyar.» Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: »Han har hädat. Behöver vi några fler vittnen? I haven nu hört hädelsen. Vad synes eder?» De svarade och sade: »Han är skyldig till döden» (Matt 26:59-66).
Så förs Jesus bort från den religiösa till den politiska makten, från Kaifas till Pilatus. Detta skedde genom att binda Jesus, föra honom bort och överlämna honom:
Men när det hade blivit morgon, fattade alla översteprästerna och folkets äldste det beslutet angående Jesus, att de skulle döda honom. Och de läto binda honom och förde honom bort och överlämnade honom åt Pilatus, landshövdingen (Matt 27:1-2).
Vi tar också med från Johannes evangelium där vi möts av kultisk renhet men med mördaravsikter hos dessa som överlämnade Jesus till Pilatus:
Sedan förde de Jesus från Kaifas till pretoriet; och det var nu morgon. Men själva gingo de icke in i pretoriet, för att de icke skulle bliva orenade, utan skulle kunna äta påskalammet. Då gick Pilatus ut till dem och sade: »Vad haven I för anklagelse att frambära mot denne man?» De svarade och sade till honom: »Vore han icke en illgärningsman, så hade vi icke överlämnat honom åt dig.» Då sade Pilatus till dem: »Tagen I honom, och dömen honom efter eder lag.» Judarna svarade honom: »För oss är det icke lovligt att avliva någon.» Ty Jesu ord skulle fullbordas, det som han hade sagt för att giva till känna på vad sätt han skulle dö (Joh 18:28-32).
Det är inga likgiltiga saker vi här berör och det var inte slumpartat att Jesus skulle korsfästas, utan det skulle bli ett fullbordande av vad han hade sagt. Vi läser i Markus 10:
»Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bliva överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärde, och de skola döma honom till döden och överlämna honom åt hedningarna, och dessa skola begabba honom och bespotta honom och gissla honom och döda honom; men tre dagar därefter skall han uppstå igen» (Mark 10:33-34).
Det var Jesu förutsägelse vi här ser fullbordas. Det sker tre överlämnanden av Jesus. Först var det Judas Iskariot som överlämnade Jesus åt översteprästerna. Däefter översteprästerna som överlämnade Jesus till Pilatus, och vidare Pilatus som överlämnade Jesus till att korsfästas. Vilken storhet! Här står mer än tolv legioner änglar redo att ingripa och befria Jesus, och ändå överlämnas Jesus genom smutsiga människohänder från den ene till andre, till döden, för att skrifterna skulle uppfyllas och det skulle finnas en frälsningsmöjlighet i Jesus Kristus för dig och mig.
Judarna gick inte in i pretoriet, men Pilatus gick ut till dem och vidare in i sitt pretorium och kallade Jesus till sig, och ställde frågan: Är du judarnas konung? Och så rör Jesus vid hans innersta då han ställer motfrågan: “Säger du detta av dig själv eller har andra sagt det till dig om mig?” Ja, det är frågan, är det Pilatus själv eller är det andra som bestämmer i hans liv? Allt tyder på att det är andra som avgör Pilatus handlande. Så upplyser Jesus att hans rike inte är av denna världen. Han säger att om mitt rike var av denna världen så skulle mina tjänare kämpat för att jag inte hade blivit överlämnad åt judarna, men nu är mitt rike inte av denna världen. ”Pilatus sade: “Du är alltså en konung?” Jesus svarade: “Du säger själv att jag är en konung. Ja, för att vittna om sanningen är jag född, och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst. “Pilatus säger: ”Vad är sanning?”
Sanningen står ju framför honom och vittnar med den goda bekännelsen. Så berövades Jesus sina egna kläder och en purpurfärgad narrkåpa blev satt på honom. Krigsmännen vred samman en krona av törnen och satte den på honom. Pilatus förde ut honom till folket i denna förnedringens klädnad och sa: Se mannen. Då fick översteprästerna och rättstjänarna syn på Jesus och ropade ut: ”Korsfäst honom. Ta honom och korsfäst honom.” ”Men jag finner honom inte skyldig till något brott.” Då säger judarna: ”Vi har själva en lag och efter den lagen måste han dö. Han har gjort sig själv till Guds son.” Pilatus försöker att uppluckra den tillspetsade situationen genom att fråga Jesus: ”Varifrån är du?” Men Jesus gav honom intet svar. Då säger Pilatus: ”Vet du inte att jag har makt att giva dig lös och makt att korsfästa dig?” Då säger Jesus: ”Du har alls ingen makt över mig om den inte var dig given ovanifrån.” Han försöker finna en utväg att ge Jesus lös, men får höra ”ger du honom lös är du inte kejsarens vän”. Korsfästropen tilltar i styrka och Pilatus säger: ”Ska jag korsfästa er konung?” Så kommer översteprästernas fullständiga förnekelse: ”Vi har ingen annan konung än kejsaren.” Då gjorde Pilatus dem till viljes och bjöd att han skulle korsfästas.
Efter denna något kortfattade genomgång av händelseförloppet med Pilatus, vill jag göra dig uppmärksam på pöbelväldet som ropar ut sina korsfästrop och blir den avgörande springpunkten att föra Jesus till korset. Vilka var nu dessa skriande människor med sina korsfästrop? Jo det var överstprästerna, rådsherrarna och folket. Bibeln kallar det för en hop. Pöbelväldet är en maktfaktor från avgrunden. I denna korsropande pöbel råder förvisso mörkrets makt.
Så kommer vi till den allvarliga och ödesmättande frågan: Vem bär skuld till Jesu död?
Jag har alltid framhållit och framhåller att vi är alla skyldiga till Jesu död. Detta på grund av våra synder. ”Alla har syndat och är i avsaknad av härligheten från Gud” (Rom 3:23). Texten fortsätter:
… och de bliva rättfärdiggjorda utan förskyllan, av hans nåd, genom förlossningen i Kristus Jesus, honom som Gud har ställt fram såsom ett försoningsmedel genom tro, i hans blod. Så ville Gud — då han i sin skonsamhet hade haft fördrag med de synder som förut hade blivit begångna — nu visa att han dock var rättfärdig. Ja, så ville han i den tid som nu är lämna beviset för att han är rättfärdig. Härigenom skulle han både själv befinnas vara rättfärdig och göra den rättfärdig, som låter det bero på tro på Jesus (Rom 3:24-26).
Vår synd är alltså grundorsaken till varför Jesus måste dö. För att det skulle finnas frälsning i honom för oss. Vi slår alltså fast: Vi är alla skyldiga till Jesu död.
Så går vi till Pingstdagen och Apostlagärningarna:
I män av Israel, hören dessa ord: Jesus från Nasaret, en man som inför eder fick vittnesbörd av Gud genom kraftgärningar och under och tecken, vilka Gud genom honom gjorde bland eder, såsom I själva veten, denne som blev given i edert våld, enligt vad Gud i sitt rådslut och sin försyn hade bestämt, honom haven I genom män som icke veta av lagen låtit fastnagla vid korset och döda. Men Gud gjorde en ände på dödens vånda och lät honom uppstå, eftersom det icke var möjligt att han skulle kunna behållas av döden (Apg 2:22-24).
Vi läste: Honom har ni genom män som inte veta av lagen låtit korsfästa och döda. Honom har ni genom hedningarna låtit korsfästa och döda. En fullständigt korrekt beskrivning. Vi går till vers 36:
»Så må nu hela Israels hus veta och vara förvissat om att denne Jesus som I haven korsfäst, honom har Gud gjort både till Herre och till Messias.»
Ja, ännu en korrekt beskrivning. Så går vi till kapitel 3:
Abrahams och Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, honom som I utlämnade, och som I förnekade inför Pilatus, när denne redan hade beslutit att giva honom lös. Ja, I förnekade honom, den helige och rättfärdige, och begärde att en dråpare skulle givas åt eder. Och livets furste dräpten I, men Gud uppväckte honom från de döda; därom kunna vi själva vittna (Apg 3:12-14).
En tredje korrekt beskrivning.
I den första beskrivningen möttes vi av judarnas och hedningarnas skuld till Jesu död, och det vill jag understryka. Både judar och hedningar står i skuld till Jesu död. Nu kommer jag till slutsatsen av dessa korrekta beskrivningar.
»Så må nu hela Israels hus veta och vara förvissat om att denne Jesus som I haven korsfäst, honom har Gud gjort både till Herre och till Messias.» När de hörde detta, kände de ett styng i hjärtat Och de sade till Petrus och de andra apostlarna: »Bröder, vad skola vi göra?» Petrus svarade dem: »Gören bättring, och låten alla döpa eder i Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse; då skolen I såsom gåva undfå den helige Ande. Ty eder gäller löftet och edra barn, jämväl alla dem som äro i fjärran, så många som Herren, vår Gud, kallar» (Apg 2:36-39).
Detta budskap från de första kristna ledde alltså till frälsning för dessa människor. Hur kan då antisemitismen, historiens största misstag och grymhet uppstå? Jo, av den fallna kyrkans handhavande av dessa sanningar. De beskyller judarna för att vara gudsmördare men ser inte sin egen skuld i dramat. Det var helt otänkbart att någon på pingstdagen skulle gripa till svärd och döda människor. Nej, där förkunnades frälsningens budskap i Jesus Kristus. Men den fallna kyrkan har gripit till svärdet och dödat judar med en vrångbild av skulden för Jesu död. Nu upplever vi trettiotalets isvindar komma svepande över det judiska folket, nu med politiska förtecken och med en pöbel som utropar sitt hat, ett dödsbringande gift som sätter tillvarons djup i brand, en pöbelhop som en utlösande faktor. Det gäller sannerligen för oss att hålla oss nära Jesus och ha en rätt inställning till honom.