Undervisning
Ett nytt besök i Uppenbarelseboken, del 1
Det är morgon i templet i Jerusalem. Vanligtvis är det de ”vanliga” prästernas uppgift att gå in i templet och se så saker och ting står rätt till, offra rökelseoffer, och se till att det är olja i den sjuarmade ljusstaken. Men idag är det översteprästen som går in där. Han har mer erfarenhet. Han ser mer, och vet mer, än någon av de andra – och därför är den här inspektionsrundan extra speciell. Vad kommer han hitta? Brinner lamporna som de borde? Eller håller någon på att tyna ut?
Uppenbarelseboken är, som namnet antyder, en uppenbarelse. Det är, mer precist:
”Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom för att visa sina tjänare vad som snart måste ske” (Upp 1:1).
Om Uppenbarelseboken
Bibelns sista bok.
Består av 22 kapitel.
Tar ca 1,5 timmar att läsa.
Författare: Johannes. Antagligen Jesu apostel. Vissa tror att det är en annan Johannes, kallad ”den äldre”.
Datum: Antagligen mitten på 90-talet e.Kr. (vissa placerar den på 60-talet e.Kr.)
Genre: Uppenbarelseboken Innehåller flera olika genrer: Profetia. Apokalyps. Epistel. Lovsånger.
Tema: Ett avslöjande av de verkliga krafterna i kosmos och hur världshistorien kommer avslutas.
Mål: Trösta dem som förföljs, och varna dem som kompromissar med världen.
En uppenbarelse är något som avslöjar, och lägger fram ting så som de i verkligheten är. Och de sju församlingarna som Johannes riktar denna uppenbarelse till, behövde verkligen få öppnade ögon till att se både sig själva, Jesus Kristus, sin samtid – och sin framtid.
I denna, och kommande, artiklar om Uppenbarelseboken, ska jag försöka förklara hur Jesus – genom Johannes – vecklar ut det invecklade, och lägger allt fram för åskådning.
Det första som de sju församlingarna behöver få klarhet i, är vem Gud är. Både vem han är i förhållande till dem själva som Jesu församling, och i förhållande till världens härskare. Så här står det:
”Från Johannes till de sju församlingarna i Asien. Nåd vare med er och frid från honom som är och som var och som kommer, och från de sju andarna framför hans tron och från Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet, den förstfödde från de döda och härskaren över jordens kungar” (Upp 1:4-5a).
Här presenteras hela Treenigheten: Fadern, Anden och Sonen. Och speciellt fokus läggs på Sonen, Jesus Kristus, eftersom det är honom resten av kapitlet kommer att handla om. Jesus är, för det första, ett trovärdigt vittne. Det betyder att vi kan lita på hans omdöme och hans vittnesbörd. Det är viktig information för den som möts av många konkurrerande åsikter om tingens tillstånd.
För det andra är han den förstfödde från de döda – han är alltså den som har segrat över döden. Det är viktigt för de församlingar som lever under förföljelse, och hot om död. Johannes skrev antagligen sitt brev under kejsare Domitianus regeringstid (81–96 e.Kr.), som var en av de kejsare som aktivt förföljde kristna. En del bibelforskare menar att Johannes skrev så tidigt som under kejsare Neros regeringstidtid (54–68 e.Kr.), men även det alternativet placerar boken under en blodtörstig och förföljande kejsares tid.
När man står inför hotet om förföljelse och död, är det viktigt att veta att Jesus är den förstfödde från de döda. Men också att han är härskaren över jordens kungar. Han är den som regerar över regenterna. Det kan verka som att Domitianus är suverän, men han är i verkligheten en vasallkung som snart ska konfronteras med herrarnas Herre.
Det är också viktigt för de sju församlingarna att få veta vad de själva har för roll i detta drama som ska utspelas. Det står:
”Han som älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod och gjort oss till ett kungarike, till präster åt sin Gud och Far” (Upp 1:5b-6).
Församlingarna är älskade av Jesus. De är förlossade från synden genom Jesu blod. Och nu är de insatta som ett rike av präster åt Gud. Under det gamla förbundets tid var prästerskapet förbehållet Arons familj, men genom Jesu försoning har alla de troende blivit kallade till att bli ett prästerskap.
Det låter naturligtvis både spännande och allvarligt att vara en präst för Gud. Det innebär både att man har privilegier, och att man har en tjänst. Man var inte präst om man inte tjänade som präst. Men framför allt betydde prästtjänsten att man stod i ett förhållande till översteprästen. Och församlingens överstepräst är inte som Samuelsböckernas Eli, som lät prästerskapet härja som de ville med de heliga tingen.
Ett möte med översteprästen
Så, medan Johannes befann sig på ön Patmos (antagligen som fånge), så kom han ”i Anden”, och hörde en stark röst:
”Skriv ner i en bokrulle vad du ser och skicka den till de sju församlingarna i Efesos, Smyrna, Pergamon, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Laodicea” (Upp 1:11).
Detta är de sju församlingarna som Uppenbarelseboken är riktat till. Det får vi inte glömma! Det är skrivet till dem, med oss som ”åhörare”. Så en nyckel till att förstå Uppenbarelseboken är att fråga sig ”Vad betydde det här för församlingen i Efesus?” För det är skrivet till dem, med den intention att de skulle se på sig själva och sin samtid, och lära känna Gud och hans plan på ett bättre sätt. Det är kanske märkligt för en del att höra, men jag tror att varje tolkning av Uppenbarelseboken som ser mer på vår tids politiska, militära, religiösa och kulturella strömningar än på Johannes samtid, kommer missa målet fundamentalt.
Jag menar inte med det att det är omöjligt för oss att förstå Uppenbarelseboken, eller att den inte är relevant för vår tid – men vi måste börja i rätt ände.
Låt oss gå tillbaka till rösten som Johannes hörde:
”Jag vände mig om för att se rösten som talade med mig. Och när jag vände mig om, såg jag sju ljusstakar av guld …” (Upp 1:12)
När man läser Uppenbarelseboken kommer man lägga märke till att Johannes ofta först hör något, och sedan får se något – och det han hör och ser kompletterar varandra på ett speciellt sätt. När Johannes säger att det första han ser är sju ljusstakar, så vet varje läsare av de hebreiska Skrifterna var han befinner sig. Han är i templets första rum, kallat ”Det heliga”.
Ifall Johannes, som jag tror, skriver sitt brev någon gång i mitten på 90-talet e.Kr., så har templet i Jerusalem varit förstört i över 20 år. Så det är inte det templet han ser in i. Men alla som har läst Skrifterna känner igen mönstret, för profeter som Amos, Jesaja, Hesekiel och Daniel hade alla visioner där de såg in i Guds tronhimmel, och de beskriver den ofta som något som liknar templet som prästerna tjänade i på jorden.
Så Johannes har en av dessa himmelska visioner, och just nu ser han ”det heliga”, där bordet med skådebröd fanns, tillsammans med rökelsealtaret och den sjuarmade ljusstaken. Men det är inte ljusstakarna som är det viktiga, utan de bara placerar huvudpersonen rent geografiskt:
”… och mitt bland ljusstakarna en som liknade en människoson, klädd i en hellång dräkt och med ett bälte av guld runt bröstet” (Upp 1:13).
I ”det heliga” fick bara prästerna och översteprästerna befinna sig, och vi behöver inte vara i tvivel om vem det är vi har framför oss. Den hellånga dräkten säger oss att det är en präst, och guldbältet runt livet identifierar honom som översteprästen (se 2 Mos 39:5).
Att Johannes kallar honom för ”en människoson” säger oss två saker. För det första att det är en verklig människa som han ser, inte ett änglaväsen. Vår överstepräst i himmelen är alltså en sann människa. Men det andra viktiga, är att detta knyter Johannes vision till Daniels syn i Daniel 7, där han såg följande:
”I min syn om natten såg jag, och se, en som liknade en människoson kom med himlens skyar. Han närmade sig den Gamle och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt och ära och rike, och alla folk och stammar och språk ska tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde som inte ska ta slut, och hans rike ska inte förstöras.” (Dan 7:13-14)
Så översteprästen är Människosonen. Och Människosonen är den som har fått makt att regera i ett evigt rike. Han är både kung och präst.
Kan man se på solen?
Innan vi ska se mer på ljusstakarna, så beskriver Johannes för oss Människosonen, och det är en ganska respektingivande bild som träder fram:
”Hans huvud och hår var vitt som vit ull, som snö, och hans ögon var som eldslågor. Hans fötter liknade skinande brons som glöder i smältugnen, och hans röst var som dånet av väldiga vatten. I sin högra hand höll han sju stjärnor, och ur hans mun kom ett skarpt tveeggat svärd, och hans ansikte var som solen när den skiner i all sin kraft.” (Upp 1:14-16)
Vi skulle kunna gå in på denna beskrivning bit för bit. Vad betyder det att hans hår är vitt? Att hans ögon är som eld? Men låt oss i stället zooma ut lite, och ta in över oss hela bilden. Detta är en genomträngande person. Det är vitt. Det är eld. Det är solen och stjärnor, det är svärd och en röst som dånande vatten.
Kan vi hantera denna helighet och storhet? Kan du lyssna på dånet av väldiga vatten eller se på solen? Det är något totalt förkrossande i synen, och som så många profeter innan honom, så faller Johannes som död ner inför Jesus.
Vad annat ska en enkel fiskare från Galileen göra i mötet med universums mest heliga person? Han måste dö, för han är varken värdig eller förberedd för detta möte.
Det är i den till synes hopplösa situationen, som vi möter ett av Bibelns fantastiska små ord: ”men”.
”Men han lade sin högra hand på mig och sade: ’Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet. Och jag har nycklarna till döden och helvetet.” (Upp 1:17-18)
Vilken sak att säga! ”Var inte rädd.” Vad menar du, Jesus? Varför skulle Johannes inte vara rädd i mötet med himmelens helighet? Vad har han för rättighet att stå inför dig? Men Jesus lade sin hand på Johannes, och började tala om segern över döden och helvetet. Det är den segern som ger hopp, även för en syndig lärjunge. Ett hopp om att kunna stå inför himmelens Herre.
Inspektionsrundan
Om vi fryser bilden för ett ögonblick, och ser den framför oss, så är det alltså översteprästen som står mitt ibland de sju ljusstakarna. Vad gör han där? Ja, vad hade en präst att göra vid ljusstakarna? Deras uppgift var att inspektera att ljusen brann, att det fanns nog olja så ljusen skulle brinna sig till nästa inspektionsrunda, och se till att den var ren. Gamla vekar och aska skulle rensas ut (se t.ex. 2 Mos 27:20–21 och 3 Mos 24:1–4).
Så om Jesus, vår överstepräst, i detta scenario är på en inspektionsrunda, så måste man ju fråga sig vad dessa ljusstakar är, eller representerar. Vad är det Herren inspekterar? Och svaret får vi några verser senare:
”Detta är hemligheten med de sju stjärnorna som du såg i min högra hand och de sju ljusstakarna av guld: de sju stjärnorna är de sju församlingarnas änglar, och de sju ljusstakarna är de sju församlingarna.” (Upp 1:20)
Det är här som Uppenbarelseboken blir riktigt allvarlig. Han är på inspektionsrunda till sina församlingar. Efesus, Tyatira och de andra fem står som representanter för alla de församlingar som fanns på den här tiden, och nu ska han som har ögon som eldslågor och ett skarpt svärd som tunga titta noga, och sedan ge sitt utlåtande.
Det är resultatet av denna inspektionsrunda som vi ska se på i nästa nummer av Midnattsropet, då vi går in i kapitel 2. Men redan nu hoppas jag att du vill se på de verser som jag har försökt säga något om i detta kapitel. För vi har redan fått ett avslöjande om vem Jesus verkligen är. Han är inte långt borta. Han är inte maktlös. Han är inte oengagerad. Och han är inte någon halvgud med begränsad makt och härlighet.
Den här bilden behöver vi hålla fast vid, för att även i vår tid förstå vilken helig Gud vi har att göra med. Våra församlingar är inte irrelevanta för vår överstepräst. Vad vi tillåter, vad vi lär, vad vi gör – allt detta är av oändlig vikt för Jesus. Och han låter sig inte luras av skenhelighet eller vackert hopsnickrade verksamhetsberättelser. Han är beredd att flytta ljusstaken när det så krävs.
Men å andra sidan ser han till dem som faller ned som döda inför honom. Dem är han beredd att uppväcka till liv, och ge nytt hopp. Och det kommer vi se än tydligare i nästa kapitel.
