Hälsning från David Smeds:
I slutet av januari åkte Monica och jag för att besöka vår äldste son, svärdotter och barnbarnen i Texas. Jag hade vid några svaga tillfällen ”lovat” Berno Vidén att jag kanske kommer förbi för att studera Maranatas missionsarbete. Jag råkade hitta en specialfunktion på resesajten Expedia.se. Vad händer om jag knappar in min hemresa från Houston och tar en liten sväng via Karibien närmare bestämt Santo Domingo? Mot ett hanterligt pristillägg var det möjligt.
Den 7e februari, tisdag morgon kl 03.00, körs jag ut till Houstons internationella flygplats, sedan via Atlanta ut till Karibien. Landar tretiden i Santo Domingo och möts av Berno, Nahdja, Theresia och Zebastian.
Sen följde några näst intill obeskrivliga dagar. Först fick jag se skolarbetet i Palavé där Theresia och Nahdja gör allt för att de fattiga barnen ska kunna få en gedigen start i livet. Att kunna läsa, skriva och räkna är för oss självklara färdigheter men inte där.
Berno antydde under onsdagen att det kanske var möjligt att åka till Haiti och se arbetet i Baptiste. Detta resulterade i att Zebastian, Berno och undertecknad skulle resa per omgående.
Jag hoppar över vägbeskrivningar, men konstaterar att vi kom fram till Baptiste. Jag hyrde en jeep så att vi bekvämt skulle kunna komma ut till byn Mont-Leon. I denna by som ligger några kilometer utanför Baptiste bekostar Maranataförsamlingen skolgång för över 500 barn.
För mig är det nästan obegripligt att man utan Sida stöd och annat kan ge så mycket till så många. Var resan bekväm? Nja, jag satt och skakade i hytten tillsammans med en livligt rattande haitier. De andra ansåg att resan skulle göras stående på jeepflaket.
Vi träffade rektorn i Mont-Leon som brinner för att kunna bygga en riktig skola med väggar och sånt. Vi fick träffa skolbarnen och alla lärare. Förfriskade med kex och läsk skakade vi sedan tillbaka till basen i Baptiste. Detta är bara några korta glimtar men av uttrymmesskäl avslutar jag med.
– Tack till Maranataförsamlingen och mitt stora tack till alla tidningens läsare som stöttar detta imponerande arbete. Men största tacken går till Gud som ger missionärerna kraft i en ofta slitsam vardag.
David Smeds