Text: Karin Vidén
Skyfallen avlöser varandra och åsksmällarna går likasom genom märg och ben i samma sekund som blixtarna lyser upp himlavalvet. Det är regnperiod i Karibien. Skrämmande, men även så fascinerande att med alla sinnen erfara vädrets krafter så nära inpå sig.
Vissa morgnar och förmiddagar är dock regnfria och då passar alla på att göra det där som måste göras, som t ex sopa bort enorma vattensamlingar inifrån sina hus och gårdar, vädra ur och städa hus där lervattnet som stigit upp till fotknölarna sakta drar sig tillbaka, hänga ut lakan o kläder på tork etc.
Tioåriga Rebecca som varje morgon får min hjälp med extraträning i sin läs- och skrivinlärning, kom en av dessa morgnar efter ihärdigt hällregn hela natten och berättade samtidigt som hon åt sin frukost jag dukat fram: ”Allt hemma är blött! Allt! Hela sängen är helt blöt!”
Rebecca är lillasyster till Yesica som många av tidningens läsare känner till. Yesica som fick missionens hjälp redan som femåring, och idag är mor till tre barn och bor vid haitiska gränsen.
Rebeccas föräldrar är Fifa och Marcelo. De bor idag i ett lånat skjul tillsammans med sin vuxna dotter som har en liten pojke och som dessutom är gravid, samt två söner i tidig tonår och Rebecca. De har med församlingens hjälp lyckats köpa sig en liten tomt där de har förhoppning om att kunna bygga sig en enkel bostad, men som Fifa sa idag då vi besökte henne och överlämnade lite matvaror: ”Det är bara om Gud vill! Vi har ju inget.” Och det är verkligen så sant, de har ju ingenting.
Marcelo är haitier, som nu sedan fem dagar tillbaka är i Haiti för att förnya sitt pass, och om möjligt är skaffa visum, och även hindersprövningsintyg för att han ska kunna lagligt gifta sig med sin Fifa. Med rätt dokument i handen kan han sedan våga ge sig av utanför Palavé och söka jobb. Migrationsmyndigheterna är mycket aktiva för att leta upp odokumenterade och har även varit här i Batey Palavé. De är så många som är i hans situation och därför är det oerhört svårt för dem alla att finna arbete för att kunna försörja sina familjer. Även här i landet ser vi rejäla prishöjningar på många varor, varför vi valt att mer kontinuerligt köpa in basvaror som ris, olja, bönor, socker etc, som vi delar ut till familjer vi vet behöver hjälp. Idag på morgonen besökte vi fem familjer med denna lilla uppmuntran i vardagen. Sist bland de fem var Fifa.
Då vi klivit oss över en lerig åker och parerat mellan komockorna och andra ”mockor”, tog vi oss fram till hennes och Marcelos hem, som till det yttre i förstone kan se ut som en pittoresk naturidyll där det ligger omgivet av den tropiska mustiga grönskan. Några höns kacklade förfärade upp och for iväg då vi kom, och genast bar ene sonen fram varsin stol åt oss där vi kunde sitta under det enorma mangoträdet som står där som ett tryggt centrum på gården. Den andre sonen kom ut ganska nyvaken denna söndagsmorgon och klättrade vigt upp i trädet där han hämtade sig några mangos till frukost. Och husets lilla barnbarn som fyller två år i juni roade oss med allsköns upptåg, och gav oss alla glada skratt.
Fifa uttryckte efter en stund oro för att Marcelo inte hört av sig på några dagar från Haiti, men insåg ju också hur svårt det är med elektriciteten där, och att det helt enkelt kan handla om att mobilen inte går att ladda. Men hennes oro grundar sig förmodligen även i att han dagarna innan sin resa var ganska sjuk, med symtom han tidigare tvingats vara inlagd på sjukhus för.
Rebeccas kommentar i vår morgonlektion, ”allt är blött”, blir fullt begriplig då man ser hur familjen bor. Det lånade skjulet med plåt och bräder hoplappade till väggar rymmer i princip bara en bred säng, samt en smalare säng i ett utrymme intill.
Där satt vi med Fifa och hennes barn, som under åren verkligen försökt att reda ut sitt liv för att ge barnen en bättre miljö, för att kunna skapa inkomster, för att kunna se framåt. Genom lilla femåriga Yesica fick vi kontakt med mamma Fifa för snart 20 år sedan, och genom åren har de sökt sig till församlingens möten och gemenskap utifrån sina förutsättningar, och beroende på var de bott. De har flyttat hit och dit med hopp om bättre lösningar, men det verkar verkligen hopplöst för dem. ”Det är iallafall lugnt här och inte så mycket oväsen och musik”, sa Fifa och tittade mot den tomma platsen strax intill, där hon satt sitt hopp till Guds vilja om att få se sitt hem växa fram. Idag en tom yta med röd jord, och jag tänker som mamma Fifa sa, ”ja, om du vill Gud”, och hoppas på att vi ska kunna hjälpa denna familj att få en mer värdig bostad. Ett böneämne!
Dory Díaz
Hemma hos missionens läkare Dory Díaz togs vi emot med en utsökt middag framdukad. Bilresan hem till henne i Villa Mella har avsevärt förenklats sedan den nya vägen, ”Förbifart Santo Domingo”, har byggts för att förbinda södra och norra regionen i huvudstaden med varandra. Dory är pensionerad men fortsätter att några dagar i veckan arbeta på en mindre klinik där hon tar emot patienter. Även hemma har hon fullt upp med att ta emot grannar och vänner som behöver hjälp och medicinska råd. Under de timmar vi var hemma hos henne fick vi också träffa flera av dem som av olika anledningar söker henne.
En grannkvinna kallade Dory för sin `mamma`, ”hon som alltid finns här för mig när jag behöver det”, och senare berättade Dory hur hon ber för just denna granne och vittnat för henne om vägen till frälsning.
Då vi med gott kaffe satt på den trevliga lilla terrassen omgivna av välskötta och frodiga blommor och växter av alla de slag, kom vi att minnas år som ligger bakom. Det var församlingens missionär Ulla Näsholm som först fick kontakt med Dory, på den privata läkarklinik där Ulla jobbade en period. Denna kontakt ledde framgent till att katoliken Dory blev härligt frälst, och även döpt då hon besökte en av församlingens sommarkonferenser i Sverige.
I skrivande stund inväntar vi besked från henne om hon till helgen kan komma och ha ännu en läkarmottagning här hos oss i Palavé. Några av våra grannar har frågat när hon ska komma, eftersom de är beroende av de blodtrycksmediciner hon kostnadsfritt lyckas samla på sig för att sedan som den kardiolog hon är, kan dela ut.
Dory hälsar till alla syskon och vänner hon har i Sverige! Ta emot den hälsningen och bed för vår kära syster i hennes mission och uppdrag bland människor.
Isaias Rodriguez
Påskdagen var vi bjudna hem till Isaias och Elsa Rodriguez som bor i stadsdelen Ensanche Espaillat. Området är ganska oroligt med en hel del kriminalitet, och det är så gripande att se våra syskon med vision kämpa vidare. Möteslokalen stod vidöppen ut mot gatan då vi kom och där höll broder Isaias på att städa och ställa i ordning inför kvällens möte. Han vilade något mot golvmoppen, brast ut i ett smittande glatt leende och sa med självklarhet att ”det här vill jag göra, det är en del av min uppgift”!
Elsa, tillsammans med dottern Ruth och barnbarnet Priscilla hade dukat fram en festmåltid åt oss, och det blev härlig gemenskap tillsammans med familjen. Isaias berättade inspirerat och med värme om sitt första möte med församlingens missionär Stina Fridolfsson. Året var 1983 och denna nya gemenskap ledde till att Stina stod ute på deras gata och sålde pannkakor och fick kontakt med människor. Gripande att sitta där så många år senare och se frukten av det arbete som då var i sin så ringa begynnelse för Maranataförsamlingens mission i landet. Isaias berättar mycket och levande, så till sist fick Elsa avbryta och tala om att snart är det möte.
Vi samlades i den fina och enkla lokalen syskonen har en trappa ned, och en efter en kom församlingen tillsammans. Och nog kändes det lite speciellt i hjärtat då vår till åren komne käre broder ledde oss i sången Levántate y resplandece, Stå upp och var ljus! ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed.”