– Bed för missionen i Rumänien

Paulus Eliasson rapporterar

Församlingen på Dal i Norge har sedan ungefär 20 år tillbaka ett missionsarbete i Rumänien. Framför allt arbetar vi på tre platser där vi har församlingar, runt staden Arad i västra Rumänien. Jag vill nämna något om vad som sker just nu för att lägga fram missionsarbetet som ett angeläget böneämne. Vi är i stort behov av förbön då arbetet är ganska omfattande och till stora delar vilar på några få syskon som ger sig helhjärtat.

Ett böneämne är hjälptransporterna. Vårt arbete består bland annat av att vi skickar kläder och ting från Norge till Rumänien, ungefär en långtradare om året. Landet är naturligtvis präglat av den pågående pandemin, och det är en av anledningarna till att vi inte har kunnat skicka ner någon hjälptransport från Norge på över ett år. Vi skulle ha skickat ner den ungefär nu men det har blivit fördröjt på grund av pandemin. Vi börjar få ganska mycket med kläder och annat på vårt lager, men vi får antagligen vänta tills pandemin är över innan vi skickar transporten.

Så vill jag gärna be om förbön för församlingarna. De tre platserna där vi har möten heter Sântoma, Adea och Țipar (uttalas Tsipar). Sântoma är en ganska liten by där det kommer ungefär 10 -15 personer på varje möte, medan Adea är en lite större församling, där det handlar om ca 30 som samlas, och i Țipar är det ännu något fler som kommer tillsammans. I Țipar och Adea har vi framförallt romska syskon. De är rumänska medborgare, men de flesta av dem talar ungerska.

Jag ska nämna några syskon som behöver förbön. En syster i församlingen i Adea heter Ekaterina, men kallas för Titsa. Hon är omkring 60 år, och blev änka för några veckor sedan. Hennes man, som inte var troende, hade stora alkoholproblem och hade därför dålig lever. På grund av sina leverproblem blev han för en tid sedan körd till sjukhuset. Där blev han väldigt sjuk, och opererades, men drabbades av komplikationer och dog. Läkarna säger att han fick Covid-19 vid operationen och att det var det han dog av. Hur det än var med den saken så dog han och vår syster lämnades ensam. Hon har barn, men de flesta har flyttat ut ur landet och några har hon nästan ingen kontakt med.

Det var när jag kom till Rumänien som jag förstod mer av vad Bibeln menar när den talar om änkorna. Jag kände inte så många änkor innan, och de jag kände verkade inte ha det så svårt i livet rent materiellt. Men det är en äldre kultur i Rumänien, och de som mister sin man på ett eller annat sätt är väldigt utsatta, och den här systern är verkligen det. Var med och be för Ekaterina som nu är en ensamstående änka i församlingen.

När vi berättade om Ekaterinas situation för syskonen i Sântoma, sa de genast: ”Kan vi inte ta upp ett offer för henne?” Vi har inte haft som vana i församlingen att ta upp offer, eftersom det är väldigt fattiga syskon det är tal om här, men på sista tiden har faktiskt syskonen i alla tre församlingarna pratat om att börja ta upp offer för olika ting som är angelägna. De själva har tagit initiativet för att vara med och hjälpa till och stödja församlingens arbete på olika sätt, och det upplever vi som en stor välsignelse. Ekaterina har idag en pension som motsvarar ungefär dryga 300 svenska kronor i månaden. Saker och ting är naturligtvis billigare här i Rumänien, men 300 kronor kommer man verkligen inte långt med. Syskonen i Sântoma tog inte bara upp ett väldigt rikt offer, de kom också med mat; de tog av vad de själva hade i skafferiet och de handlade mat, så vi fick med oss fyra stora kassar med matvaror, och en rik gåva till Ekaterina. Sântoma-församlingen är en mindre församling, men de har det lite bättre ekonomiskt ställt. De är inte rika på något sätt, men de klarar sig. De hade det värre för 20 år sedan, men har genom missionsarbetet fått mycket hjälp, och de flesta klarar sig nu ganska bra. Detta är ett tacksägelseämne. Vi har fått se människor gå från att vara behövande till att ge ut av sig själva, och det har vi upplevt gång på gång.En av de som har lyfts upp ur djup fattigdom är Viorica. Det har absolut inte skett bara genom vår insats, men vi har fått vara med och hjälpa henne och hennes familj. Viorica kom för några veckor sedan med ett förslag om vi kunde göra någonting för en fattig familj hon känner; ge dem lite kläder, ge dem lite hjälp. Så nu har hon varit med och packat ihop hjälp och gåvor till den behövande familjen, och det är ett stort tacksägelseämne för oss att se den här givarglädjen, den utgivande kärleken, ta form hos syskonen.

En annan syster i församlingen i Sântoma heter Maria. Hon bor några kilometer från byn, och vi träffade henne för nu ungefär 20 år sedan. Vi såg då fattigdomen, de dåliga husen, och i ett av dem bodde Maria. Hon frågade oss om vi kunde hjälpa människorna i Sântoma. Så hon var den som introducerade oss för Sântoma. Hon har hela tiden varit en mycket trofast syster, med ett stort hjärta för Guds arbete. Hon var frälst innan vi träffade henne, så hon har också lärt oss många sånger, och har funnit sitt hem i församlingen. Vi hämtar upp henne på väg till vårt möte varje söndag, men nu den senaste söndagen märkte vi på henne att hon inte verkade må så bra. Hon verkade orolig och ledsen, så Camilla pratade med henne. Då kom det fram att hon har varit på en läkarkontroll där det har visat sig att hon har problem med hjärtat. Hon har blivit sjukskriven och måste antagligen genomgå en operation. Jag skulle vilja nämna henne som ett böneämne, syster Maria från Ceala, som platsen heter där hon bor.

Så vill jag också nämna en syster iȚipar, den största församlingen där vi har möten på tisdagar och lördagar. Nu senast var det några som saknades på mötet, och vi fick veta att de var hemma hos en syster som heter Elisabeta för hon var väldigt sjuk. Även hon har problem med hjärtat och har varit på sjukhuset, men de skickade hem henne, eftersom de inte menade sig kunna göra något. Efter mötet gick vi dit och smorde med olja och bad i Jesu namn, medan hon var okontaktbar. Dagen efter fick jag ett meddelande från syskonen att hon mådde mycket bättre, och veckan efter bjöds vi in för att fira hennes födelsedag. Jag vill lägga fram Elisabeta som ett böneämne, för hon är fortfarande inte frisk.

Nu har jag nämnt Ekaterina, Maria och Elisabeta som böneämnen, och församlingen i Sântoma och deras givarglädje som ett tacksägelseämne, och så vill jag till slut också nämna ännu ett tacksägelseämne, och det skedde helt nyligen i ett möte. En kille på 15 år och en tjej på 17 år, kom och sa att de gärna vill bli döpta. De är ungdomar som växt upp i gemenskapen och troget flera år varit med i barnmöten och sedan allteftersom även i de vanliga mötena. Nu kom de och vill gärna döpas. Ett stort tacksägelseämne och böneämne!

Samtidigt fick vi ett annat besked. Flera har det senaste året blivit döpta, och en del av dem har nu rest ut ur Rumänien för att jobba. En mor berättade att hennes son hade ringt hem och sagt att han inte längre vill vara en kristen, utan vill gå sin egen väg. Hon la fram det som ett angeläget böneämne att hennes son ska komma tillbaka till Gud.

Vi ser att det finns både hopp och förtvivlan, det är både berg och dalar, och det är seger och kamp på de här olika områdena, och därför vill jag gärna vädja till syskon runt omkring i Sverige och var ni än är, att ni gärna får vara med och be för arbetet i Rumänien.

På mitt hjärta ligger främst behov av förbön, men jag förstår och vet att det finns de som vill vara med och offra och ge ekonomisk hjälp, och jag vill nämna några saker som är aktuella just nu. Rumänien är inte lika kallt som Sverige och Norge den här tiden på året, eller överhuvudtaget någon tid på året. Det är alltid varmare, men vi har fortfarande minusgrader på nätterna. Det är kallt och folk här eldar med ved. Det betyder att det är många av de fattiga som fryser eller som ger väldigt stor del av sin inkomst för att få tag på ved. Den här vintern har vi åkt runt och delat ut ved till olika familjer, bland annat till den här änkan som jag nämnde om. Vi köper ett lass för 850 lei, det är ungefär 1 800 kronor. Så delar vi ut det så att ungefär tio familjer har ved för några dagar. Det är naturligtvis inget som löser alla deras problem, men det ger dem en lättnad varje gång vi kan komma med någonting, så de kan använda pengarna de har till mat istället. Fortfarande i ungefär en månad framåt kommer folk att behöva elda ganska mycket.

En annan sak är att vi hjälper en del sjuka med mediciner och läkarbesök. De är beroende av att vi ska kunna hjälpa dem med det, och det handlar bland annat om dyra hjärtmediciner. Jag vill också nämna en broder, Gyurka, som är 32 år och har lidit av problem med ryggen halva sitt liv. Han har varit hos många läkare, och väntar nu på svar från en specialist som har sagt att han möjligen kan operera honom. Det blir i så fall en kostbar operation som han själv inte kommer ha råd att bekosta.

En sista sak är att det finns en församling till vilka vi har gett ett offer, för de önskar att bygga en församlingslokal. De har en mycket liten lokal, och de hoppas att det inte ska komma någon poliskontroll, för i den lokalen sitter de ganska trångt, och det är olagligt nu under pandemin. Pastorn lägger fram detta som ett böneämne då de har behov av att kunna bygga en större lokal.

Vårt arbete i Rumänien är inte stort eller imponerande på något som helst sätt. Men för oss är det angeläget att vara trogna i den tjänst vi har fått, och vi har lärt oss att vara beroende av Gud. För några veckor sedan läste vi på ett bibelstudium 1 Korintierbrevet 16, där aposteln Paulus talar om sina planer, och säger följande:

”I Efesos stannar jag till pingst, för en dörr står öppen för mig till ett stort och omfattande arbete, och motståndarna är många” (1 Kor 16:8-9).

Jag tror att det är så evangeliet går framåt – genom människor som ser både de öppna dörrarna och motståndet, och sedan säger: ”Där måste jag in!” Och förbön vidgar den öppna dörren och försvagar motståndet, och i den kampen hoppas jag att alla Midnattsropets läsare vill vara med.