fbpx

Gravitationskonstanten

Predikan av Arne Imsen från 1997

Det ser bedrövligt ut i tiden. Om man ser sig omkring, verkar det inte finnas någon framtid. Då säger hoppet: – Lyft din blick, ty Konungen kommer! Lyft din blick, ty det är faktiskt på det viset att det som syns omkring oss är av övergående art. Det som ser ut att vara så starkt, stabilt och fast, det står inför sin upplösning och sitt sammanbrott.

Men mitt i dessa omständigheter ser trons folk Staden. De har visioner om den tillkommande staden, som är färdigsmyckad som en brud som kommer ner ovanifrån.

Det är uteslutande hoppet som gör den tillkommande världens realiteter tillgängliga och gripbara, så att vi kan bli och vara visionära kristna och inte förlora orienteringen och gå vilse i tiden.

Det går att engagera sig i projekt, evangelisation och mission, men aldrig att förverkliga det uppdrag som Herren Jesus Kristus har gett åt sin församling, om man inte äger ett levande hopp. Hoppet är ingen doktrin eller lära, utan en klar och tydlig manifestation på Jesu närvaro här och nu.

Det levande hoppet är själva gravitationskonstanten i Guds rike. Det bestämmer våra relationer till alla de närvarande tingen och skapar ebb och flod, som höjer eller sänker nivån. För att det ska bli flod måste sol och måne samverka på ett lagbundet, speciellt sätt.

Hoppet lyfter hela mänskligheten. Det finns ingen annan kraft som lyfter. Det kan ske genom solens och månens samverkan. Solen är Herren Jesus Kristus, månen är församlingen. Om församlingen står i ett rätt förhållande till solen, då lyfter den hela mänskligheten upp på en högre nivå.

Här ligger samtidigt både möjligheten och problemet. Där man talar mycket om tro och gör olika utfästelser, talar sannolikheten för att det inte finns någon tro, sådan som bibeln talar om och som verkas genom Jesus.

Många talar också om kärlek som kan delas upp i olika kategorier; eros, filos, agape, och gör utläggningar om detta. Men om hoppet har gått förlorat, då är människan inte bara utan orientering och vision, då är hon också demoraliserad. Genom hoppet är vi redan i himmelen, och det är uteslutande hoppet som gör den tillkommande världens realiteter tillgängliga och gripbara, så att vi kan bli och vara visionära kristna och inte förlora orienteringen och gå vilse i tiden.

Den som saknar ett levande hopp kan inte predika evangelium på ett trovärdigt sätt. Utan det levande hoppet är det omöjligt att evangelisera.

Vad var det som slog upp dörrarna och gjorde de tillkommande tingen verkliga för lärjungarna? De hade sett tecken och under och varit med om både förvandlingsunder och bespisningsunder. De hade sett hur Jesus visat sig vara segerherre över elementen. Han bjöd stormen att mojna och havets vågor att lägga sig. Deras stormiga färd förvandlades till en ljuvlig rekreation för sinnen och hjärtan. Jesu närvaro besegrade och övervann.

Det ser bedrövligt ut i tiden. Om man ser sig omkring, verkar det inte finnas någon framtid. Då säger hoppet: Lyft din blick, ty Konungen kommer! Lyft din blick, ty det är faktiskt på det viset att det som syns omkring oss är av övergående art. Det som ser ut att vara så starkt, stabilt och fast, det står inför sin upplösning och sitt sammanbrott. Men mitt i dessa omständigheter ser trons folk Staden. De har visioner om den tillkommande staden, som är färdigsmyckad som en brud som kommer ner ovanifrån. Har du sett himlen eller är du fastlåst i fiktionerna, i myterna, bedrövelserna, vidrigheterna som världen lockar sina arma offer med? Har du sett och förnummit himlen? Känner du att det rycker och sliter i ankartåget? Har du känt hoppet, gravitationskonstanten? Då sol och måne samverkar, lyfter de hela mänskligheten ut ur avgrunden och närmare himlen. Genom hoppet ser vi himlen.

Det är omöjligt att tala om hoppet med människor som är desorienterade, självupptagna och som strävar efter självförverkligande. De vill gärna ha under och tecken, även om dessa inte kan härledas till Herren Jesus Kristus. Många vill ha fysiska manifestationer för att få sin tro bekräftad. Det är livsfarligt. Jesus har aldrig lovat något sådant. Fastmer har han sagt: Saliga äro de som icke se och dock tro. Kommer vi inte dit i den tro Jesus här talar om, då är vi ingenting annat än bortskämda barn som inte tänker på någonting annat än sitt eget välbefinnande. Kroppskulturens religiösa utspel och uttryck.

Jag ska till himlen, om jag så måste halta dit. Jag ska till himlen även om jag ska gå dit enögd. Därför att Jesus är där. Det kan vara bra att söka hans gärningar och underbart att göra erfarenheter med under och tecken, men jag vill till himlen för att möta Jesus.

Vad skulle frälsningen vara med mirakler, tecken och under, men utan Jesus? Hans tankar är att ge oss en framtid och ett hopp i tiden, vilket är det viktigaste och mest nödvändiga. ”Så mycket fastare står för oss det profetiska Ordet …” skriver Petrus i sitt brev, och så får vi veta vad det i realiteten innebär att Jesus skall komma igen.

Jag måste ha rätt att ifrågasätta alla förment andliga upplevelser som inte gör Jesu tillkommelse verklig. Om de inte leder till att det profetiska Ordet blir fastare, klarare och mera levande, då ifrågasätter jag upplevelsernas himmelska ursprung.

Andliga upplevelser vi gör av den ena eller andra karaktären på det ena eller andra sättet med den ena eller andra manifestationen, måste styrka det eviga hoppet. Det som inte leder fram till att de himmelska tingen blir levande och aktuella och att Jesu tillkommelse blir mer gripbar och hoppet förtätas så det blir ett riktigt tryck med himmelska atmosfärer, kan inte ha ett himmelskt ursprung.

Allt det Jesus gör i tiden har ett enda mål: att göra himlen verklig och synliggöra Herren Jesus Kristus så människorna upptäcker att det går att komma till himlen.

Lovsång har inget värde för lovsångens egen skull, inte heller verksamhetsformer for formens skull. När människor säger att de har mött Jesus, så kan de ha haft en storm i känslolivet. Sådant kan vi klara oss utan. Det kanske är bäst att inte göra sådana upplevelser. Det är viktigt att veta vem och vad som rör känslorna. Åtskilliga krafter är färdiga att kittla oss i öron och känslor. Det är njutbart och människorna vill uppleva detta, för de ser inte den sanna härligheten. Men det levande hoppet är enastående just därför att det gör de tillkommande tingen synliga och gripbara. Jag behöver inte jaga under om undergöraren är här! När han är här behöver jag inte stå i långa böne-köer. ”Han sände sitt ord och botade dem.” Där Ordet är, där finns Jesus.

De religiösa spektaklen som blir allt vanligare i tiden, konserter, dramer och clownerier förhärligar inte Jesus. Tvärtom, de förmörkar hoppet och ger människor felaktiga förväntningar så att de börjar jaga efter upplevelser. Det leder inte till något annat än tomhet och kraftlöshet.

Hur skall detta bli en verklighet för varje enskild kristen, för församlingen, ja för Guds folk överhuvudtaget? Det går inte att hugga tag i andliga realiteter genom att acceptera en trosuppfattning och bekänna: Jag tror på Jesu tillkommelse. Att tro på en doktrin ändrar ingenting, det komplicerar bara. Man kan inte öva, träna och mobilisera psykiska, moraliska eller andliga krafter för att lyfta sig själv och andra upp på ett högre plan och så få flod i sitt och församlingens liv. Det måste till något helt annat än mänskliga resurser och krafter, drömmar och önskningar.

Fastän lärjungarna hade varit uppe på förklaringsberget, manade dem Jesus sedan: ”Bliven kvar i Jerusalem till dess att I från höjden bliven beklädda med kraft.” Det var lösningen! Hoppet blir inte levande med att vi försöker allt vi förmår för att det ska få styra våra liv eller få sitt naturliga inpass i vår tillvaro. Det är ingen brist på aktiviteter bland människorna. Vad är det som har gått förlorat? Inte ambitionerna, intentionerna eller visionerna. Det som gått förlorat är hoppet.

Lyssna på sången i församlingarna. Den talar oftast om vad människan ska göra, vad hon ska åstadkomma och hur hon ska göra det. Det är alltså människans strävanden som framhålls. Ingen kommer närmare himlen genom att klättra på religiösa stegar, inte ens genom bön och fasta. Sannolikheten talar för att det som idag kallas bön och fasta inte leder oss till det nya Jerusalem utan till Österns länder, där säkerligen många möter krafter och gör erfarenheter som definitivt inte är himmelska.

Det går inte att klättra för att få visioner och syner och bli skickliggjord i tiden för det heliga uppdrag som Jesus har gett församlingen.

Lösningen finns och den är given: ”I skolen bliva beklädda med kraft ifrån höjden.” Enda möjligheten att komma i närheten av och i kontakt med de himmelska realiteterna så att de blir verkliga, det är andeuppfyllelse. Det enda som kan ge hopp är andeuppfyllelse. Det enda som kan ge kraft åt bönelivet är andeuppfyllelse. Därför att andeuppfyllelsen har en förunderlig makt. Den äger allt.

Vad var det lärjungarna behövde förutom allt det de tidigare varit med om? De kunde berätta om mänskliga förhållanden och berätta om tecken och under i tiden. De kände till dimensionerna, makterna och myndigheterna. Men vad de definitivt inte kunde berätta om var himmelen. De kunde inte skildra himmelska realiteter. För detta behövde de andeuppfyllelse. Många kan predika och hålla föredrag, ha mötesverksamhet och alltsammans detta kan se förträffligt och imponerande ut, därför att vi har en sjusärdeles förmåga att ersätta livet. Människan kan sjunga så det blir vackert, träna och musicera så det blir stämningsfullt och man får en känsla av att det lyfter. Men det finns inte samklang eller samarbete mellan sol och måne. Det är ebb, det har sjunkit ner på ett materiellt plan. Det måste bli samverkan mellan sol och måne så att budskapet lyfter. Bibeln kallar det för uppbyggelse när församlingen lyfts genom tungotal, profetia och undervisning. Alltsammans detta kan vi inte åstadkomma genom egen verksamhet. Det är Anden som utför uppbyggnadsverket i var och en särskilt. Då vi kommer i harmoni med Guds helige Ande behöver vi inte arbeta fram något.

Det stora förödande problemet är att hoppet har mörkats och församlingarna bedriver verksamhet för att känna en viss stimulans – helt enkelt för att överleva i en dyster och svår tid. Kristenheten griper tag i allt det som världen förfogar över, alltså horisontalplanets resurser, tidens möjligheter. Många människor med kristen bekännelse är inte redo att offra något annat än några kronor eller lite av sin tid. De skaffar sig ett helt batteri med ombud som får gå istället. Andra får ta ansvaret som du och jag skulle ta. Man har inte tid för Guds verk, inte ens tid med Gud, därför att hoppet inte är levande. De flesta förstår inte församlingens situation och kallelse. Man har inte tid för gemenskapen eller för bönen.

Det verkar som att många kristna menar att Gud får vara tacksam om de är redo att reservera söndag förmiddag åt en gudstjänst, som inte leder närmare Gud, men bort ifrån honom. Den blir en bekräftelse på ljumheten, likgiltigheten, dorskheten och laglösheten.

Herre, gör upp med det här avfallet! Hjälp oss så att vi blir av med dödköttet. Det är förfärliga ord men de uttalas inte som något försökt till hot. Jesu Kristi verk har inte förlorat något av sin härlighet. Det har inte reducerats på något sätt. Det är bara så att många räknar med att uppleva Andens fullhet ovanpå sitt eget självliv, sin girighet, snikenhet, självupptagenhet och fräckhet. Vi vill själva ha hand om vårt liv, fungera och arrangera det på det sätt som Jakob varnar för: ”Ni planerar och lägger tillrätta.” Det gäller släkten, vännerna, intressena som får gå före. Jag ska göra det och det. Vad har gett oss rätt att disponera vår tid? Det är en del av det sätt på vilket världen tänker och reflekterar.

När hoppet blir levande frågar man inte och planerar inte. Då säger man i ödmjukhet och förkrosselse: Jesus, om du dröjer, om jag får leva … så prioriterar man rätt.

Om vi inte får detta riktigt klart för oss kommer alla våra ansträngningar att sluta i ett totalt kaos. Men den som blir uppfylld av den helige Ande använder inte tiden för egna drömmar, visioner och relationer. ”Ständigt var dag voro de tillsammans …” Det var ingen order, inget program, det var ett liv. Hoppet var levande genom den helige Ande. Det var inte så att apostlarna kommenderade församlingens medlemmar att komma tillsammans. ”Dessa höllo fast vid …” står det. De förstod möjligheterna och tog vara på dem. Hoppet var levande genom den helige Ande. De upplevde behovet av syskongemenskap. Vi behöver undervisningen, brödsbrytelsen och bönerna så länge vi är här, för att inte de himmelska tingen ska tonas bort och gå förlorade. De måste hela tiden förnyas och bli bevarade för att kunna förmedlas. Genom detta liv höjs församlingen till en högre nivå och det himmelska hoppet som församlingen strålar ut lyfter hela mänskligheten.

Grundförutsättningarna för att vi ska kunna fungera i överensstämmelse med vad Ordet säger och lär är andeuppfyllelse och förnyelse. Det går inte att komma ett steg framåt med en medelmåttig uppfyllelse. Omgivningen kan inte värmas och upplysas genom bara en gnista. Det måste finnas en klart flammande låga. Jesus vill göra oss till flammande, brinnande, värmande kristna. Då räcker det inte med en gnista, det måste bli ett överflödsliv.

Det enda som riktigt ordentligt kan sätta människor i rörelse är när församlingen förkunnar sanningen om Jesu tillkommelse i vartenda möte. Sjunger om hans tillkommelse, predikar om hans tillkommelse och vittnar om hans tillkommelse. Allt från början till slut ska vara ett enda maranatarop som väcker, orienterar och förkunnar om Jesu tillkommelse. Det ger näring åt tron och aktualiserar hoppet. Då gör människor den erfarenheten att varje gudstjänst på ett konkret och påtagligt sätt är närvaro av himmelska realiteter. Då är himlen här, Jesus är här, evigheten är här!

Vid midnattstiden ljöd ett anskri … Vi har hört det citeras många gånger. Vi skulle önska att detta rop multiplicerade skaran, men det reducerar den. Man skulle önska att tio blev tjugo, men när verkligheten sist och slutligen blev uppenbar hade tio reducerats till fem. Väckelseropet som trängde igenom var ingen rekryteringsvåg. Tio blev fem. När jungfrurna som gått ut sist och slutligen hade kommit underfund med det verkliga förhållandet, och då bekännelsen blev sann och äkta, blev det ett skrik: ”Våra lampor slocknar!”

Det är en mycket klar och tydlig princip: För att komma hem måste man äga överflödslivet. Utan detta blir man kvarlämnad. Amen.