Text av Emil Gustafson
Andens uppgift är att vinna våra hjärtan för Jesus. Men huru ofta han blöder genom vår trolöshet!
1. Vi gråta utan självuppgivande. Och varje strävan att bli helig strandar mot bristande överlåtelse.
De trolösa bada Herrens altare med tårar men klaga: ”Var är domens Gud?” (Mal 2) De hava, trots många heliga löften, ännu aldrig erfarit någon Andens förnyelse, och jag tror, att de flesta undanbådo sig en djupare frälsning, om det tveeggade svärdet skure till roten av deras eget liv. Nej, de ha lättare för att gråta än att överlämna sig åt Herren, och de nedlägga större omsorg på att beräkna välsignelsen än ansvaret av en helig överlåtelse. När de icke så vinna sin längtans mål att bli välsignade, bliva de till och med upproriska i sin ande och säga:
-Förgäves är att tjäna Gud, och vartill gangar det, att vi hålla hans bud, och att vi gå i sorgkläder, för Herren Sebaots skull?
Ack människan skulle hellre dö än uppgiva sig själv.
Hon vill hellre giva stora löften än vara trogen i det lilla. Hon tycker mer om sången: ”Din jag är!” än gemenskapen med Guds Lamm på den bloddrypande vägen. Var Äro de, som sjöngo: ”Jesus, jag mitt kors vill bära, lämna allt och följa dig, fattig, naken, utan ära; du skall bliva allt för mig?” De sjöngo såsom Herrens folk på andra sidan havet: ”Han är min Gud, och honom vill jag upphöja”, men torde aldrig hava känt något djupare ansvar för det liv, som de leva. Kristus har många bekännare men få efterföljare; och även du, som ”lade allt på Herrens altare”, vill bevara ditt liv och tjäna Gud på självvalda vägar. Broder, varför gör du så? Menar du, att även den som lovat vara Herren trogen, kan tjäna honom med halv lydnad och kalla Sikems altare för ”Israels altare?” (1 Mos 35:1) Betala honom dina löften.
Lik en brudgum, som blivit övergiven av sin trolovade, klagar Herren – och endast den, som vet vad det är att med smärta föda själar, kan något fatta vad denna klagan innebär:
-Vad skall jag göra dig Efraim? Vad skall jag göra dig, Juda? Ty eder kärlek är såsom morgonskyn och såsom daggen, som tidigt går bort. (Hos 6)
O, att de hade samma nit om förbundets lagar, som de jaga efter dess förmåner!
-Men skreve jag min lag tusen gånger, säger Herren, bleve den dock aktad såsom något främmande. (Hos 8:12)
De gråta för att vinna Andens gåvor, men gå bort till sina avgudar. Huru länge skola de gråta? Jag vet icke. Kanske hela livet.
Den olydige sonen kan icke åtnjuta sin moders kärlek genom tårar utan genom lydnad. Moderskärleken förbjuder henne att genom klemig uppfostran göda barnets onda anlag, ty hennes mål är karaktärens grundläggande; och därför måste barnen känna såväl hennes rättfärdiga sinnelag som hennes förlåtande kärlek. Vad mer, om än tårarna strömma! Fastän främmande för sin moders avsikter, skola de likväl en gång till sin glädje finna, huru högt hon älskade dem. De skola med ett barns tillgivenhet omfatta henne, dess mer de komma under hennes inflytande av hennes vilja. Detta är hemligheten. Egenviljan måste brytas. Hon giver allt och begär allt. Ty han älskar dig såsom en moder sitt barn. Och I skolen förstå varandra genom att äga varandra. Agans ändamål är delaktiggörelsen av hans helighet. (Hebr 12) Vi känna Gud genom hans eget väsen. (1 Kor 2)
Men så länge människan icke har något högre mål än att bli välsignad, kan hon icke vara välsignad, ty endast genom överlåtelse åt Herren kan hon bliva delaktig av honom. Hon måste giva sitt eget liv till spillo för att komma i åtnjutande av Guds liv. Och att äga Guds liv, det är mer än Guds välsignelse. Och därfter längtar hans hjärta, som har utgivit sig själv för oss, att vara ett med sitt folk, liksom en moder icke gärna kan giva något mindre än sig själv åt sina barn. Brudgummen har någonting högre i beredskap åt sin utvalda än ”ljuva känslor” eller vad vi kalla välsignelse. Han vill giva henne kunskapen om sin kärlek.
Min vän! Har du intet mer att giva honom, som gav allt för dig – intet mer än dina tårar? Har du, som ända från moderlivet varit hans föremål, ingen större begäran än att bli välsignad? Om han så högt värderar din kärlek, att han ber om ditt hjärta, varför icke nu giva dig själv åt honom? O, krossa icke brudgummens hjärta med falska tårar, såsom det egensinniga barnet grusar en moders sista förhoppningar. Sjung icke: ”Din jag är!” tills du är skild ifrån Gud. Ingen har makt över himmelens portar genom att ropa ”Herre!” – Kristen, var är du?
2. Vi utvälja något arbete för honom i stället för att helga våra liv i hans tjänst.
Du vill göra något för Gud. Men se till, att du icke är ibland dem, som hindra Guds verk genom sin iver att tala, när de skulle höra. Mästaren hade velat uppenbara sig för dem, men de hade för det myckna arbetets skull ingen ro att vara stilla; och kanske även du på liknande sätt understundom gått ifrån din vän. De är alltid upptagna likt Marta, och hava ingen tid att höra, förrän någon grav öppnas eller stormen tvingar dem att kasta ankar. Och mången torde icke stanna, förrän Herren tagit honom avsides, där han icke hör något annat ljud än Herrens egen röst. En sådan vistelse i sorgens och lidandets öken har för mången själ blivit en trolovningstid (Hos 2).
Men de som välja något arbete för Herren göra även Andens maning att helga sina liv till ett missionsbud och säga: ”Jag kan icke bli välsignad, förrän jag kommer ut på missionsfältet”. Och medan de hava förelagt sig själva den uppgiften att vara Herrens vittnen, är det så mycket större anledning att nu uppgiva sin plats, när de hava genom längtan efter Karmels seger förlorat Herrens under vid mjölskäppan. Nu kunna de till och med av omständigheterna förstå Guds vilja, ty de hava sett hans ledning i allt, och det skulle aldrig falla dem in, att Herren kallat så begåvade män och kvinnor som dem att valla Jetros får. Likväl hava de flesta Guds män haft sin klass att genomgå i öknens skola. Och de hava till och med efter fyrtioårigt studium darrat för livets tentamen. Men det går om sin tid för människan att lära, hur liten och ringa hon är.
Såsom sjögossen ej duger till befälhavare, så kan ingen oerfaren handhava dyrköpta själar utan skeppsbrott. Men äro vi alltid vakna över att missionen icke skall bedrivas med vackra ord utan genom personligheter? Och hava de unga missionärskandidaterna tänkt på att personen själv är predikanten och icke det budskap han frambär. Det händer icke sällan att unga män gå åstad i egen kraft, och i stället för att vinna andra, med nöd kunna rädda sitt eget liv, såsom fallet var med en av Herrens egna lärjungar. Och hade han givit akt på Mästarens varning istället för att ordna sina vapen, så hade han icke fallit. (Joh 13:38) Och hade Mose varit stilla, till dess han var sin uppgift mogen, så hade även han skonat sig själv ifrån det stora nederlaget. Predikoämbetet gör icke människan bättre, om hon icke har någon större omsorg än att tala. Till och med den, som gör stora ting, kan vara så långt skild från Gud, att Herren säger: Jag känner dig icke (Matt 7.) Därpå ha vi, sorgligt nog, många exempel.
Den andliga verksamheten är ingen tillflykt för dåliga kristna. Såsom fienden riktar sina anfall mot härföraren, så äro i all synnerhet lärare och predikanter utsatta för djävulens och världens raseri. Om någon riskerar att förlora sin själ, så är det predikanten.
Sålunda är det icke missionen som helgar missionären. Tvärtom behöver den, som skall utgå på missionsfältet vara helgad. Och Guds ordning är alltid denna: helgad och sänd. Gud verkar, och vi arbetar. Icke tvärtom. Därför är det icke fråga om vad du skall göra, utan vad du skall vara, hans eller din egen. Den som icke är hans verkar sitt eget verk. Och de äro säkert få, som vandra i förutberedda gärningar (Ef 2:10).
Men helhjärtad överlåtelse åt missionens Herre gör den ringaste mission uppbygglig. Den som gör allt för Herrens egen skull föres närmare Gud genom att tjäna honom. En känsla av heligt ansvar gör människan allvarlig.
3. Ett tredje hinder för Guds verk i våra hjärtan är, att vi under strävan att få mer av Gud, icke giva mer av oss själva
Kristus har ingått så nära gemenskap med oss, att vi äro lemmar i hans kropp (Ef 4) ; det nya livet mättas av en påträngande livsfullhet, såsom allt inom naturens värld; men vi skola aldrig få mer av Gud, om icke han får mer av oss. I mån som han äger oss, äga vi honom. Källan måste ösas med tomma kärl. Själen kan vara uppfylld av Gud, så långt som hon själv är tom.
Vem önskar icke att bli välsignad och uppfylld intill all Guds fullhet! Vi formligen hungra efter att kunna säga: Allt ditt är mitt. Och medan allt är oss skänkt som hör till liv och gudaktighet (2 Petr 1), så är det Guds vilja att välsigna alla sina barn. Men vi skola aldrig komma till erfarenhet av Guds fullhet , förrän vi kunna oskrymtat säga: allt mitt är ditt. Utgångspunkten för ett gudomligt liv är det självuppgivande, som dessa ord innebära: ”allt mitt är ditt!” Min person, min ära, mitt inflytande, mina rättigheter, min tid, mitt liv, min vilja, mitt blod – allt är ditt. Joh 17:10
Den som vill komma till erfarenhet av att vara ”såsom intet havande och dock allting ägande ” får icke hava sitt liv kärt. I varje punkt, där människan lever sig själv, är hon oberörd av Guds liv, och den finaste form av egennyttan är en, om än skattskyldig amalekit, som ständigt oroar själen. Men endast Anden utrannsakar hjärtan. Endast Herren känner djupet i vår själviska natur. Endast kännedomen av hans kärlek kan föda heliga beslut i våra hjärtan.
Du frågar: Hur skall jag vinna hjärtats renhet och bliva ett kärl till heder? Överlämna dig helt, obetingat, sådan du är, åt Herren. Vad har leret att göra för att bli ett kärl? Överlämna det åt krukmakaren. Hur har min penna kunnat meddela en persons tankar till levande väsen? Hon endast vilade i min hand. Jag verkade och hon arbetade, ej såsom av egen kraft utan behärskad av min vilja. Så helt beroende av mig har hon varit, att det skulle icke falla någon av mina läsare in att fråga om jag använder ”F” – eller ”J”-pennor. Och likväl kan jag icke undvara henne. En överlåtelse åt Herren utplånar all egen berömmelse. Vi äro ej endast svaga. Vi äro intet. Och likväl kan Herren icke undvara oss. Hans hjärta utväljer oss, och vi måste bliva hans.
Ty änglar tager han sig icke an, utan Abrahams säd tager han sig an.