Appell av Märta Berg Strömmare
Vi kanske lite till mans har upplevt att våra armar är för korta och för få. Att våra krafter inte har räckt till; att vårt förstånd inte har räckt till. Att allt det vi ville, blev till platt ingenting. Vi har nog varit i den sitsen någon gång. Vi räcker inte till när vi ser oss omkring på nöden – detta gammaldags begrepp vet du väl fortfarande vad det betyder. Nöd. Det är vad vi har omkring oss. Fastän det kallas för kravaller, krig, pest, farsoter och jordskred, jordbävningar, översvämningar och tsunamis. Det är nöd. Vi kallar det missbruk, vi kallar det för olyckor av skilda slag. Det må vara vad det vill, men det finns samlat under ett begrepp: Nöd. Och ser vi oss omkring på nöden, så måste vi i ärlighetens namn med gemensam mun erkänna att vår arm är alldeles för kort. Vi står oss slätt. Vi kan inte, och somliga av oss vill inte. Därför att också viljan har blivit skadeskjuten och lemlästad.
Uttrycket ”Herrens arm är inte för kort” har jag lånat ur bibeln, av profeten Jesaja. Det är han som säger det, och han har fått Guds uppdrag att säga det i en tid som i mångt och mycket liknar vår. I en politiskt orolig tid, då nationen, folket han talade till, inte visste om de skulle vända sig till höger eller vänster; Syrien eller Egypten; hit eller dit, fram eller tillbaka. Man var förvirrad, för man visste inte varifrån olyckan skulle drabba och inte heller var hjälpen skulle finnas. I det läget utövar man dessutom en religion som är hopblandad med precis vad som helst. Det har tydligen alltid funnits ett behov hos människan att byta ut en ärlig tillbedjan till himmelens Gud mot något som smakar lite bättre, som känns lite härligare, eller är mera politiskt korrekt, måhända. Vad vet jag. Jag levde inte på Jesaja tid, men då jag läser boken ser jag – vilka likheter det finns!
Jesaja säger: ”HERRENS hand är inte för kort. Och hans öra är inte tillslutet” (Jes 5:1). I min norska bibel står att han är inte lomhörd. Det vill säga; han hör och han vet. Men vad är då problemet? Jo, säger profeten:
-…det är era missgärningar som skiljer er och er Gud från varandra, era synder döljer hans ansikte för er, så att han inte hör er. Ty era händer är fläckade av blod, era fingrar av missgärning. Era läppar talar lögn, er tunga bär fram orättfärdighet. Ingen åberopar rättfärdighet, ingen dömer med sanning (Jes 59:2-4a).
Jag har inte svårt att tycka att detta gäller vår tid. Jesaja hade en liknande omvärld att förhålla sig till och profetera över. Han fortsätter:
– På tomhet förtröstar de och talar lögn, de går havande med olycka och föder fördärv. De kläcker ut ormägg och väver spindelnät. Den som äter av deras ägg dör, och krossas ett sådant, kommer det ut en orm. Deras spindelnät duger inte till kläder, sig själva kan de inte skyla med vad de tillverkat (Jes 59:4b-5).
När jag läser den versen, tänker jag på den där dagen i Edens lustgård, alldeles i början, då Adam och Eva hörde Gud nalkas. De var vana vid att umgås med Gud där i lustgården. Men den här aftonstunden då de hörde honom nalkas fick de panik. De gömde sig och gjorde åt sig kläder av fikonlöv. Och så här långt efteråt, säger Jesaja att deras spindelnät duger inte till kläder. Sig själva kan de inte skyla med vad de tillverkat. Det är kontentan när det gäller oss människor. Vi kan inte skyla oss med något vi själva tillverkar eller åstadkommer. Det vi själva kan tänka ut, det är spindelnät och fikonlöv. Men vad gjorde Gud? Jo, han ser människorna i deras erbarmliga situation och han tar ett får och slaktar det. Han gör kläder av skinn, står det så underbart i första Mosebok, en sådan suverän bild på hur Gud löser det olösliga problemet:
– HERREN Gud gjorde kläder av skinn åt Adam och hans hustru och klädde dem (1 Mos 3:21).
Går vidare framåt i Jesaja bok till ett kapitel som har som rubriken ”Vedergällningens och återlösningens dag”:
– Vem är han som kommer från Edom, från Bosra i högröda kläder, så präktig i sin dräkt, så stolt i sin stora kraft? Det är jag som talar i rättfärdighet, jag som är mäktig att frälsa (Jes 63:1).
Nyss läste jag om hur alla talade lögn, och hur alla levde i ett sådant förhållande så att Gud måste dölja både ansikte och öron för dem. Men nu träder någon fram och säger:
– Det är jag som talar i rättfärdighet, jag som är mäktig att frälsa.” Varför är din dräkt så röd, varför liknar dina kläder en vintrampares? ”En vinpress har jag trampat, jag ensam, ingen i folket hjälpte mig. Jag trampade dem i min vrede, trampade sönder dem i min förbittring. Då stänkte deras blod på mina kläder, så att jag fick hela min dräkt nerfläckad. Ty hämndens dag var i mitt hjärta, och året för min återlösning hade kommit. Jag såg mig omkring, men det fanns ingen hjälpare. Jag stod där i förundran, men det fanns ingen som understödde mig. Då hjälpte mig min egen arm, och min vrede understödde mig (Jes 63:1-5).
Detta är Försonarens ord. Hans namn är Jesus. Det var han som söndertrampade all den fiendskap som låg emellan människan och Gud. Det var han som söndertrampade all djävulens härsmakt för att människan skulle få komma i gemenskap med Gud. För att Gud skulle få höra människans rop, måste Jesus trampa sönder fienden som stod emot. Det kom ingen till hjälp, säger han. Nej, det var ingen som kunde. Lagen kunde inte. Goda gärningar och felfri uppfostran hjälpte inte ett dugg. Det fanns ingen hjälp att få.
Det är vad jag har att säga till dig ikväll: Det finns ingen hjälp att få, utom detta enda; att Herrens arm inte är för kort. Herrens arm kom till min räddning, säger Försonaren, Jesus Kristus; min egen arm!
Min vän, jag vill påminna och betona: Gud är på din sida! Herren har betalat priset genom att ge sitt eget liv, trampat sönder all fiendens härsmakt! Han har besegrat allt det onda. Och till din tröst, till din frihet, till din uppmuntran, till din frälsning och till ditt eviga hopp så säger jag det: Herrens arm är inte för kort. Han är här för att frälsa, och han gör det för sin egen rättfärdighets skull. Jag tackar dig Jesus, för att det är sant! Amen.