Text: Berno Vidén
Bibeln lär att många är kallade, men få är utvalda. Har du tagit emot Jesus så är du utvald. Då har Herren Jesus Kristus själv tagit dig till sig, och du är ett Guds barn. Det finns en helt underbar historia i Gamla testamentet om hur Gud väljer ut. Den handlar om Saul. Profeten Samuel blev sänd till Saul som tillhörde den minsta stammen och den ringaste familjen i Israel. Flera separata händelser ledde till att Samuel träffade Saul. Allt var förberett av Gud. Åsnor hade sprungit bort som Saul gett sig ut för att leta efter och Gud ledde det hela så att ett möte ägde rum. Vi läser i första Samuelsboken:
– Vem tillhör allt det härliga som finns i Israel, om inte dig och hela din fars hus? (1 Sam 9:20)
Så säger Samuel i sitt första möte med Saul. Och Saul svarade:
”Jag är ju en benjaminit, från en av de minsta stammarna i Israel, och min släkt är ju den ringaste bland alla släkter i Benjamins stammar. Varför talar du då till mig på det sättet?” (v 21)
Men Gud såg inte på det sättet. Här sker något väldigt stort i Sauls liv. I nästa kapitel läser vi:
– Och Samuel tog sin oljeflaska och göt olja på hans huvud och kysste honom och sade: ”Se, HERREN har smort dig till furste över sin arvedel. (1 Sam 10:1)
Saul var utvald, han blev smord och betäckt av Gud för en speciell uppgift som han hade fått.
Andens dop är något oerhört viktigt. Inte som ett självändamål: – Nu ska jag bli andedöpt för att få en kick av välbehag, och leva ett lyckligare liv. Nej, Jesus sa: När den helige Ande kommer över er, så ska ni få kraft att bli mina vittnen!
Något av detta möter vi hos Saul. Han blir smord; Gud själv smörjer honom genom sin profet, och han blir utrustad för ett uppdrag. Här handlar det om att som konung leda Israel.
Då man läser om kampanjer och andra religiösa utbud, handlar det ofta om att locka med känslokickar. Skrattfenomen, guldstoft från himlen som faller – och folk vallfärdar i tusental för att få sensationer och känsloupplevelser. Men det har inget med bibliskt andedop eller lärjungaskap att göra. Nej, Gud har gett anden för att han vill fylla dig och göra dig till ett kärl för honom. Han vill utrusta dig med kraft för att du ska kunna vandra med honom, tjäna honom och därigenom vara med och bygga upp hans församling.
Saul gick in i sin tjänst som konung, och blev åtminstone i början använd av Gud. Jag sa att berättelsen om Sauls utväljelse är en av de underbaraste historierna i Gamla testamentet. Men det finns en fortsättning som också måste med. Berättelsen om Saul är också en av de mest tragiska vi möter i bibeln. För det händer något med Saul, när han som kung ser allting han vill åstadkomma och inte riktigt räcker till. Han börjar fatta helt egenmäktiga beslut. Han går förbi Guds ordning genom profeten. Egenmäktigt ger han sig på områden som inte tillhör hans ämbete, något som steg för steg leder till en förhärdelse i Sauls hjärta. Det värsta i hela denna process var att Saul hamnade i ett läge där han inte längre kunde höra Guds röst. Han gav sig till och med iväg till en spågumma för att försöka få veta vad Gud hade bestämt. Det är tragiskt när man tänker på hur Saul, som blivit kallad och utvald, nu istället förkastas, på grund av sin egen ohörsamhet. Gud säger till Samuel:
– Jag ångrar att jag har gjort Saul till konung, ty han har vänt sig bort ifrån mig och icke fullgjort mina befallningar. (1 Sam 15:11)
Är det samma Saul vi läser om? Ja, det är det. Han som i ett förstone präglades av oskuld, ren kärlek och trohet. Och så sker en process. Här tror jag var och en av oss bör tänka till. Det är så oerhört viktigt att bevaras i ödmjukhet, i den eld och i den kärlek som Gud ger oss. Han har lovat att skickliggöra den han har utvalt. Han har gett löften till församlingen om hur han ska leda oss på sin väg, om hur vi kan få bli till välsignelse och väckelse för människor. Han har lovat det. Församlingen är hans kropp, hans röst här i tiden; fyrbåken som sprider ett annat ljus än det som finns i världen. Han har lovat det, och han kommer att hålla sina löften under hela vår vandring.
Bibeln är fylld med förmaningar om hur det kan gå med människor som av olika orsaker hamnar utanför vad Gud har tänkt. Man tar kött till arm och börjar förlita sig mera på sig själv. Eller man börjar få kärlek till världen, till olika ting i världen eller till verksamheten. Stegvis och oförmärkt hamnar man längre och längre bort från Guds vilja. Människor kan misslyckas, det är ett faktum. Men Saul i sitt misslyckande, förhärdade sig. Han avlägsnade sig från Gud, och så ser vi ett tragiskt slut på hans liv.
Efter Saul blev David konung. Han misslyckades också, men han hade ett annat sinnelag. Vi kan läsa om att han var en man efter Guds hjärta som ödmjukade sig. Han bad till Gud i sin nöd, och Gud reste honom upp.
Det finns många händelser i våra liv som på olika sätt kan dra oss bort ifrån Herren Jesus. Jag skulle vilja vädja och påminna om vem han är och vad han vill i vars och ens liv. Just detta att få leva i hans vilja. Att bli förhärdad behöver inte innebära att man går omkring och aktivt motarbetar Guds verk. Men vi kan förlora känseln. Tänk dig, att ha en hand som inte känner när den läggs på spisen. Du känner inte hettan. Det är inte normalt.
Vi lever i den yttersta tiden, en tid bibeln beskriver som de absolut sista dagarna. En nådatid som börjar gå mot sitt slut. Vi har ett oerhört viktigt uppdrag. Jesus kommer. I ett av sina eskatologiska tal, där Jesus talar om tidens ände, påminner han om troheten i det lilla. Nationerna kommer fram inför honom, några står på hans vänstra sida, andra på hans högra sida. Då säger Jesus till den ena gruppen:
– Gå bort ifrån mig! Jag känner er inte. Det är något av vad Saul mötte då Gud sa: Jag ångrar. Han var förhärdad. Det hade gått för långt. Och här säger Jesus: – Jag känner er inte. Och så börjar han tala: – Jag var sjuk, och ni besökte mig inte. Jag var hungrig, och ni gav mig ingenting att äta. Jag var naken, och ni klädde mig inte.
Tror ni att de själva uppfattade sakerna på det sättet? De svarade ju med att försvara sig: -Herre, när såg vi dig… De hade förlorat den blick som Gud vill att församlingen ska ha. Vi ska inte bara vara ett ljus i världen. Vi ska representera Guds rättfärdighet och ge utav Guds bröd som kan ge liv till människor, något som kan gestalta sig på många olika sätt. Exempelvis när vi möter nöden; –Sänd ditt bröd över vattnet – dela det du har. Denna osjälviska och utgivande karaktär som Jesus själv bar i sitt liv får vi också äga, och sprida i denna värld så full av ondska och olyckliga människor. Ett ord om Jesus och en kärleksfull handling i Jesu efterföljd kan vara en nyckel till befrielse för många människor. Men de som Jesus avvisade med att säga: -Jag känner er inte, förstod nog inte vad deras liv dominerades av förrän de stod där inför honom och allting uppenbarades; – Jag känner er inte.
Det fanns också en annan grupp, de som stod på hans högra sida. Till dem nämndes om samma nödens barn, men de hade handlat annorlunda. Och de fick hälsningen: -Gå in i din Herres glädje.
Jesu ande och kraft är utgjuten, och han vill utrusta oss i denna tid. Låt oss be till Gud om att få vara sanna Maranata-vittnen som kan sprida detta himmelska ljus som inte är bundet i tiden, men fast förankrat i de eviga tingen. Varje liten sak vi gör för Jesus bär frukt för evig tid. Det förlorar aldrig någonsin sitt värde. Karriärer här i tiden tar slut, pengar tar slut, politisk makt tar slut. Tänk att få ge sitt liv till Jesus och veta att det man gör har evighetsvärde. Var med, och fortsätt framåt i tjänst för Honom, till dess att han kommer och hämtar hem sin församling! Amen