Radiointervju med Asta Olausson
Asta Olausson, som via radikala studentkretsar kom att hamna i knarkträsket, blev frälst i Maranataförsamlingen. Efter många år i församlingstjänst, talar berättar hon i en intervju för Radio Maranata och Midnattsropet om vad livet i församlingen innebär. En förverkligad vision. Stina Fridolfsson ställde frågorna.
Vad innebär det att vara utanför lägret? Du har många år lyssnat till Arne Imsens förkunnelse, och delat församlingens kamp att förkroppsliga den urkristna församlingens ideal. Hur vill du verbalisera detta med att följa Jesus?
-Det är både en kunskap och en känsla. Jag kan sitta i en buss med en massa människor, och ändå känna att jag har ingen delaktighet med människors förväntningar och drömmar. Jag har ett evighetsperspektiv, jag har upplevt Jesus i mitt hjärta och väntar att han ska komma tillbaka för att hämta mig hem till himlen.
Bibeln säger att han ska komma tillbaka, och jag har en längtan i mitt hjärta att komma hem till himlen. De löften bibeln ger att han ska komma tillbaka. Jag känner att jag har mitt medborgarskap i himlen. Där hör jag hemma, och upplever det så tydligt. Man har ingenting här på jorden…
Asta, du var vänsteraktivist, du läste statskunskap och ville gärna få en tjänst att kalkylera med budget och administration – för att förbättra samhället. Har du nu flytt i något verklighetsfrämmande för att dessa drömmar gick i krasch?
-Det här är verkligheten! När jag var aktiv i vänstersammanhang, så var det något där som gjorde mig besviken och fick mig att förlora visionen. Det var att man samlades i vänstergrupper och ungdomsgrupper och pratade om hur man skulle förändra situationen i Vietnam eller Kina eller så där, men när det gällde närmaste kvarteret, då blommade egoismen. Man kunde inte avstå från sin egen bekvämlighet för att förverkliga ett ideal.
Upplevde du den brottningskampen inom dig själv också, eller var det just i omgivningen du tyckte att man svek?
-Ja, det är klart jag upplevde inom mig själv också. Det projicerade jag på omgivningen som jag försökte vara en del av. Till saken hör att de vänsterkretsar jag umgicks i var studentsammanhang från en högre social klass, så orättfärdigheten blev ytterligare markerad. Det var som man sa ”vinsocialister”.
Du fick ett förakt mot det där livet, fastän du själv var inne i det?
-Ja, det blev ett förakt mot inte åsikterna, men gestaltningen av dem. Och jag såg ingen möjlighet att förverkliga idealen. Människan är oförbätterlig. Jag hade inget svar.
-När jag blev frälst, så blev jag född på nytt; jag blev som ett barn. Jag upplevde konkret att all den kunskap jag hade kunnat tillgodogöra mig under hela mitt liv, blev plötsligt värdelös. Det fanns ingen relation till den längre. Jag måste växa upp och få en ny relation till livet, med nya värden och nya mål och ett nytt sätt att forma sitt liv utifrån ett evighetsperspektiv.
Där kommer kanske begreppet Utanför Lägret in?
-När jag var nyfrälst kunde jag ju inte verbalisera det på det sättet, jag upplevde att jag var född på nytt, ett litet barn. Jag måste lära mig allt, måste växa till. Plötsligt visste jag inte vem jag var, utan var tvungen att få en ny identitet. Både som människa och i min funktion i samhället.
Fick du någon hjälp?
-Ja, i församlingen var det ju en väldig hjälp med bibelstudierna och de dagliga bönemötena, där jag lärde mig komma in i ett personligt umgänge med Jesus Kristus. Men visst är det en kamp varje dag. När jag upplevde livsförvandling vid Golgata kors, fick jag en sådan kärlek till Jesus; den nyfrälstes glädje över vad Jesus har gjort. Det gäller att bevaras i denna frälsningsglädje då man fått distans till den första upplevelsen då man rycktes upp ur sitt gamla eländiga liv.
Du ser församlingens kamp i relation till vad som sker i samhället. Hur upplever du det?
-Det är samma kamp som individen har. Att inte uppslukas av samhället. Att bevara sitt medborgarskap i himlen. Det är samma sak för församlingen. Att man inte engagerar sig i samhällsdebatten med dess frågor. En sak är ju att känna sin tid, men det gäller att inte bli involverad i samhällets hierarki, gå upp i någon karriär.
Församlingen måste vara medveten om sin utväljelse, sin utkorelse, att man hör Jesus till, att man inte är av denna världen, utan är en del av Guds rike. Det är en dimension av detta som inte får gå förlorad – för då går man ju själv förlorad.
För att bevara sin intigritet måste man alltså hålla distans till samhällsfrågorna?
-Inte frågorna i sig, men man kan inte engagera sig i samhällets lösning av dem. Frågorna finns ju där. Vi behöver bara blicka ut över vårt land idag, så ser vi till exempel hur våldet kryper ner i åldrarna, sextonåringar tar livet av varandra. Det är ju fruktansvärt.
Ja, det går ju också nämna lagstiftningen, familjesituationen. Hur ska vi möta detta?
-Enda sättet vi kan bemöta ondskan och laglösheten på, är att vara en stad på berget; verkligen leva ut församlingens ideal. Följa Jesus och bara genom att finnas visa att det finns en annan väg. Vi kan exempelvis nämna kvinnans frigörelse. I församlingen håller vi fast vid det som var från begynnelsen; det ursprungliga. Det stora är att kunna ödmjuka sig och uppleva värdet av att hålla fast vid de ursprungliga strukturerna, och så få Guds välsignelse.
Det finns något väldigt rikt i detta att vara kvinna fullt ut. Jag kan aldrig bli man. Det är något som gått förlorat med könsrollernas uppluckring. I församlingen kan man ta vara på det kvinnliga och det manliga som det var från begynnelsen. Det finns något väldigt äkta och tillfredsställande i att följa den gudomliga ordningen. Att få underordna sig och ödmjuka sig. Det är något väldigt fint, det är en vila och det finns ett ljus över detta.
-Man får en riktlinje, man får en övernaturlig hjälp – Guds Ord. Det håller! Jesus är densamme. Det blir inget experimenterande hit och dit med människovärdet. Tänk på aborterna. Ingen vet egentligen vilken fruktansvärd nöd människor lever i när de saknar normer.
-Tänk att få hålla en linje. Det här säger Guds Ord, så här är det. Så kan vi vara engagerade i samhällsutvecklingen. Genom att vara ett ljus i mörkret.
Vad är ”lägret”?
-Läger är allt som etablerar sig i tiden. Det kan vara det omgivande samhället, men kan också vara församlingen som gått miste om det himmelska perspektivet, och blir ett etablissemang bland andra i tiden. Bara det här med bidrag t ex. Det leder till en kommunikation mellan samhället och församlingen, som binder församlingen i tiden eller i samhället.
-Hoppet om Jesu tillkommelse är en bärande kraft. När man föds på nytt genom anden, så tillhör man ju himlen. Man föds genom Guds Ande. Man får en del av himlen i sig. Man upplever att detta är vårt rätta hem. I tiden har vi en uppgift, att vinna människor för Guds rike och bevara det ursprungliga evangeliet. Det är ju genom det människor kan bli frälsta. Jag är så oerhört tacksam för den undervisning som finns i Maranataförsamlingen. Den drar upp klara riktlinjer utan kompromisser. Denna undervisning formar min livsstil och syn på olika ting.
-Jag känner mig som en främling i tiden. Man ser ju hur den tiden går mot sitt slut, sin upplösning. Människor grips av ångest och förskräckelse över naturkatastrofer och miljöförtstöring. Men man ser också hur familjen slits sönder, hur föräldrar och barn inte längre når varandra, hur kärleken kallnar. Det skapar ju en fruktansvärd ångest och förtvivlan hos människor.
Men det finns något annat. Det finns en Jesus som kan frälsa och befria, som kan ge mättnad; han ger en frid som inte världen ger, en gudomlig frid. Jesus säger: Kom till mig ni alla som arbetar och är betungade, så ska jag ge frid. Människor går under av skuldkänslor, men Jesus har betalat vår skuld.
Den skuld som är betald finns inte mer. Men man måste ta emot Jesus för att komma i åtnjutande av evangelium, glädjens budskap, få hopp för evigheten och en boning i himlen.