Av Arne Imsen ur boken Maranata – Du vår Herre kom!
Den kristna församlingen är helt okänd för världen, och står helt utanför alla tribuner, tribunaler, scener och andra maktkonstellationer i världen. Det är endast då den kristna församlingen vet och behåller sin plats utanför alla härskarlystna och förljugna läger, som församlingen kan bevara sin egenart och integritet, och vara den andliga maktfaktor församlingen med sina konungsliga fullmakter och hemliga vapen har bemyndigats att vara med sitt gudomliga nasirat.
Jag har studerat min bokhyllas litteratur som behandlar temat Kristendom och politik. En av de böcker som gör anspråk på att stå för en väckelsekristen syn, presenterar en litteraturlista som mer än något annat dementerar det angivna uppsåtet, och förlorar sin trovärdighet. Författaren manipulerar begreppen, och bygger upp en teokratisk fantasivärld som hör en kommande tidsålder till. Det är i och för sig inte ovanligt, men det är alltid lika beklagligt då väckelsekristendom används som förklaringsmodell för utombibliskt samhällsengagemang.
I sina prestigeladdade ansträngningar att konstruera en trovärdig ideologi för Jesuscentrerad politisk aktivism, förbises vanligen enkla och elementära fakta. Med felaktiga premisser knådar man ihop en felaktig materia med felaktiga slutsatser. Det finns både raklinjighet, logik och konsekvens i de förklaringsmodeller som presenteras. Men felet blir inte mindre av det goda uppsåtet, den intellektuella hederligheten och den goda viljan.
Om man går ut ifrån skapelseberättelsen för att ge tyngd och motiv åt sina argument för idén att den kristna församlingens uppgift är att förvalta och vårda jord och värld, kan resultatet inte bli annat än fromma önskningar och meningslösa fantasifoster. En religiös variant på det mångtydiga och tidlösa temat ”Kejaserens nya kläder”.
Det finns knappast ens en antydan i bibeltexterna om att evangelium skulle genomsyra blocken och på så vis kristna dem. Det sägs fastmer att blocken ska undanröjas utan någon som helst medverkan av människohänder. Det är den lilla stenen som oväntat och överraskande, snabbt och effektivt pulveriserar de volymiösa bergsmassiven till stoft. Det är inte svårt att förstå den bilden.
Reformivrarnas strävanden att med politiska ideal och program förändra och förbättra, förnya och humanisera den nuvarande världsordningen, är i verkligheten krampaktiga försök att lösa mänsklighetens många och urgamla problem genom att baxa sig fram den motsatta vägen.
Den helt avgörande frågan kan inte vara om man lyckats dra hundratusentals röstande till valurnorna för att välja ett parti som menar sig stå för kristen etik, utan om denna enorma valapparat förmått lyfta en enda medmänniska in i den bok som kallas Livets bok, och förts på högre ort.
Det är inte politikens mål, svarar samhällsförbättrarna bortförklarande. Hur skulle man kunna levandegöra det som i större eller mindre utsträckning undanträngst av förment viktigare ting i tiden. Absorberad av tidsandan, har den kristna trosbekännelsen blivit en kuliss.
Vem bland dessa världsbyggare tänker på den märkliga lilla stenen som nu och då demonstrerar sin gudomliga makt och härlighet i den heliga historien? Klippan som åtföljde Guds folk i öknen var Kristus. Den anstötliga sten som byggningsmännen, denna världens mäktige och vise, förkastade därför att de inte kunde finna någon plats åt den i sitt perfekta och fulländade byggnadsverk; den stenen har av Gud gjorts till grundsten, hörnsten och slutsten.
Det är den stenen som undanröjer det volumiösa världsblocket och visar sig vara kapabel att inta dess plats. Anstöten döljer en gudomlig hemlighet. Inte genomsyra, men undanröja och ersätta hela världshegemonin med alla dess beståndsdelar. Det är planen som den kristna församlingen har fått i uppdrag att proklamera, demonstrera och förkroppsliga som Guds sanna egendomsfolk i tiden, såsom staden på berget.
Liknelsevis undervisar Jesus om hur den senapskornsliknande tron befaller blocket att häva sig upp och kasta sig i havet. Det är Guds resurser och metod. Den volymiösa och förstenade bergmassan lyfts och fördrivs av det mikroskopiska senapskornet, det minsta av alla korn. Den arma människans jättelika maktblock förmår inte ens lyfta ett senapskorn. Alla hennes försök att kommendera fram en annan och bättre värld har kollapsat tiderna igenom, därför att de har saknat livsduglighet och kraft i kampen mot mänsklighetens verkliga fiender. Kristen politik existerar icke. Det är en omöjlighet.
Alla bevis om motsatsen har helt felaktiga premisser och landar i samma maktspel som alla övriga partier i maktapparaten. Kristus är odelbar, och sönderfaller inte i religiösa, kulturella, politiska, ekonomiska, filosofiska eller ockulta kategorier och gemenskapsformer för samhällsnytta. Beräknande marknadsförare och deras beskäftiga rådgivare står alltid redo att med falskdeklarerad moralisk solvens rycka åt sig publikt och kommersiellt gångbara sektorer för exponering och exploatering i en värld där man taxerar människvärdet som produktionsfaktor.
Det sanna människovärdet har Gud fastställt. Det kan förtrampas, men aldrig revalveras utan korset och dess kraft. Det är ett axiom att all skuld måste betalas. Syndaskulden likvideras genom Jesu Kristi blod.
Allt talar för att den svaghet Gud demonstrerar i korset och genom korsets predikan proklamerar, är helt otänkbar i världens alla människocentrerade, profana och religiösa maktcentra. Det är därför falsk varudeklaration att åberopa kristna ingredienser i sitt blasfemiska partinamn, opportunistiskt nyanserat för partinyttan.
Inte ens då fariseismen och materialismen legitimerar sig genom att kopplas samman med askestism, idealism och humanism, blir den kristen. Människan måste medvetandegöras om sin faktiska situation för att kunna rädda sig själv, sin miljö och sitt sociala liv.
Människan är inbilsk, och vill ge vetenskaplig trovärdighet åt myten om sin godhet och duglighet, och kristna politiker går, helt utan verklighetsförankring, i borgen för att kristen etik och kristna värderingar räcker för att skapa ett gott, humant och trivsamt samhälle, fastän aposteln kungör att världen förgås. För sådana bragder erfordras inte personlig tro, omvändelse eller ny födelse, förkunnar lögnpredikanterna.
Deras garantier är emellertid helt värdelösa, eftersom de saknar täckning. Det är kvalificerad förförelse att rycka någon del av Kristi lära från hans person och låtsas som om sådana fragment för politisk verksamhet skulle ha någon auktorisation i Nya testamentet. De som lanserar sådana idéer är dilettanter och charlataner.
Människan är ond. Det är detta hon måste överbevisas om. Utan denna kunskap om sig själv är hon förlorad. Det är ett svek att förtiga detta och ge sken av att hennes situation på något sätt skulle förändras eller föbättras om hon tillförsäkras en bekymmersfri existens för och under sitt jordeliv.
Överheten har fått sitt förordnande för sina avgränsade och tidsbestämda funktioner av Gud, och kommer att kallas till en slutlig revision för hur den har förvaltat sitt gudagivna mandat för att pröva om ansvarsfrihet kan beviljas. Detta kommer att ske med eller utan influenser från kristendomen.
Så länge den kristna församlingen finns på jorden i tiden, så kommer församlingen att rida spärr mot alla vilddjurskrafter, i kraft av sin blotta närvaro, och genom den helige Andes inneboende. Församlingen behöver inga politiska mandat eller taburetter för att vara salt och ljus. Guds församling är sanningens grundfäste och stödjepelare, får vi veta av aposteln Paulus.
Detta konstateras klart och kategoriskt i de heliga Skrifterna, och det är detta den kristna församlingen med myndighet ska förkunna och förkroppsliga, med profetisk insikt och klarhet.
Men det finns definitivt inga rekommendationer eller befallningar för den kristna församlingen att gå in i rollen som folkvald, eller på annat sätt delegerad maktutövare i politiska institutioner eller statliga organ i tiden.
Den kristna församlingen är helt okänd för världen, och står helt utanför alla tribuner, tribunaler, scener och andra maktkonstellationer i världen. Det är endast då den kristna församlingen vet och behåller sin plats utanför alla härskarlystna och förljugna läger, som församlingen kan bevara sin egenart och integritet, och vara den andliga maktfaktor församlingen med sina konungsliga fullmakter och hemliga vapen har bemyndigats att vara med sitt gudomliga nasirat.
Då nasiren Simson avslöjat sin gudomliga hemlighet för den nyfikna skökan som låg i hans famn och hans flätor, det synliga uttrycket för hans nasirat, var avklippta, då upptäckte han omedelbart att synen, friheten och kraften hade försvunnit från hans liv. Han fördes, till sina fienders stora förnöjelse, bort av en yngling.
Jesus utttrycker samma sak så här: Om saltet förlorar sin sälta, då duger det till intet annat än att kastas ut och trampas ned av hedningarna. Det är avfallets koryféer, som ersatt det sanna evangeliets salt med sockersöt etik, till åtlöje för hedningarna.
Det är detta som är laglöshetens hemlighet. Den följer nämligen sina verkliga planer och avsikter genom en allomfattande kärlek, där endast Sanningen hatas och bekämpas. Då Sanningen har blivit hemlös, strömmar laglöshetens ande och kärlek in i tomrummet den lämnar efter sig, och villfarelsens makt för att laglöshetens exponenter och offer i sitt självbedrägeri sätter tro till lögnen. Det är i denna omvandlings- och avfallsprocess antikristliga politiska rörelser med kristna initialer, formeras till korståg på satans tillskyndelse.
Det är en samhällsbevarande uppmarsch mot ateism, mot omoral, mot brottslighet, mot familjeupplösning och till försvar för människovärdet, mellanfolkligt samförstånd, kristna värderingar och kristen etik. Laglöshetens hemlighet är redan verksam, säger aposteln. Laglöshetens människa, fördärvets man skall träda fram. Vad är det då som markant kännetecknar denna fördärvets man? Han upphäver sig, sätter sig över allt vad heligt är; fädernas Gud, fädernas skrifter, fädernas tro, fädernas liv.
Lyssna på det ständigt återkommande föraktfulla talet om fädernas sekterism, fanatism, fundamentalism, trångsynthet, isolationism, och se med vilken självklarhet, stolthet, självgodhet och självtillräcklighet man tar säte i Guds tempel, och föregiver sig vara något gudomligt, progressivt och samhällsgagneligt.
Denna fientliga infiltration har alltid haft en lika nedbrytande och hämmande effekt på den kristna församlingens andliga kvalitet och vitalitet.
Genom att glida bort från sitt eget ursprung och centrum, har helt periferiska projekt och intressen tagit över, och man måste söka förebilderna i ett annat evangelium, i en annan ande och hos en annna Kristus än fäderna trodde på, förkunnade och levde för.