Vittnesbörd av Asta Olausson
Identiteten manifesterar sig på något sätt i konfrontationen. När man konfronteras med makter omkring sig, upplever man och märker vem man är, vilka kännetecken man har. Jag tänker på detta bibelord: ”Den som icke har Herren kär, han vare förbannad.” Vår identitet är att vi älskar Jesu tillkommelse. Maranatafolkets identitet är att vi väntar Jesus vilket ögonblick som helst, och att vi har honom kär i våra hjärtan. Det gör att vi distanserar oss ifrån det som är runt omkring oss. Vår identitets kännetecken växer fram i vårt annorlunda sätt att leva, i våra annorlunda mål, i vår annorlunda vision. Det måste vara kärleken som driver oss till det. Jag tänker på flyktingar som kommer hit. Människor med olika religioner. Hur föräldrarna försöker bevara den religiösa identiteten och hålla fast vid de gamla traditionerna. Det gäller att veta var man har sina rötter och vem man är. Men ju bättre man får det materiellt och ju mer man blir accepterad, dess mer likbildas man med omgivningen. Om inte föräldrarna upprätthåller dessa speciella livsbetingelser för att man ska kunna leva ut sin tro, så kommer barnen att likbildas med dem de har omkring sig. Ju bättre man får det materiellt och ju högre standard man får och andra mål som blir viktigare, så kommer alla kännetecken på den tro och kultur man har att försvinna. Exempelvis klädedräkten och allt sånt där.
Jag vill berätta om hur det var när jag blev frälst. Jag kom ifrån en dålig miljö – jag knarkade och levde ute bland missbrukare. Jag var någon också ibland dem, jag hade en identitet. Det blir väl alltid så att när man speglar sig i sin omgivning, så får man en slags identitet och likbildas med dem man umgås med. Men så fick jag möta Jesus. Jag förstod den kvällen jag blev frälst, att jag måste kapitulera inför Golgata kors, och om jag inte var beredd att göra det, så stod jag med i folkhopen som ropade ”korsfäst”. Det var där konflikten stod: Om jag skulle ta emot Jesus, eller stå ibland dem som ropade: Korsfäst! Men då jag tog emot Jesus blev jag född på nytt, och fick en helt annan vision för mitt liv. Jag fick en helt annan kärlek i mitt liv. Jag fick en himmelsk dimension, jag blev en himlamedborgare. Det som var runt omkring mig förlorade sitt värde.
Jag måste ikläda mig den nya människan för att hålla fast vid den nya identiteten. Förr klädde jag mig i långbyxor och var tuff. Alla är ju sådana. Man likbildas med den grupp man umgås med. Men nu fick jag lära mig ett annat sätt att kläda mig. Något som behagade min nya omgivning, min tro på Gud; att få likbildas med Jesus i överensstämmelse med den undervisning jag fick. Att lära känna Jesus. Jag började tala ett annat språk, utelämna alla svordomar. Men sökte jag mig tillbaka till den gamla gemenskapen, och tog till mig de kriterier som gällt förut, då återtog jag den gamla identiteten.Jag undrade:hur mycket måste man lägga av när man blir frälst. Hur mycket måste man förvandlas? Vad måste jag göra? Men så tänkte jag: det handlar inte om hur mycket man måste lägga av, att fråga: kan jag göra det eller det, nu då jag blivit frälst, utan det handlar om: vad kan jag göra för att likbildas med Jesus? Hur mycket kan jag komma närmare Jesus genom att göra det eller det? Istället för att hålla mig på ”den tillåtna linjen” vill jag komma så långt in i Guds rike som möjligt.Tack att jag får tillhöra dig idag, Jesus! Tack att jag får vänta dig från himmelen. Tack att vi får vara ett Maranatafolk, o Herre Jesus, som lyfter blicken uppåt. Ett folk som drivs av kärlek till dig, för att likbildas med dig, att lära känna dig ännu mycket mer. Herre, tack att du kommer mycket snart. Tack för församlingen, tack för undervisningen, tack för gemenskapen. Tack att du bor mitt ibland ditt folk och leder oss dag för dag. Amen.
