VERKLIGA SPLITTRINGSORSAKER

Arne Imsen Fort. fr. nr 4. Det är förvånansvärt vad ytligt de män som skall vara andliga ledare ser på och bedömer det religiösa skeendet i tiden. Med nästan otrolig intensitet sätter de in sina krafter på sådana saker som måste hämma och motverka uppenbarelsen av Andens kraft. Det är väl avsaknaden av gudomlig auktoritet och manifestation, som gör att läget är så förvirrat. Detta i sin tur beror på, att man förlorat den enfaldiga tron på Guds väldiga resurser och därför förlitar sig på vad mänsklig kraft och visdom kan prestera. Församlingslivet är på sina håll så utarmat att det icke finns någon kraft för andliga förlossningar. Tärande sjukdomar har förtagit den överflödande livskraften och släckt den första kärlekens och hänryckningens eld. Verksamheten hålls vid liv på konstgjord väg. Själiska och köttsliga experter på religiösa verksamhetsfrågor Står ständigt redo att ge sina bedövande injektioner då andliga livsyttringar någon gång hotar vända upp och ner på alla deras program och planer. Men under det att dessa snillrika män och kvinnor använder sina intelligenta hjärnor för att producera fram tuffa ideer, som slår än på och tjusar opånyttfödda kristna bekännare, avfolkas väckelsemötena, som till sist måste avskrivas för att ge plats för modernare mer glättiga mötesformer a typen ”Ungdomens kväll”, ”50 minuter i glädjens tecken”, ”Sång o musikmöte”, ”Trivselkväll” o.s.v. Bönemötena har för länge sedan förlorat sin praktiska betydelse, men eftersom icke alla de gamla vännerna riktigt kan förstå den nya given och följa med i ”utvecklingen” har de fått behålla sin plats på veckoprogrammet. I övrigt är bönemötena numera överflödiga som inspirationskälla och kraftcentral. Men är detta kristendom, segrande kristendom? Kristendom på frammarsch? Eller är det blott ett sken? Andlig verksamhet utan bön existerar icke! Det är ett sken. Allt det sprakande och gnistrande religiösa fyrverkeri, som fångar våra ögon i denna tidsålders midnattstimme, förmår icke med alla sina effekter spränga loss en enda sten från det väldiga otrosberget. För det behövs förvisso Ordets dynamit och Andens eld. Det är ingen överdrift att säga att läget är katastrofalt. Jesus kommer snart och skaror av vårt lands kristna är på väg bort från centrum. Väckelsefolket har övergivit sina positioner åt den framryckande fienden, som skoningslöst skövlar det tidigare generationers kristna tro och målmedvetna böner byggt upp och givit oss i arv. Vad gör då de andliga ledarna? Jo, de låter för Guds verks framgång helt periferiska ting ta tid och intresse i anspråk. Eller vad skall man säga om dessa politiserande och i affärsspekulationer hårt engagerade pingstpredikanter? Dessa Herrens vittnen, som är kallade att predika och praktisera det program Jesus Kristus givit oss i evangelium, låter sig engageras såsom ”kristna representanter” i kommunal och rikspolitiken. Och vad värre är, de drar med sig många andra in i detta fruktansvärda skökoväsen. Med politiskt inflytande tror de sig kunna skapa ett kristet samhälle. Alltså skall mer eller mindre antikristligt influerade politiska organisationer i samarbete med fria församlingars föreståndare och andliga ledare, åstadkomma det, som Bibeln framhåller som en fullständig omöjlighet. Dessa samhällsreformatoriska strävanden har ingen hemortsrätt i Bibeln, där det klart framhållas att den kristne är en gäst och främling på jorden. Sin uppgift som världens salt och ljus fyller församlingen bäst, då hon lever i avskild och vakande ställning. Då kommer hon också att sätta djupa spår efter sig i den närvarande tiden och kunna rädda många ut ur denna tidsålders fåfängliga väsende. ”Tiden är kort. Därför må härefter de som hava hustrur vara, såsom hade de inga, och de som gråta, såsom gräte de icke, och de som glädja sig, såsom gladde de sig icke, och de som köpa något, såsom finge de icke behålla det, och de som bruka denna värld, såsom gjorde de icke något bruk av den. Ty den nuvarande världsordningen går mot sitt slut”. 1. Kor 7:2931. Hela kyrkohistorien visar, att det är då de kristna förlorat sin andliga kraft som de plottrat bort sig i inomvärldsliga reformsträvanden. Men skulle det nu till äventyrs vara så, att församlingens grundare och uppdragsgivare hade menat att arvtagarna skulle ha också en sådan målsättning, då måste apostlarna och den första generationen kristna fullständigt missförstått hans avsikter. Var i apostlagärningarna eller i breven kan vi utläsa några sådana ambitioner? Det är en sida av denna sak. Sedan kan man ju fråga sig, om det är tänkbart, att apostlarna hade så liten tro på den helige Andes kraft och förvandlande makt, så att de skulle gått i ok med världsliga storheter för att befrämja kristendomens sak. ”Gån icke i ok tillsammans med dem som icke tro. Det bleve omaka par. Vad har väl rättfärdighet att skaffa med orättfärdighet, eller vilken gemenskap har ljus med mörker. Huru förlika sig Kristus och Beliar, eller vad delaktighet har den som tror med den som icke tror? Eller huru låter ett Guds tempel förena sig med avgudar? Vi äro ju ett den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: ”jag skall bo i dem och vandra ibland dem. Jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.” Alltså: gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem”, säger Herren. Kommen icke vid det orent är. Då skall jag taga emot eder och vara en Fader för eder, och I skolen vara mina söner och döttrar”, säger Herren, den Allsmäktige.” I dag ignorerars dessa apostoliska förmaningar till stor skada för Guds verk. Visar icke detta, att man har större tro på världsliga maktmedel än på de väldiga vapen Gud givit åt sin församling. Dessa tendenser avspeglar sig allt tydligare i församlingslivet, där Väckelsekraften sinar ut på grund av försummlighet i bönens och ordets tjänst. ”Säll är den man, som icke vandrar i de ogudaktigas råd och icke träder in på syndares väg, ej heller sitter där bespottare sitta, utan har sin lust i Herrens lag och tänker på hans lag dag och natt”. Ps 1:12 . Jag tror för övrigt icke, att män, som bevisligen icke kan hejda det sedliga och anliga förfallet i sina egna led, kan uträtta sådana bragder om de utrustas med politiska befogenheter. Förresten varför är det så angeläget att få säte och stämma i det borgerliga samhällets alla rådsförsamlingar. Till sist är det väl ändock så, att vårt lands öden icke avgörs av en samling rikspolitiker på Helgeandsholmen i Stockholm. ”Konungars hjärtan äro i Herrens hand såsom vattenbäckar: han leder dem, varthelst han vill”. Ordsp 21:1. Sluta upp att stjäla tid och krafter från Guds verk och sök Gud i ödmjukhet, så skall han uppenbara sig på nytt för sitt försmåktade folk och upprätta makt och ära i sin församling. Bli utrustad med Guds kraft, och Väckelsen är åter ett faktum. Det betyder mer för vårt lands utveckling än alla ideellt inriktade insatser, som görs på andra områden av Väckelsefattiga kristna.Men har man en gång öppnat för detta sociala evangelium, så är det i sanning icke så lätt att hindra dess förödande verkningar. Ty med detta evangelium följer en annan ande och därmed en annan Jesus än det rena och obesmittade frälsningsevangeliet presenterar. 0, vad tragiskt då klarsynen gått förlorad och smaken fördärvats av alla religionsrurrogat som serveras sökande själar. Har ni lagt märke till kunskapstörsten hos ungdomen? Hur skall detta behov mötas? Aldrig har det varit så lätt att tillägna sig kunskaper som i vår tid. Nästan alla har möjligheter att studera och allmänbilda sig. Men en blind församlingsledning, som icke förstår sin andliga uppgift, ser i den föreliggande situationen en psykologisk möjlighet, att behålla de unga inom kyrkans råmärken. Församlingen skall nämligen famna och tillvarataga alla möjliga intressen. Följaktligen blir kyrkan också en institution för folkbildnings och studieverksamhet. Då friförsamlingen är villig att engagera sig i sådana ofarliga och kanske rentav oväsentliga uppgifter, står staten färdig att svara för kostnaderna. Bara den får rätt att övervaka och kontrollera verksamheten. Och vad blir följden. Jo, en ”fri” församling ekonomiskt beroende och kontrollerad av staten. Så långt har det väl icke gått ännu, skyndar sig någon att invända. Ja, men det är på god väg. Hur mycket Anden får tillfälle att utföra sitt verk i en sådan miljö är det ju icke svårt att förstå, men det är heller icke så vanligt att någon efterlyser honom, så saknaden är nog trots allt icke så stor. Tidsfördriv, studier och korta andaktsstunder fyller mer än väl hela programmet. Dessutom stjäl ju strängmusiken, kören, blåsorkesrern, stråkorkestern, tonårsgruppen och alla andra förskingrande och splittrande verksamhetsgrenar så mycken tid av församlingens krafter, så ingen har ro till verklig självrannsakan. Jag skall beröra ytterligare en sak, som avslöjar avfallets hemska verkningar. Ingen vaken kristen har kunnat undgå att se den dominerande plats de ekonomiska frågorna har fått. De väldiga kyrkobyggena kräver sina jättesummor. Fåren klippas ända in på skinnet av sina herdar. Alla möjliga konster och trix användas för att pumpa in milliontals kronor i företag, som presenteras som betydelsefulla missionsgrenar. Men kan det vara ett bevis på avfall att folk offrar, hör jag någon fråga. Nej, givetvis icke. Det kan vara ett uttryck för verklig väckelse. Men då missionsmedeln låsas fast i lyxbetonade kyrkor och tempel och förbrännas i stora penningslukande företag, vars missionerande insatser icke står i några rimliga propotioner till vad de kräver av tid, arbete och pengar, kan man fråga sig vad det är för intressen de tjänar. Guds verk är säkerligen icke betjänt av att de som är kallade vara Herrens sändebud i tiden, istället blir indrivningsombud för privata och kollektiva intressen, som hotar förvandla de fria församlingarna till religiösa marknadstorg. Det går tungt och blir bekymmersamt då Guds välsignelse uteblir. Hade Anden fått leda i avgörande situationer, så skulle mycket mer ha vunnits med avsevärt mindre uppoffringar, och det ekonomiska trycket, som utgör en svår belastning i församlingslivet, hade icke funnits. Allt a’ffärsväsen, som har kommit in i helgedomen är av ondo och måste bort om Gud skall få komma till och göra under. ”Och Jesus gick in i helgedomen. Och han drev ut alla dem som sålde och köpte i helgedomen, ooh han stötte omkull växlarnas bord och duvomånglarnas säten. Och han sade till dem: ,Det är skrivet: ”Mitt hus skall kallas ett bönehus”, men I gören det till en rövarkula”. Och blinda och halta kOm fram till honom i helgedomen, och han botade dem”. Matt 21 :1224. Lägg nu samman de ting jag här har nämnt, och det står klart för var och en, att de fria församlingarna kommit långt bort från Ordets mönsterbild. På vissa platser håller församlingarna fortfarand stånd mot det påträngande världsväsendet, men i stort är nog läget så som jag här har tecknat det. Under det sista årtiondet har utvecklingen gått mycket hastigt, och blir det icke med det snaraste en snabb kursförändring, så måste Gud gå en annan väg och ta ut ett nytt folk. En förflackad ungdomsverksamhet, ett politiskt fäktande, en meningslös folkbildnings och studieverksamhet understödd av staten och en verksamhet övervakad av kommersiella intressen det är sådant, som idag acepteras och försvaras av framstående församlingsledare, vilka vet om en tid då de trodde och förkunnande något helt annat. Är det så underligt om det blir missnöje och splittring i hjorden? Missnöje och splittring under sådana förhållanden är ett andligt hälsotecken, ty det säger, att Gud håller på att väcka upp en skara, som vill gå hans väg. Verkligt andliga människor kan under inga förhållanden trivas då Anden är bedrövad. Många drar sig därför tillbaka från verksamheten och är stilla i bön. Andra åter överger den helt och går dit där de förnimmer Andens kraft och upplever ljusets gemenskap. Det är icke så lätt att komma tillrätta med splittringen, ty den är en direkt orsak och frukt av predikanternas arbete, och ju mer de motarbetar den, utan att undanröja orsakerna, desto svårare kommer verkningarna att bli. Vi behöver icke kämpa för att få rätt. Är vi ledda av Anden, kommer Herren att strida för oss, och leda sitt verk fram till en härlig seger.