Undervisning av B V Henry
En av de stora svagheterna i presentationen av evangeliet om Herren Jesus idag, är att vi inte uppmärksammar vad det har att säga om pengar och egendomar; och så anses vi därför av den stora massan av människor i världen vara fullständigt irrelevanta. Girighet kan ha många former och kulörer, och om den sade Jesus i Lukas 12:15: -Sen till, att I tagen eder till vara för allt slags girighet; ty en människas liv beror icke därpå att hon har överflöd på ägodelar.Så länge vi inte har tagit itu med girighetens synd, har vårt evangelium väldigt ringa kraft; och dessutom kommer vårt strävande efter helgelse att förbli frustrerat, då vi fortsätter vara kluvna personligheter. Paulus skämtade inte, och han överdrev sannerligen inte, när han i 1 Tim.6:10 sade att ”penningbegäret är en rot till allt ont”. Vi bör ägna mer uppmärksamhet åt denna fråga: ”till allt slags ont,” som det står i en del översättningar av texten. Då Jesus sade: ”Tag er till vara för girighet,” följde han upp det med tre exempel. Det första handlade om den rike dåren; det andra om att göra sig bekymmer för mat och kläder; och det tredje om att samla rikedomar.Vi finner om och om igen att när Jesus talar om pengar och girighet, så visar han på det faktum, att detta kan förekomma bland fattiga, lika väl som bland rika. Hos den rike mannen manifesterar det sig genom att samla pengar på hög, och hos den fattige manifesterar det sig genom ängslan och oro. Jag har sett människor som från det ena hörnet av tillvaron till det andra tjänat litet och så fått mer i lön på relativt kort tid; och det såg ut som om det inte fanns någon materialism alls medan de var fattiga; men så fort deras inkomst förändrades uppstod problemen, därför att materialismen var där hela tiden, men den hade inte uppdagats, pga bristernas täckelse. Låt oss inte inbilla oss då vi talar om pengar – att vi talar enbart om dem som har kommit på grön kvist, och som har överflöd; det vi säger gäller alla. Det är bara två sidor av samma mynt.Det finns en svårighet med terminologien här. Ordet som används mest är “girighet”, som i en del översättningar är “snålhet”, i andra “snikenhet” eller “penningkärlek”. Alla dessa uttryck kommer från det grekiska ordet pleonexia. Det är inte alltid möjligt att exakt överföra ett ord så adekvat för att förklara, och därför använder jag ett paraplybegrepp – det är ordet materialism. Jag använder ordet materialism för att försöka täcka de övriga: det är den synen om att livet rör sig omkring materiella ting. Det finns många sätt att behandla detta ämne utifrån Bibeln eftersom Guds Ord säger mer om det än om något annat. Jag gör här ett försök genom att studera Judas, och syftet är att betrakta synden i den troendes liv.Det har förekommit många teorier och gissningar om Judas Iskariot. Men det finns inga särskilda finesser i Nya Testamentets behandling av honom. Det finns bara ett motiv som konstant åberopas för att förklara hans förräderi mot Jesus, och det är pengar. Judas är materialisten i Nya Testamentet, och som sådan en varningslektion för oss alla; för det var materialismen i Judas som bidrog till att Jesus blev korsfäst.
Nu visar sig denna materialism på fyra särskilda sätt. För det första hade han hand om penningpungen, och stal ur den – som vi kan läsa i Joh 12:6. För det andra, så var det framför allt han som angrep Maria Magdalena när hon smorde Jesu fötter med den dyrbara smörjelseoljan, detta pga hans materialistiska hänsynstaganden. För det tredje fick han en muta på trettio silverpenningar för att förråda Jesus. Och för det fjärde, när hans samvete drabbade honom, tog sig hans stora misstag uttryck i ett tvångsmässigt agerande att återlämna pengarna.Allt detta samverkar till att ge en konsekvent bild av ett materialistiskt motiv. Det är klart att detta kan se ut som ett nedtonande av det enorma brott Judas utförde. Men om det gör det, så tror jag att på något vis måste så göras. En del betraktar Judas som en olycklig person som fullgjorde vad som var ödesbestämt för honom. Men detta skapar många problem: det tangerar frågeställningen om determinismen och predestinationen; men den frågan blir akut bara när Judas’ handling utkristalliseras som det mest onda av allt ont. Men Nya Testamentet gör den inte till det. Det var inte det mest onda av allt. Det var det ondas vanliga gång som avslöjades för vad det verkligen är när det placeras i ljuset av Jesus och hans kors. Det var oundvikligt enligt tingens ordning att Jesus skulle bli förrådd, och att någon skulle göra det. För det är vad det onda gör mot det goda, när de möts på vägen. Men som jag ser det var det inte oundvikligt, särskilt inte att det skulle vara Judas. Han är bara en av sitt slag. Han var inte speciellt diabolisk. Budskapet är att alla hans gelikar är lika diaboliska som han var, när även de avslöjas genom ljuset från Jesus och hans kors.För att understödja vad jag har att säga, vill jag gå till Nya Testamentet och se vad det säger om Judas. Efter hans förräderi finns det bara ett omnämnande av Judas i hela det övriga Nya Testamentet och det är i början av apostlagärningarna. Där kallas han bara den ”vilken blev vägvisare åt de män som grepo Jesus” – en ganska oskyldig mening. Det nämns om förräderiet i samband med instiftandet av Herrens måltid i 1 Kor.11, men där nämns inte mannen. Viktigare än detta är att ordet “förråda” i den nytestamentliga grekiskan betyder “att överlämna”, och om man använder uttrycket överlämna varje gång det står förråda, så skulle man göra en korrekt översättning. Det finns bara ett ställe i Nya Testamentet där ordet “förrädare” används – i Lukas 6:16, där Lukas ger uppgifter om antalet lärjungar, och vad de heter.Det faktum att Judas inte var säregen, utan bara representativ framkommer om honom i en ofta förekommande mening att han var “en av de tolv.” Betrakta nu ditt Nya Testamente uppmärksamt, så ska du upptäcka att denna mening används bara om en annan av de tolv, och det vid bara ett tillfälle. Bara Tomas, förutom Judas, kallas för en av de tolv. Men om Judas återkommer detta som en refräng; tio gånger i evangelierna – “en av de tolv.” Poängen är den, att vilken som helst av Jesu lärjungar skulle kunna infekteras allvarligt med materialistiska beaktanden.Det är då det börjar bli otäckt. Det är då vi förmås att säga: “Herre, inte är det väl jag?” Hela denna sak är något som vi alla måste betrakta mycket allvarligt. Jag märker att det finns kristna som har konfronterats med denna fråga om pengar och materialism, och förstått den väl och rett ut den för sig. Det finns troende som kan tjäna tre eller fyra gånger mer än de för närvarande förbrukar, men för Jesu skull lever de på en lägre standard. Det finns de som ger tionde, och som ger mer än tionde av sin inkomst, och som ger sin finansiella potential till Guds Rikes förfogande. Och något av det mest glädjande med att känna kristna på ett djupare plan är att veta i vilken grad de verkligen har rett ut den materiella frågan för sig, och hur de vandrar i detta ljus.När vi gör en sådan övning som denna, så är det viktigt att känna till att sättet att nalkas frågan är den: om skorna passar, tag dem på; och att det vi säger inte nödvändigtvis passar för alla. Men min erfarenhet är den att den person som verkligen har rett ut detta för sig, vill höra det igen, och pröva sig själv på nytt. Låt oss alltså se på några påståenden om Judas som kommer att kasta ljus över vårt företag.
Materialismen är förtegenHar du märkt att lärjungarna blev helt tagna med överraskning av det som Judas gjorde? Vi läser det i Joh.13. När Jesus förklarade att en av dem skulle förråda honom, så tittade lärjungarna på varandra, och undrade vem han talade om. Det var först efteråt som de fick veta helt säkert vem han talade om. De visste inte att Judas stoppade pengar i egen ficka; de visste inte att han hade varit hos myndigheterna; han var ibland dem, men han var inte avslöjad för dem. Han kunde maskera sig som en av dem, medan hans egna fördelar var det som hela tiden kontrollerade honom.Judas bedrog de elva fullständigt. Han utgav sig för att vara en lärjunge men han var en djävul. Han utgav sig för att tänka på de fattiga, medan han inte alls brydde sig om dem. Han utgav sig för att vara intresserad av ekonomi, men hans intresse låg i att vara ohederlig. Han utgav sig för att vara okunnig: ”Herre, är det jag…?” medan överenskommelsen att förråda Jesus redan hade ingåtts med myndigheterna. Han utgav sig för att ha ett innerligt förhållande till Jesus, genom att ta brödstycket från honom, medan han var en bedragare. Han uppträdde som ett helgon, men hans hjärta var en gnidares. Materialismen är alltid dold och förtegen. Francis Xavier sade att han i bekännelser hade hört hur människor bekände alla möjliga synder, men han hade aldrig hört att någon frivilligt, utan påtryckningar, hade bekänt girighetens synd. Om det finns materialism eller oärlighet i oss, så är det fullt möjligt att det är känt bara för dig och Gud. Jesus visste vad Judas stod i begrepp att göra. Judas trodde att det var dolt, men Jesus visste.Men det faktum att det inte är känt betyder inte att det inte är fördärvligt. För det som var okänt och dolt intill allra sista minuten, var det som placerade Jesus på korset. Och vi behöver rannsaka våra hjärtan och vara ärliga; och kom ihåg, det var om pengar som Jesus sade: ”Om det ljus som du har i dig är mörker, hur stort blir då inte mörkret.”
Materialismen kalkylerarAtt kalkylera är att finna orsaker för det som vi iallafall vill göra. Vi ser denna tendens hos Judas vid det tillfälle då Maria smorde Jesus med sin dyrbara nardus. Judas ville ha pengarna i sin pung, så att han kunde roffa dem åt sig. Om sådan generositet skulle förekomma så var det stort – så länge det bara gick genom huvudkassan, och så länge han kunde kontrollera vad som skedde med alltsammans, i hans eget intresse. Så enkelt var det,men det presenterades inte så. Det presenterades som att fattiga människor berövades vad de annars skulle få.-Man skulle kunna sälja det för trehundra dinarer – och giva dessa åt de fattiga!Ett behjärtansvärt engagemang! Men helt och hållet kalkylerat. Det talades nu om slöseri, och inte om girighet. ”Varför skulle detta förslösas?” Det är klart att det är viktigt att undvika slöseri. Jesus hade gjort det klart, när han befallde att resterna skulle samlas tillhopa, efter att han hade bespisat folket. Men nu var det en beräkning som stämde. Det drog med sig de andra, och alla stödde Judas, de sade: ”Jo, Maria har nog gått till överdrift denna gång!” Detta är det sätt på vilket ett materialistiskt motiv verkar. Det har alltid några goda skäl till hands för att rättfärdiga sin åstundan. ”Jag måste trots allt tänka på min familj”, ”man måste vara beredd inför dåliga tider”, ”man måste sköta sina angelägenheter, eller hur?” och ”det kan väl inte vara utan orsak vi har dessa medel!”Överallt i världen har människor sitt tillvägagångssätt för att ge skäl för sin girighet och sitt habegär; och vi ska inte inbilla oss, att Judas, när han beslöt att överlämna Jesus åt myndigheterna, nödvändigtvis såg det som förräderi. I detta ligger tragedin. Det är mer än sannolikt att han hade vad för honom tycktes vara en god anledning att göra detta. Jag är helt övertygad om att Judas menade att det var något som skulle lyckas väl pga vad han gjorde.Detta säger oss en hel del. För om vi prövar oss själva, för att spåra materialistiska bevekelsegrunder, så ska vi inte titta efter den rena girigheten i oss själva. Vi måste syna de till synes goda och förnuftiga sakerna som vi gör och säger, och tränga igenom dem ända till deras materialistiska hjärta, som Jesus gjorde med Judas.
Materialismen befläckar-’Så ären ock I rena – dock icke alla.’ Han visste nämligen vem det var som skulle förråda honom; därför sade han att de icke alla voro rena (Joh.13:10-11)Jesus hade tvagit lärjungarnas fötter. Lektionen var den att utvärtes tvagning inte har någon betydelse om inte hjärtat och personlighetens inre är rentvagna; och detta kan inte renas så länge det befinner sig i materialismens – eller i snålhetens eller i girighetens grepp.Jesus hade talat om sådant tidigare, då han talade om skatter på jorden, och om mal och rost som fördärvar och förtär både skatten och hjärtat som omhuldar den. Han säger att materialismen bringar mörker till en människosjäl. Ljuset i människan blir mörker. Vi måste inse att varje öre vi spenderar gör något med oss.Problemet med oss kristna är, att när vi talar om pengar, så talar vi bara om givande. Det är inte det bibliska sättet att nalkas denna fråga. Bibeln talar om hela vår inställning till pengar och egendom, och man kan mycket väl fördärva sig på nio tiondedelar, efter att man har givit sitt tionde till Herren! Fariseérna behärskade den konsten intill fulländning. En felaktig inställning på denna punkt fördärvar och befläckar oss. När Johannes Döparen gav exempel på verklig omvändelse, så talade han om ekonomisk sådan. I samtliga fall! “Den som har två livklädnader ger åt den som icke har någon,” säger han till folket. Till publikanerna: “Kräv inte ut mer än vad som är er föreskrivet.” Till soldaterna: “Ta inte något från någon med våld, låt er nöja med er sold.” Varje exempel nämner han för att visa på ett genuint förändrat sinne, och att omvändelse också handlar om ekonomi. Det kan inte finnas någon genuin sinnesändring som inte tränger in i en människas sätt att förhålla sig till egendom och ekonomi. Om vi fortfarande lever det slaget av liv som motiveras därav, då är den allvarliga frågan om vi lever i överensstämmelse med vår himmelska kallelse berättigad. Det finns ingen omvändelse som inte angår kassan och portmonnän, plånboken och bankboken, eftersom materialismen befläckar. Om vi inte vet att pengar och egendom har givits oss som ett förtroende från Gud, för att tillskynda hans syften – så att vi använder dem i enlighet därmed, då har vi fortfarande samma befläckelse som Judas, som var där i de tolv lärjungarnas sällskap.
Materialismen förslavar
Lukas och Johannes förtäljer oss att vid den tidpunkt då Judas beslöt att förråda Herren, for Satan in i honom. Hans gärning blev nästintill oundviklig. Detta är karaktäristiskt, inte bara när det gäller girigheten, utan i fråga om alla synder. Ju oftare de utförs, desto starkare grepp har de om dig. Jesus talar om detta som en fråga om slaveri. “Du kan inte tjäna både Gud och mammon”, eftersom det anspråk som de båda gör på en människa är absolut, och man kan inte tjäna dessa två herrar samtidigt. “ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare.” Jesus talade om pengar som förslavar. När materialismen avancerar blir den viktigare än alla andra överväganden. En vanlig inbillning är att: ’Oh, jag ska bara arbeta hårt en tid, jag ska ligga i tills dess att jag har fått tillräckligt, och bygga upp en säkerhet; sedan ska jag spänna av och ägna tiden åt annat.” Det fungerar inte så. Materialismen är som en drog du blir beroende av, och den tid kommer inte, då du har fått tillräckligt.Problemet är att många av oss idag domineras och styrs av materialistiska överväganden. De kommer till oss på många olika vägar. De finns på ögonnivå, där varorna placeras i storköpsdiskarna med det senaste modets lockelse, reklamens hypnotiska vakthållning, TV-programmens inflytande, etc… och på så många vis blir kristna och andra människor fast genom dessa ting – saker man redan har, saker man tror sig behöva, saker man vill ha.
Materialismen skapar värdenFör trettio silverpenningar överlämnade Judas Jesus. Tyvärr vet vi inte i vilken kurs dessa silverstycken stod i. Om det var siklar, så når det upp till 120 dagars lön för en soldat eller en arbetare. Om det var denarer, vilket är det troligare, så motsvarade de trettio dagars lön – en månadslön för en arbetare. Detta är de variationer det rör sig om. Judas tyckte ändå att Jesus var värd mindre än det. Jämför med Maria, som träder in i berättelsen. Hur dyrbar var inte flaskan med nardus! Den kostade 300 denarer, eller kunde ha blivit såld för det. Det är en årslön för en vanlig arbetare. Inte ett års besparingar utan en årslön! Har du någonsin fantiserat om att ge en årslön till Herren?Den där berättelsen utgör en gåta, då det slaget av smörjelse kunde ha använts för att smörja hennes bror, som nyligen hade avlidit. Men den blev inte använd till det, utan hon hade den fortfarande kvar hos sig. Behöll hon den med tanke på kommande bröllop? Jag vet inte. Allt vad jag kan konstatera är att hon värderade Jesus tillräckligt för att bryta sönder något som kostade en hel årslön, detta pga hennes kärlek till honom, och hennes förkänsla av den nöd som han var på väg in i. Jesus sade: ’Varhelst i hela världen där detta evangelium blir predikat, ska hennes gärning omtalas.” Varför? Det är evangeliets natur, att ändra en människas inställning till materiella ting ända tills dess att Frälsaren betyder mer än något materiellt. Då situationen kräver det, ska vi vara så slösaktiga och generösa i vårt givande som den kära systern var. Men för Judas var pengar och intäkter mer viktiga än människor, t.o.m mer viktiga än Jesus, hans vän. Han var redo att offra den oskyldige för att få vad han var ute efter.Hur är det med oss? Än idag sker det att vi offrar människor för att få vad vi begär. Det är till sådana låga nivåer Judas så småningom sjönk. Vad orsakade det? Vi vet inte. Faktum är att det mycket väl kan ha presenterats som en möjlighet, för om det inte var sant om honom, så har det varit sant om oss.Iskariot, har av några personer givits betydelsen Ishcherioth, eller en man från Cherioth, som hans fader Simon hade varit före honom. Och Cherioth ligger i Judeén, i södra delen av Palestina, vilket innebär att Judas var den ende icke-galileérn av de tolv. Kom han att känna sig som avvikande eftersom han inte kom från den delen av landet och inte talade samma ohyfsade språk som de? Var det pengarna som utgjorde hans sätt att ge igen, att kompensera sig genom att lyfta sig själv i egen och andras uppfattning? Vi vet inte; men vi vet att en känsla av att inte vara accepterad har orsakat sådant i andra mäns och kvinnors liv, och de har då sökt efter denna världens goda som ett sätt att kompensera sig för något där de har känt sig som förlorare. Tecken på vällevnad är viktiga för en del människor, särskilt för de som är osäkra – de som flyr från det förflutna och som är redo att göra vad som helst för att skapa en föreställning om sig själva; en falsk sådan för att bli accepterade, men som är rent självbedrägeri!Men bilden av Judas är inte fullständigt mörk även om den är förfärligt tragisk. Han var på något vis medveten om sin synd. Hans samvete var inte alldeles okänsligt, och när det inte lämnade honom någon ro, försökte han göra något åt saken, han försökte komma ur det. Han återvände, och bekände sin synd: ”Jag har syndat därigenom att jag har förrått oskyldigt blod.” Men han mötte ett hjärtlöst gensvar. Det är alltid svårt att komma ur en situation när vi har tagit en muta; för det är åtminstone två parter inblandade, och den enes bekännelse är ett hot för den andre. När Jesaja säger, “Den som vände sig bort ifrån det onda blev plundrad”, talar han om detta fenomen.När du bekänner, och ställer dig i ljuset, så finns det andra som är redo att sluka dig, därför att de är inblandade. Jag kan komma ihåg några tillfällen då jag vittnat för unga människor i den förfärliga atmosfären i deras ghetton i stora europeiska städer. Det var Judas’ problem. Det finns människor i den privata och i den offentliga sektorn som, om de hade följt sitt samvete, skulle ha gett upp. Men om de agerar så drar de in andra. Det är mycket svårt! En del av dem är värre än Judas: de har fortfarande pengarna, och de befinner sig fortfarande i den fördelaktiga ställning som följer därpå.Judas gjorde iallafall två oerhörda saker: han bekände sitt brott och han återlämnade pengarna. Och även om de inte hade samarbetat och tagit dem, så skulle han iallafall inte ha behållit dem; han kastade dem ifrån sig, och gick bort, och tog sitt eget liv. Det är tragiskt. Prästerna hade sedan ett dilemma. Vad skulle de göra med pengarna? De köpte en gravgård för de fattiga som inte hade råd att ordna en värdig begravning. Det är symboliskt. Hans muta var priset för hans grav, och för andras; en öde, desperat grav. Det är alltid så.Men det hade inte behövt vara så. Dessförinnan valde Jesus honom medvetet som en av sina tolv, och sade till honom: “Du kan förändras. Du kan bli en av mina lärjungar, en av mina efterföljare.” Han gav honom ansvar i linje med hans svaghet. Gud gör ofta så. Han gav honom penningpungen, och hoppades att han, genom att bejaka honom i gemenskapen, skulle resa sig. Det blev inte så. Jesus tvådde hans fötter liksom de andras, trots att det fanns en tyst insikt mellan dem om vad som var på gång. Han gav honom hedersplatsen vid sitt bord under måltiden, han gav honom brödstycket, ett tecken på hans kärlek. Och hela tiden sänder Jesus dessa signaler till Judas: “Judas, jag älskar dig, jag accepterar dig. Du behöver inte vara sådan som du är. Du kan bli annorlunda.” Men han gick ut i den natt han själv hade skapat.Vad var det som gick fel? Tänk på rövaren på korset. Han var en materialist; annars hade han säkert inte varit där som en tjuv. Han kom till det ögonblick då han sa: ”Vi lida vad våra gärningar är värda, men denne man har inget ont gjort”, och bad att Herren skulle tänka på honom. Samme materialist på korset fick höra Jesus säga: ”Idag skall du vara med mig i paradiset.” Men för Judas blev det självmord. Vad var det som gick fel? Vad var fel med hans omvändelse? Jag måste bekänna att jag inte vet särskilt mycket om det, men jag vill nämna åtminstone två saker, som jag tycker har varit till hjälp när det gäller frågan om Judas’ omvändelse.För det första gick han till fel människor. Han gick till översteprästerna och sade: “Jag har syndat därigenom att jag har förrått oskyldigt blod.” Men det var inte primärt mot dem han hade syndat.Vi har vårt sätt att gå till väga på. Vi vill bli befriade från något i vårt samvete, men inte riktigt allt. Tänk på vad som skulle kunnat ske om Judas hade gått till Jesus, när han verkligen hade gjort orätt. Om han hade snubblat fram vid Herrens sida på vägen mot Golgata, och utgjutit sin själ för honom, vilken berättelse hade inte det varit i evangelierna! Jag är säker på att alla fyra evangelisterna hade givit den en framskjuten plats i händelsebeskrivningen. Eller om han hade gripit tag i korsets fot och sett upp i Jesu ögon och där bekänt: ”Herre, jag har syndat mot dig!” Vi kan inte annat än tro att det skulle ha blivit en otrolig berättelse om barmhärtighet och nåd.Men han kom aldrig till Jesus. Han gick till fel personer. Han försökte med en halvmesyr. Det andra som jag lägger märke till är att han försökte med kollektiv omvändelse. Hans tanke verkade vara: ”Om jag ger tillbaka pengarna, så kanske de ändrar sig och gör något för att få loss Jesus.” Men de sade: “Vad angår det oss? Du får själv svara därför.” Och det hade de rätt i. Man kan inte ordna med kollektiv omvändelse. Man kan inte säga: ”Ja, om ni alla kommer med, och vi går tillsammans dit och erkänner, då ska jag slå följe med er.” De var inte med på det; och de sade: ”Du får själv svara därför.” Det var kanske det som Judas gjorde fel. Han försökte få med andra människor som skulle stå tillsammans med honom inför domen, inför deras samveten och inför Gud. Men det går inte att omvända sig kollektivt. Man måste komma som individ, och bekänna sin synd för Gud – om det nu är materialismens synd, eller någon annan synd.Vi har här studerat något om vår egen materialisms historia. Det träffar och det påverkar oss. Vi kan få komma till Jesus individuellt, och rättas till i denna sak som gäller vårt sätt att nalkas pengar och egendom och materiella ting; och inse att allt vad vi har kommer från Gud, och har överlämnats som ett förtroende, att användas i samverkan med Honom för hans syften; och låta honom tala till oss om de förändringar som är nödvändiga. Vi kanske måste fatta beslut om att reducera vår levnadsstandard så att de medel som Gud har givit åt oss kan börja delas på ett realistiskt vis med andra – sådana som har andliga behov och även andra slag av behov.-Sen till, att I tagen eder till vara för allt slags girighet; ty en människas liv beror icke därpå att hon har överflöd på ägodelar.