Missionsrapport av Karin Vidén
Den tropiska stormen Noel ödelade och totalförstörde i slutet av oktober månad stora områden i Dominikanska Republiken genom de våldsamma skyfall som följde i dess spår. Enorma arealer lades under vatten och samhällen isolerades pga raserade broar, oframkomliga vägar och stora kommunikationsstörningar i el- och telenätet. Hundratalet personer har konstaterats döda medan lika många fortfarande saknas. Omkring 60 000 personer blev hemlösa då vattenmassorna totalförstörde hemmen eller gjorde dem obeboeliga för långa tider framöver. Comunidad Maranata har under perioden som följt koncentrerat sina hjälpinsatser på främst ett bateyområde som heter Bienvenido.
I Bienvenido steg floden snabbt och forsade in över det lägst liggande bostadsområdet. Flera hundratal människor fick snabbt fly från sina hem uppåt mot säkrare platser. Floden trängde obarmhärtigt in genom husen och lät inget stå hindrande i vägen. Husen fylldes upp till taket med vatten och flera av dem står i dag tomma med ett flera decimeter tjockt lerlager som resultat.Att vi överhuvudtaget kom till Bienvenido ser vi som en direkt Guds ledning. Redan sommaren 2006 då Berno efter en arbetsdag i Palavè kom hem, berättade han med gripenhet att han på vägen hem svängt in på en avtagsväg som han många gånger funderat på vart den ledde. Han kom då fram till bateyen Bienvenido och träffade en colmadoägare (colmado = minilivs) som berättade en del om området och såg också de behov som där fanns. Vi samtalade en stund och kom överens om att be till Gud för platsen och invänta om Herren ville öppna dörren för oss dit. Nyckelpersonen tog Herren ut! Det blev den här gången Fifa, vår skolelev Yessicas mamma. Fifa har en syster i Bienvenido som pga stormen Noel fick sitt hus helt översvämmat, och hon tog oss med dit och vi fick genast en fin kontakt med folket där.I tre grupper gick vi från hus till hus och hälsade, tog uppgift om namn, antal personer i hushållet, antal barn och kunde även se vilka de största behoven var efter stormens framfart. Som namnet på platsen förtäljer blev vi varmt mottagna och välkomnade in i hemmen. Det var lerigt och ibland näst intill oframkomligt men inget hinder syntes ändå för svårt och vi upplevde en oerhörd ledning och välsignelse i arbetet. Vissa hus var tomma förutom all lera som täckte golvet och långt upp på väggarna. Folk bodde hos varandra och överallt låg högar av förstörda kläder, lakan, madrasser, skolböcker mm. Vi fick ta del av många gripande vittnesbörd hur folk fått fly hals över huvud för att rädda sig själva och sina barn.
Som en första akut hjälp gjordes ett storinköp av matvaror till 50 hushåll. Allt paketerades sedan i plastkassar och tidigt på söndagmorgon lastade vi bilen full och for iväg.Utdelningen gick förunderligt bra. Alla besökta hem hade fått en stämplad biljett vid första besöket som de skulle visa upp nu och så överlämnades maten och ett kuvert med ekonomisk hjälp och ett brev från Comunidad Maranata.
Majoriteten av folket i Bienvenido är haitier och är liksom i Palavè ett resultat av den invandrade arbetskraften till sockerrörsplantagen från Haiti för många år sedan. Många av de boende där är mycket gamla människor som lagt ned all sin kraft för uppbyggnaden av landet och idag sitter fattiga, utarbetade och sjuka utan någon form av framtid att se fram emot.Några barn följde oss nyfiket runt i området och av dem fick vi veta att det finns en del kyrkor ”däruppe”, den katolska främst, som samlar barnen till barnmöten, och en 13-årig flicka berättade att hon bott där i hela sitt liv men aldrig fått gå i skolan eftersom hennes mamma inte har ID-papper och man anar därför att det finns en hel del behov av alfabetiseringshjälp i området.”Däruppe” innebär, vid det lilla torget, där de små butikerna ligger. Där samlas männen vid sina dominospel och dricker öl, där inhämtas ”senaste nytt” och det är även där regeringen och en och annan frivilligorganisation nu i dagarna lämpat av sin hjälp, vilket inneburit att de som bor ”därnere” inte hunnit få något.”Därnere” är området där de små stigarna går, där de små trähusen och skjulen ligger tätt och bortom dem tar de idag förstörda bananodlingarna vid, och floden; den så livsnödvändiga floden, som också visade sig vara en fruktansvärd fiende då den utan barmhärtighet forsade fram och skövlade allt i sin väg. Många kvinnor uttryckte stor tacksamhet för att vi kom hem till dem och inte bara lämpade av hjälpen uppe vid torget vilket alltid innebär kaos och hysteri. Det blir som att slänga ett köttben till en flock hungriga hundar, en hemsk bild, men faktum är att mycket primitiva situationer och utspel då provoceras fram så att människor också kommer till skada.Det innebär en helt annan värdighet att få ett besök hemma, att få en relation och att få hjälpen hem till sig, direkt in i hemmet. Det handlar om mission! Många, många uttryckte ett stort tack!En utdelning till ännu 50 hushåll har i dagarna gjorts och vi fortsätter vidare längre in i området! Genom gåvor från Sverige och Norge, kan vi bidra med hjälp till behövande och utsatta människor. Genom frivilliga arbetsinsatser och personliga engagemang där människor ser hjälp till behövande som viktigare än egen välfärd, frigörs medel till människor som befinner sig i svåra livskriser. Den västerländska välfärden står i stor skuld till den fattiga befolkningen i vår värld, och på olika sätt får vi vara med och bidra till den utjämning som hör rättfärdigheten till. På Maranataförsamlingens missionscenter i Bromma arbetar ett team av unga och äldre i gemenskap, med hotell, taxi, förlagsverksamhet och annat, med ett gemensamt mål – mission! I Skudeneshavn i Norge arbetar våra vänner Dag och Heidi och får genom uppfinningsrikedom loss medel, och många är de som från olika håll skickar in gåvor till hjälp för de nödställda.
I Banì, några mil från huvudstaden bor vänner vi känner sedan många år tillbaka. Det är Tina och hennes make med dottern Kenia och hennes fyra barn. Genom Tinas dotter Sandra som bor på annan ort, fick vi veta att de förlorat sina hus och genast gav sig Veronica och Maria dit för att se hur de hade det. I en skola som fungerade som tillfällig flyktingförläggning hade den hemlösa familjen lyckats hitta ett hörn i en skolsal. Några hade varit där och delat ut madrasser och Tina hade fått tag på en, men i ett obevakat ögonblick blev den stulen och de sov nu åtta personer på två tunna bäddmadrasser. Veronica och Kenia var nära vänner då de var små och naturligtvis blev återseendet mycket speciellt. Kenia berättade hur hon varit nära att drunkna då vattnet steg och hon kämpande fick vada mot land, alltmedan de fyra barnen från säkrare plats förtvivlade såg sin mamma i vattnet.Som en första hjälp kunde vi nu förmedla en summa pengar att hyra ett rum och köpa en säng för, och även skaffa fram de helt nödvändiga hjärtmediciner som Tina dagligen behöver.Vid besöket kunde våra systrar konstatera att många av barnen i förläggningen fått hudproblem med utslag som ett resultat av dåligt vatten och svårigheter att upprätthålla en god hygien. I landet har nu många drabbats av leptospirosis som på bara två veckor skördat 30-tal dödsoffer och många ligger allvarligt sjuka på sjukhusen. Sjukdomen härör ur bl a råttornas smittade urin som förorenar vattnet. Även virussjukdomen ögonkonjunkivitis sprider sig som en löpeld, och många områden giftbesprutas mot den fruktade denguemyggan, vars stick kan ge ett mycket dramatiskt sjukdomsförlopp med inte sällan döden som tragiskt slut.Kenia visade med bedrövelse platsen där de och många andra hade haft sina hem. Nu fanns inte ett spår av att där någon vecka innan funnits bebyggelse och gator. Flodvattnet hade forslat bort allt, och två till våra vänner nära bekanta familjer hade försvunnit i vattenmassorna.Trots att man på nära håll ser och hör människors berättelser om hur de drabbats är det ändå svårt att sätta sig in i hur de verkligen har det. Att se och höra barnen i flyktingförläggningen balanserande på en låg stenmur leka hur de, om de faller ned på marken kommer att drunkna och försvinna med floden, är en tankeställare i nuvarande läge. Många svåra trauman och rädslor, och många stora sorger och förluster ska genomarbetas och nöden är verkligen inte bara materiell. Vår bön och förhoppning är att kunna vara förmedlare av tröst och hjälp, och att i ord och handling få visa vad ett sunt och sant evangelium är. Att besöka hemmen, ge en kasse mat, ge någon en säng, hjälpa någon med kostsamma mediciner osv, får vara ett uttryck för Jesu kärlek till den enskilde, och genom att få relationer till människor växer förtroende fram och budskapet om frälsning kan förmedlas till den behövande. Katastroferna avlöser varandra i vår värld, och FN:s klimatrapport är som att läsa direkt ur Guds eget Ord. Media basunerar ut mänsklighetens läge mycket träffsäkert: “På randen till en katastrof!” Den största katastrofen är dock den då en människa går evigt och oåterkalleligt förlorad för evigheten. Människor lever sitt liv utan Gud och utan hopp, men det finns ett evangelium som kan totalt förändra livsvillkoren, som kan ge ett nytt sinnelag, en ny syn och framförallt en ny håg. En håg som står till det himmelska! Guds folk har ett stort uppdrag bland sökande förvirrade människor, att komma dem till mötes och ge vägledning fram till Jesus, den ende som kan rena från synd, den ende som kan försona människan med Gud.
Kallelsen att vinna människor för Guds rike kommer till oss var och en från Jesus själv:
-Mig är given all makt i himmel och på jord. Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem och lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder.”
Jesus äger all makt och kan därför sända sina budbärare till av synd och orättfärdighet sargade människor. Han är vägen till Gud, sanningen människan söker och det liv som aldrig dör.Tiden hastar och snart kommer Jesus. För hedningarna ges tecken i tiden, men för församlingen finns anden som ropar efter Honom som är människans enda hopp! Maranata – Kom Herre Jesus!