Att utrustas för tjänst

Reportage: Ulla Näsholm

-Jag vill ju tjäna, men ibland är det svårt att hitta sin roll och sin plats. Men vi förstår ju att det är en fostran och mycket man måste lära sig i församlingen, säger Hans Rodas. Tillsammans med sin fru Annica tog han steget och flyttade från Djurås i Dalarna till Bällsta Missionscenter i Stockholm. Egentligen fanns ingen plats för dem att bo på, men biblioteket som inte användes så mycket kanske kunde användas som bostad för dem under en övergångstid. Sagt och gjort,  böckerna  stuvades undan för en tid, och plats bereddes för paret Rodas. Annica som har blick för inredning indelade det stora rummet i sektioner och – vips stod en hemtrevligt möblerad lägenhet där. Att det inte fanns kök, toa, eller  badrum hade mindre betydelse för dem – det fanns ju i huset!

En frisk fläkt i församlingen är Hans och Annica onekligen, de syns och hörs och nästan inget är besvärligt och de tar sig an olika uppgifter som dyker upp. Annica sköter om frukosten till hotellets gäster, en uppgift som passar henne då hon är bra på att få kontakt med människor.
I församlingen ser hon själavården som sin uppgift och där använder hon sin nyfikenhet för människor och sin förmåga och vilja att lyssna.
Rökningen är lite svårt att lägga av med och det blir en del promenader emellanåt, allt med makens försiktigt brummande  protester i bakgrunden. Processen är inte riktigt avslutad,  men målet är klart. Nu och fortsättningsvis. Att lägga av det som kan vara till hinder…

Egentligen var det Hans som blev pådrivande kraft till deras frälsning och det skedde genom olika händelser under ganska många år. 1999 blev Hans frälst, andedöpt och döpt, men återföll efter en tid tillbaka i missbruk.
Annica har också ett förflutet som kristen, hon döptes när hon var elva år, men kom sedan bort ifrån den Gudstro hon hade som barn. Hon säger:
-Mina föräldrar var kristna under en period, men vi kom bort från Gud efterhand. Jag var egentligen  längre bort från Guds väg än Hans. Vi kände varandra redan som barn, även om det dröjde tills vi blev ett par.
-Hans talade med mig om frälsningen och om Gud, men jag lyssnade inte riktigt, jag var liksom på längre avstånd till Gud än Hans då, upplevde jag. Dessutom fortsatte han med alkohol och droger.

Ett nytt liv!


År 2002 blev Annica och Hans ett par. Missbruket fortsatte och för Annikas del blev det värre, också hon började injicera amfetamin. Alkohol och droger var hela deras tillvaro med allt vad det innebar. Någon gång följande år (2003) beslutade de att de måste göra något åt sin situation och tillsammans sökte de sig till ett kristet behandlingshem.
Det blev  i Djurås, och där fanns också en liten pingstförsamling, dit Hans och Annica sökte sig och fick gemenskap med troende syskon, där många hade liknande bakgrund som de själva.
År 2008 var Hans klar med sin rehabilitering och fick fast jobb. Han berättar:
-Jag fick förtroendet att ta hand om kassan. Det var en liten affär som sålde fiskerigrejer och jag räknade kassan efter dagens jobb. Det var som ett under. Att människor faktiskt litade på mig, jag som ljugit och stulit så mycket förut. För mig betydde det mycket och jag kunde bara tacka Gud för det var ju han som gjort mig till en ny skapelse.

Hit vill jag flytta!


Församlingen i Djurås hade kontakt med maranataförsamlingen i Stockholm; ibland kom f.d missbrukare och var med i möten och det ledde också till att Tage Johansson och Hans Lindelöw kom att i Djurås ha en bibelstudievecka.
Så kom det sig att Annica deltog i bibelskolan i Stockholm 2008  under  en vecka, Hans hade sitt jobb och kunde inte vara med då. Genom de rapporter han fick av Annica och kontakten med syskon från maranataförsamlingen som besökt Djurås blev han nyfiken.
Han ville själv se och uppleva hur det var i församlingen i Stockholm.
Ivrig och impulsiv som han  är  uttryckte han vid intrycket från första besöket: ”Hit vill jag flytta”!
Det var ett ögonblickets ingivelse som kom att realiseras ganska snart. Annica och Hans pratade om sina tankar och känslor inför ett uppbrott och det anmärkningsvärda var att de båda inte längtade hem till sin lägenhet i  Dalarna när de var på Bällsta. Annica:
-Vi tyckte båda att det var  lite underligt, det var alltid så att vi längtade hem när vi varit på mötesresa eller på besök hos föräldrar, släktingar eller vänner.

Fortfarande bodde de då i en lägenhet i Djurås och kom ofta på besök till Stocholm tillsammans med andra syskon från Djuråsförsamlingen.
I början av 2009 hade Annica och Hans hållit ihop i sju år och de blev övertygade  om att de också borde gifta sig. Stolt visade Annica sin ring för syskonen på Bällsta när de var på besök vid ett tillfälle.
Tiden gick och helt plötsligt hade de bara bestämt sig – de skulle flytta in i gemenskapen på Bällsta! De talade med Tage Johansson som förstod att det gick inte att dröja eller vänta med flytten tills allt var mera förberett. Deras möbler och grejer packades ihop och flyttlasset gick mot Stockholm.
Så blev det då biblioteket på Bällsta som kom att bli deras hem för en tid framåt. Sen tar de en dag i taget och förstår att det handlar om fostran och tillväxt både i tron och i tjänsten för Herren Jesus Kristus.

Grovslipning i församlingen 


I skrivande stund är Hans tillsammans med sju andra entusiaster ute och fiskar. Kopplar av i naturen, har med matsäck och beräknar komma hem sent med, förhoppningsvis, fiskar i mängd….
Annica är kvar hemma – att åka ut och fiska är inte hennes grej..

Hans använder ibland ordet ”grovslipning” när han talar om problem som kan göra sig gällande, allt är inte enkelt eller självklart i umgänget med människor.  Vi ska ju vara försoningens sändebud och med Jesu sinnelag.
I söndagens väckelsemöte rörde Hans något vid att vara försonade med varandra och hur viktigt det är att se och handla efter Jesu sinnelag. Ingen är färdig, men Gud arbetar med oss alla. Processen kallas helgelse och tar oftast mer tid än man först förstår. Ja egentligen hela livet. Och det är G u d som ska utföra verket
Att ständigt ta emot Guds ord så det blir till förnyelse och utvidgad tjänst- vänta Herren Jesus Kristus tillbaka, det är att vara Jesu vittnen.

Tiden är kort – Maranata – Jesus kommer!

Föregående inlägg Tid att säga nej!
Nästa inlägg Midnattsropet nr 3 2010

Relaterade inlägg