Predikan av Paulus Eliasson
Jag skulle vilja dela med er en metafor, en liknelse, som vi gång på gång möter i bibeln. Vi läser i Paulus andra brev till Timoteus:
-Du mitt barn, hämta kraft i den nåd som finns hos Kristus Jesus. Och det som du har hört av mig inför många vittnen skall du anförtro åt pålitliga människor, som i sin tur skall bli utrustade att undervisa andra. Lid också du som en god Kristi Jesu soldat. Ingen soldat är upptagen av bekymmer för sin försörjning. Han vill stå i hans tjänst som har värvat honom. (2 Tim 2:1-4)
Jag tror inte liknelsen om kriget är okänd för någon av oss som läst bibeln. Dels möter vi i Gamla Testamentet många krig som vi ofta överför till andlig betydelse. Striden mot Amalek, striden om Jeriko osv. Och det är klart att när man talar om striden, så kan man göra det från många utgångspunkter. Vi kan tala om härföraren, om Herren Sebaot – härskarornas Gud. Ja, vi kan tala om Gud som kommendör och härförare för sin armé, och ha vår utgångspunkt i honom. Vi kan också tala om själva kampen, och vi kan tala om strategin, vilket vi ofta gör utifrån de strider vi möter. Exempelvis striden mot Amalek där Mose lyfte sina händer, med en himmelsk strategi i kampen. Vi kan tala om vapnen och läser i Efesierbrevet: -Ikläd er hela Guds vapenrustning så att ni kan hålla stånd. Där talas också om frälsningens hjälm, trons sköld, osv. Vi kan också tala om motståndaren. Det är i en strid intressant att se vem som är motståndaren. Bibeln säger: Så att ni kan utsläcka den ondes alla brinnande pilar. Vår motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon osv. Vi måste veta var kampen står, och vem motståndaren är. Det är nyckeln i varje strid.
Men det jag vill sätta fokus på nu är:
-Lid också du som en god Jesu Kristi soldat. Ingen soldat är upptagen med bekymmer för sin försörjning.
Vi sätter fokus på soldaten eftersom det är viktigt att känna till vad som är soldatens möjligheter och resurser. Vad är det han måste ge avkall på och säga nej till som andra människor kan glädja sig över? Vad är det andra människor kan finna behag i, som han måste bemöta med: -Nej, det här passar inte mig för jag är soldat. Det första finner vi redan i vers fyra, där det står att ingen soldat är upptagen med bekymmer för sin försörjning. Det är ett intressant påstående, för om det är något människor i den här världen är bekymrade över, så är det sin försörjning. Man är bekymrad för vad man ska äta, vad man ska dricka, vad man ska klä sig med, var man ska bo. Den som har varit soldat vet att i armén har man inte det bekymret, eftersom du får de kläder och den mat du ska ha. Du går till mässen och får mat att äta, och tält eller barack att bo i tillsammans med andra. Där har du din plats. Det är inte ditt bekymmer.
Det finns en engelsk översättning, Comparary English Version, som säger så här: ”Soldiers on duty don’t work at outside jobs”. Soldater som är i tjänst har inget arbete utanför detta. De bekymrar sig för en enda sak, säger aposteln här, och det är hur de ska vara honom till behag som värvat dem, eller som det egentligen heter, honom som har ställt dem i kampordning. Hur ska de kunna vara till behag för honom? Det är frågan. Hur ska vi kunna lystra eller agera på ett sätt som behagar honom som är härföraren? Soldater i tjänst är inte upptagna av den här världen, och de är inte upptagna av det som pågår runt omkring. De bedriver inte business utan har en enda sak för ögonen, att vara till behag för Honom. Bibeln talar mycket om att vara Gud till behag och om att utan tro är det omöjligt att täckas Gud.
Vi ska gå till ett bibelsammanhang i 5 Mos 20, och jag är litet bekymrad när jag ska tala om det. Hemma har jag en del bibelkommentarer och har konsulterat dem för att undersöka om de talade om detsamma som jag sett när jag läst dessa versar. Det gjorde de inte utan istället nästan det motsatta. Om du inte håller med mig om det jag ämnar säga, så är du i sällskap med många andra, men jag vill i alla fall dela med mig av vad jag tror och tänker om det som här står. Kom ihåg att vi ska se detta ur soldatens perspektiv, inte från civilistens perspektiv; vi ser det inte från någon annan människas perspektiv, utan utifrån soldatens val. Vi läser 5 Mos 20:
-När du drar ut i krig mot dina fiender och får se hästar och vagnar och ett folk större än du, skall du inte bli rädd för dem, ty HERREN, din Gud, som förde dig upp ur Egyptens land, är med dig. När ni står beredda att gå till strid, skall prästen träda fram och tala till folket. Han skall säga till dem: ”Hör, Israel! Ni står i dag beredda att gå till strid mot era fiender. Låt inte era hjärtan vara modlösa. Var inte rädda, bäva inte för dem och var inte förskräckta. (5 Mos 20:1-3)
Det var en speciell präst, inte översteprästen, utan en speciell präst som var utsedd att följa med i striden, med uppdraget att föra Gud till människor och människor till Gud i den här kampen. Denne präst får en speciell uppgift inför varje strid. Inför varje kamp skulle han träda fram inför dem som var utsedda att vara soldater, och enligt lagen skulle alla stridbara män över 20 år in i kampraderna, och det var en allmän kallelse.
Jag skulle vilja dra en parallell, eftersom vi ofta talar om kallelsen. -Jag väntar på en kallelse från Gud, säger vi. -Jag väntar på något speciellt, Gud har inte gett mig någon speciell kallelse. Allesammans har vi en kallelse. Vi talar om den och kan den utantill, men så ofta går den oss förbi. Jesus säger: Gå ut i hela världen och predika evangelium. Predika för stor, för låg, för allt skapat. Förkunna för dem vem Gud är, gör lärjungar, döp dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Det är kallelsen vi allesammans bär på. Jesus säger: Gå ut! Det är inte ett förslag, det är en kallelse från en härförare: Gå ut i hela världen och predika evangeliet. Det är inte ett förslag, det är en kallelse till alla stridbara män. Frågan är då om du är stridbar? Inte bara rent fysiskt, så du har kapaciteten, inte bara rent militärt så att du har vapnen, men inombords – var någonstans är ditt hjärta stämt? Till vad är ditt hjärta stämt? Herrens ögon överfara hela jorden för att finna någon som har ett hjärta som är stämt emot Gud. Vi fortsätter läsa:
-När ni står beredda att gå till strid, skall prästen träda fram och tala till folket. Han skall säga till dem: ”Hör, Israel! Ni står i dag beredda att gå till strid mot era fiender. Låt inte era hjärtan vara modlösa. Var inte rädda, bäva inte för dem och var inte förskräckta, ty HERREN, er Gud, går själv med er för att strida för er mot era fiender och ge er seger” (5 Mos 20:2-4)
Först möter vi fyra uppmuntrande maningar: -Låt inte era hjärtan vara modlösa, var inte rädda, bäva inte och var inte förskräckta. Det kommer alltså en fyrfaldig uppmuntran här att inte låta sig drabbas av skräck, modlöshet, försagdhet eller rädsla – alla dessa negativa känslor som kan drabba dem som självklart ser en fiende som verkar helt övermäktig. Han kommer gång på gång på gång och säger: Var inte rädda, var inte modlösa, var inte förskräckta, bäva inte!
Därefter ger han två väldigt goda anledningar att gå: -Ty HERREN, er Gud, går själv med er för att strida för er mot era fiender och ge er seger. Herren, er Gud, går själv framför er. Du ska inte vara rädd, och inte vara modlös. Herren, er Gud, går själv framför er. Du får veta att Herren ska ut i striden. Vi säger ofta: Herren ska gå med dig när du ska ut i striden, men egentligen är frågan: Går du med Herren då han ska ut i striden? Han ska ut i striden, frågan är vart du ska gå någonstans.
I första versen läste vi: …ty Herren din Gud, han som förde dig ut ur Egyptens land, är med dig.
Det är den andra anledningen. ”Han förde dig upp ur Egyptens land…” Han har gjort det förr, ja han har frälst dig. Om han lyfte dig upp ur det djupaste slaveriet, om han kom som en Återlösare och tog dig ut ur slaveriets land, och om han av det som inte var ett folk gjorde ett folk, och emot dig som inte fick barmhärtighet, visade barmhärtighet. Om du som inte var under nåden men under domen, fick nåd bevisad emot dig av honom som förde dig upp ur Egyptens land – skulle han inte vara mäktig? Skulle han inte äga kraften att utföra sitt verk med dig och mig? Om Gud kunde frälsa dig, om Gud kunde göra en människa av stoft från marken, ska han väl kunna göra en gudsmänniska av dig och mig!
Om Gud kunde skapa en människa av jordens mull, ska han väl kunna göra en gudsmänniska av dig och mig? Han som förde dig ut ur Egyptens land är med dig. Han går själv med för att ge segern, och då är segern garanterad. Det är ingen fråga, det är två faktum, två väldigt goda anledningar att gå. Så långt är du säkert med mig.
Sedan kommer fyra väldigt goda skäl att inte gå. Det kommer fyra orsaker att stanna hemma, fyra anledningar att inte vara med i striden. Ja, fyra uppmaningar, rent av uppmuntran till dem som har livet ställt på ett annorlunda sätt än soldaten. Fyra maningar: Om du har det ställt så här – stanna hemma. Och jag måste åter säga att jag har inte läst några bibelkommentarer som håller med mig i detta, du får själv bedöma.
Vi går till vers 5:
-Och tillsyningsmännen skall säga till folket: ”Om någon har byggt sig ett nytt hus men ännu inte invigt det, må han vända tillbaka hem så att inte en annan kommer och inviger det, om han själv faller i striden.
Det låter som ett väldigt gott och godtagbart argument, ja, som ett strålande argument, ren barmhärtighet – vilket det naturligtvis är. Någon har byggt sig ett hus, någon har börjat bygga ett hem, och har ännu inte fått inviga det. Hans tankar går till sitt hem som han kanske kämpat med i flera år, hans tankar går till dem som är där. -Jag skulle ha invigt det, men nu står jag här i kampens härordning och tankarna går till huset. Tankarna går till tryggheten och säkerheten han byggt sig. Är det någon som håller på med ett husprojekt, så låt honom gå hem. Är det någon som tycker det är viktigare med husprojektet han håller på med, så låt honom gå hem. Vi möter de första människorna i bibeln; vi möter Kain som blir en brodermördare. Han slår ihjäl sin bror, och Gud börjar tala till honom och frågar: Var är din bror? Din brors blod ropar till mig från marken. Så kommer Kain i sig själv att bära på en förbannelse som genom hela historien har burits i detta släkte. Vad är det Gud säger till honom? -Kringflackande och hemlös skall du vara. Det är vår tids melodi, det är vår tids människa och vår tids identitet. -Kringflackande och hemlös skall du vara utan gemenskap, utan en fast plats. Utan rot – helt rotlös, sökande och längtande efter någonting utan att finna.
Är det något som människan i vår tid söker, så är det ett hem, en trygghet, en plats där man kan försvinna ifrån detta kringflackande liv. Något av det första Kain gjorde var att han byggde en stad åt sin son Hanok, och han kallade den just Hanok. Han byggde en stad som en protest, med en önskan att komma bort ifrån detta kringflackande, men han byggde inte på Guds grund, utan på sin egen grund. Gud sade: -Kringflackande och hemlös skall du vara. Naturligtvis skulle han ha sökt sin tillflykt till Gud, men så började han bygga sig en stad, han började bygga sin Hanok, och du möter detta förfarande genom hela historien. Vi går till 1 Mos 11:
-Hela jorden hade ett enda språk och samma ord. Men när människorna bröt upp och drog österut, fann de en lågslätt i Sinars land och bosatte sig där. De sade till varandra: ”Kom, så slår vi tegel och bränner det!” Teglet använde de som sten, och som murbruk använde de jordbeck. Och de sade: ”Kom, så bygger vi oss en stad och ett torn som har spetsen uppe i himlen. Låt oss göra oss ett namn, så att vi inte sprids ut över hela jorden.” (1 Mos 11:1-4)
Det var en människa, en kringflackande och hemlös som sa: -Vi får inte bli kringspridda över hela jorden, låt oss skapa enhet – på vår grund. Låt oss skapa gemenskap på människans grund. Du ser det genom hela historien. Kommunismen är en fantastisk idé om det inte vore för att människor är inblandade. Själviska, hemlösa, kringflackande, egoistiska – syndiga, framför allt – människor, var grunden man byggde på, och inte Gud. -Kom, så bygger vi en stad, en plats att bo på. Vi bygger ett torn som når upp till himmelen, ja vi ska bygga oss upp till Gud. Inte tvärt om, så att Gud kommer ner till oss, som är bibelns budskap. Låt oss bygga, låt oss skapa enhet och trygghet. När Gud talade om Kanaan, så svarade människan med ett Babel. När Gud önskade ett utvalt folk, så började människan tala om ett Babylon. I den här situationen, så kommer Guds kallelse till Abraham: -Dra ut ifrån ditt folk, dra ut ifrån din släkt, dra ut ifrån allt detta. Och bibeln säger att härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham och sa till honom: -Dra ut, dra ut, dra ut! Men så fanns det något i Abrahams liv, och det heter Tera. Tera är materialismen. Tera handlade om det jordiska, det handlade om att ha buken till sin Gud. I samma kapitel, 1 Mos 11, läser vi i vers 31:
-Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans son, och sin sonhustru Saraj, som var hustru till hans son Abram. De drog tillsammans ut från det kaldeiska Ur för att bege sig till Kanaans land men när de kom till Haran bosatte de sig där.
I marginalen i min Bibel har jag skrivit att det här är materialismens marginaler. Så långt kan vi tänka oss att gå. I Haran kan vi också skapa oss en trygghet, en fin tillvaro och det ligger närmare. Gud kan inte vara missnöjd för det, för vi har ju i alla fall gått hela vägen från det kaldeiska Ur till Haran. Jag ska inte fördjupa mig i detta, om du är intresserad av ett djupare bibelstudium i detta så rekommenderar jag bibelstudieboken ”Fortsätt kampen” av Arne Imsen.
-Vi kan tänka oss Haran, men längre far vi inte. Så bygger man sig själv en trygghet, man bygger sig ett hem, och Tera måste dö innan Gud kunde tala till Abraham igen. Nu gällde det Kanaan och återigen var det något som måste dö. Materialismen måste dö i människans inre, innan Gud kan få henne dit han egentligen har tänkt. Det finns de som säger: -Vi har ett hus att ta hand om. Om du har det så, då är det bättre att du stannar hemma, för du har ingenting att tillföra i kampen när du tänker på ditt hus som du ännu inte fått inviga. Människor vill bygga åt sig, men Gud säger: -Jag vill bygga min församling, det är Herrens vilja. Är det din önskan att få se Herrens församling byggas? Profeterna Haggai och Sakarja förkunnar sitt budskap och säger: -Ni bor i panelade hus, medan Herrens hus ligger öde. Ni har använt de resurser som skulle ha använts i Herrens hus. Den ceder som kom långt ifrån, som hade förvärvats genom Herrens försorg, den cedern använder ni för att bygga panelade hus, medan Herrens hus ligger öde. Tanken var inte att du skulle bygga ett lyckorike, utan att du skulle bygga hans församling. Du skulle använda dina resurser i hans församling.
Vi återvänder till 5 Mos 20 och läser vers 6:
-Om någon har planterat en vingård men ännu inte fått skörda frukten från den, må han vända tillbaka hem så att inte en annan kommer och skördar frukten av den, om han själv faller i striden.
En vingård. Det handlar om mättnad och glädje, mat och dryck. Det handlar om att skapa en trygghet här också, men med ett något annorlunda perspektiv. Det handlar om att någon väntar på frukten av sina investeringar. Han har investerat i en vingård, i trygghet och säkerhet för sig själv och sin familj, men han har ännu inte fått skörda frukten av dessa investeringar. I Matt 6 läser vi ur Jesu bergspredikan:
-Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi klä oss med? Efter allt detta söker hedningarna, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. (Matt 6:31-34)
Här finns egentligen de verser vi läste i 2 Tim2: 3-4 koncentrerade. Vingårdsmannen önskar skörda frukten av sitt arbete. Men Jesus säger: Herren Gud vet väl vad du behöver. Han har inte tänkt låta dig dö. Han önskar en enda sak, det är att du först och främst ska ha hans rike för ögonen, så ska du få allt det andra du behöver.
Vi lever i ett samhälle där man har buken till sin Gud och inte tjänar något annat än sin buk och sina egna behov. Jag måste ju tänka på det och det… Nej, du måste inte det. Herren har redan tänkt på vad du behöver. Apostlagärningarna visar på en fantastiskt annorlunda väg, där människor var dag kom tillsammans, och ingen kallade något av det han ägde för sitt, men alla hade allting gemensamt. Det är en helt fungerande modell för den som ska ge sig ut i striden. Guds församling fungerar. Ju mer man tänker på det, dess mer fantastiskt blir det. Guds församling är så tidlös.
I vår tid talar människor om organisationsmodeller. Det är något av det mest förrädiska som har drabbat den kristna församlingen. Organisationsmodeller, där man har en huvudorganisation och så de olika föreningarna, organisationerna och firmorna. Man har en missionsorganisation här, man har en litteraturorganisation där och så ska församlingarna skicka sitt offer till detta. Det är en så obiblisk modell, så jag tror att himmelen gråter över detta. Det är en så fint byggd modell, så vi reagerar inte. Det är en så perfekt modell, så man blir nästan avundsjuk. Men Gud har sagt något helt annat.
Vi läser om kung David som säger att Herrens ark måste föras till Jerusalem. Han spände två oxar framför en kärra, och satte Herrens ark på den här kärran. De tog med pukor, cymbaler, psaltare och harpor – allt de hade, och prisade Gud. Men Gud hade aldrig sagt att de skulle göra så. Och något av det mest fruktansvärda i historien hände då en man sträckte ut sin hand för att ta tag i Herrens ark. Den platsen blev kallad Peres-Ussa, för där slog Herren ihjäl Ussa. När man läser den här historien undrar man hur något så förfärligt kunde hända. Den här mannen skulle ju bara hjälpa till. Han ville hjälpa Gud, han skulle se till att det här man hade ordnat med, oxarna och kärran, att de inte föll. Men Gud hade talat tydligt och sagt att när arken flyttades skulle prästerna bära den. Och man skulle inte gå före med pukor, psaltare och cymbaler. Det skulle vara trumpeter.
Då David sedan vände sig till Gud igen och började tänka över vad som gick fel i Peres-Ussa, så såg han att det var något han glömt. Han hade glömt fråga Gud. Han hade glömt att läsa i Guds Ord vad som stod där. Vad var det Gud hade sagt om sin församling? Vad hade Herren sagt om sin förbundsark? Sedan kom prästerna i ödmjukhet och gudsfruktan och lyfte upp arken, och de gick framför med de instrument som Gud hade föreskrivit, och så gjorde man vad Gud hade sagt. Det blev en underbar lovsång och tacksägelse inför Gud. Att göra det på det sätt som Gud har tänkt, är alltid det bästa. Vi kan komma med våra tankar och idéer, men Gud har föreskrivit en väg.
Vi läser i Apostlagärningarna om att ingen i den första församlingen kallade något av det han ägde för sitt, de hade allting gemensamt. Om någon hade överflöd, så gav han till den som led nöd. Så levde de i endräkt, tillsammans var dag. De prisade och tackade Gud, de bröt brödet i hjärtats enfald; en hjärtats enfald. Det är som duvan vi läser om i Höga Visan där brudgummen säger: Dina ögon är som duvor. Vad är det som är så speciellt med duvan? Jo, den kan bara fokusera på en sak i taget – dina ögon är som duvor. De fokuserar på Jesus Kristus, på det som han har sagt, i hjärtats enfald. Det fanns de som tyckte att det var bättre att få plantera sin egen vingård och vänta på skörden av den, men det fanns också några som längtade efter något annat – som vill ge sig ut i striden för Herren. Det är helt legitimt att bygga sitt hus. Vill du, så gör det. Vill du vänta på vingården och se hur det går med den, så gör det. Men då kan du aldrig bli soldat. Du kan aldrig ge dig ut i striden på soldatens premisser när ditt hjärta befinner sig någon annanstans. För där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.
Vi fortsätter och här kommer väl egentligen det svåraste:
-Om någon har trolovat sig med en kvinna men ännu inte tagit henne till sig, må han vända tillbaka hem så att inte en annan tar henne till sig, om han själv faller i striden.
Det här handlar om familjelivet och församlingslivet och det kan vara svårt. Det är många genom historien som har sagt att familjelivet är viktigare, men då har de har inte förstått den fantastiska planen Gud har med familjen. Gud har en tanke med familjen. -De två ska vara ett kött. -Jag ska ge mannen en hjälpare. Men då måste man ju fråga sig vad det är mannen behöver hjälp med? Gud har gett honom ett uppdrag som han behöver hjälp med, och det uppdraget är att förkunna Kristus för världen. Om inte äktenskapet och familjen har sin naturliga plats i församlingen, då är det något fel på antingen det ena eller det andra. Om inte familjen är i tjänst för Gud i detta stora, enda uppdrag vi fått, nämligen att förkunna Kristus för en fallen värld, då har vi förfelat målsättningen med familjen. Det skulle ju inte vara något problem eller någon konflikt, för Gud har skapat och förordnat detta. Från begynnelsen skapade han man och kvinna till att vara ett kött, att vara tillsammans, och efter den förebilden har han också skapat församlingen. ”Jag säger detta med tanke på Kristus och församlingen.” Det skulle inte vara en konflikt, men har så många gånger blivit det, därför att man hamnat i en självtillräcklig mamma-pappa-barn-situation, där vi är oss själva nog. Vi vill bygga vårt lyckorike här, men då blir det konflikt med det stora som Gud har tänkt, nämligen det att världen ska evangeliseras och att hans församling ska byggas och växa.
Det fanns en man som fick inbjudan till en måltid men som svarade: -Du får ursäkta, men jag har fått mig en fru och kan inte komma. Det fanns en annan som sa: -Jag har köpt två par oxar, och måste ut och se på dem! Jag har tänkt på det här så många gånger och jag har funderat: Vem köper två par oxar utan att ha sett på dem? En annan säger: -Jag har köpt mig ett åkerfält och måste ut och se på det. Vem köper sig ett åkerfält utan att ha sett det? Det här handlar om hjärtats inställning. Där din skatt är, där kommer ditt hjärta att vara, – och vem kan inte ta med sig sin fru på en måltid? Jag har tagit mig en fru, jag hoppas att du ursäktar. Jag har skapat mig en livssituation där du Gud, inte riktigt passar in! Jag har skapat mig en livssituation där församlingsgemenskapen inte riktigt passar in. Det blir för jobbigt, det blir för komplicerat. Det är mycket enklare om jag lever mitt liv, och försöker göra det bästa av situationen, och bibeln svarar: Gör så då, men du kan aldrig bli soldat.
Soldatens val är ett helt annat. Det finns så många i historien som har sagt, celibat är det bästa, och andra säger, äktenskap är det bästa. Det finns en Herrens välsignelse i båda dessa förhållanden, helt klart. Bibeln säger det tydligt. Det finns ingen konflikt egentligen mellan familjeliv och församlingsliv. Men det är en kamp vi måste vara villiga att gå in i för att finna den här fantastiska harmonin, där treenigheten mamma-pappa-barn får bli en del av evangelisationen, en del av missionen, en del av församlingens uppbyggande där vi får se våra barn liksom Mose som blev dold för Farao för att föräldrarna såg att han var ett vackert barn. Ser du att ditt barn är ett vackert barn – och vilken förälder ser något annat – så se för all del till att Farao inte får tag i barnen. Se till att de blir dolda hos Kristus, dolda i den gemenskap som är vid Golgata.
Det finns några som vill bygga sig ett hus, en trygghet, en säkerhet. Det finns också några som vill ha en vingård och se frukten av sina investeringar. Många gånger kommer människor till mig och säger: -Du kunde ha gjort något ordentligt med ditt liv. Den tanken har säkert slagit dig, än om ingen kommit och sagt det till dig. Du kunde ha blivit något. Du kunde ha gjort något annat. Kanske du kunde ha blivit advokat eller läkare eller ingenjör. Det kunde ha blivit något av ditt liv också. Men istället står du här och häller ut din alabasterflaska med olja över Jesu fötter. Varför ska denna olja förspillas? Vad ska det vara bra för, att du häller ut hela din årslön och flera årslöner över den mannens fötter? Vad tjänar det till? Men det finns en himmel som ger sitt svar, att – det hon gjorde, det gjorde hon för mig, och det ska förkunnas genom alla tider. Det fanns en annan kvinna, som tog det hon hade, ja, mer än vad hon hade. Du har hört om änkan som tog sina två skärvar och lade i offerlådan. Herren är inte intresserad av dina pengar, han är intresserad av att du ger allt vad du har. Herren är inte intresserad av något av din tid, han är intresserad av hela ditt liv, inriktat på honom. Soldater i tjänst sysslar inte med andra jobb. De har en enda sak för ögonen: Hur ska jag kunna vara till behag för honom?
Så finns en fjärde sak om soldatens villkor:
-Vidare skall tillsyningsmännen säga till folket: Om någon är rädd och har ett modlöst hjärta, må han vända tillbaka hem så att inte också hans bröders hjärtan blir lika modlösa som hans eget. (5 Mos 20:8)
I den tid vi står i, denna postmoderna tid, inför den kamp församlingen är införsatt i, när det gäller evangelisationen, missionen och den inre kampen i församlingen, kampen för Guds vilja och tanke – då är jag rädd. Då är jag väldigt rädd. Man är bekymrad för hur det ska gå. Det talas här om ett modlöst hjärta. Jag läste på en anslagstavla där någon satt upp en lapp: ”Mod, det är när man känner rädslan genom hela kroppen men ändå sätter sig upp på hästryggen.” Du kan säkert hämta situationer från ditt eget liv, där det där stämmer väldigt bra. Jag kan hämta många exempel från mitt eget liv, där jag var väldigt rädd, men så kom ett mod, ett himmelskt mod som styrkte. Bibeln säger inte att man ska gå i en annan kraft, men ”gå i denna din kraft”. Gå i denna din kraft, så ska Herren förse. I Ps 110, en psalm av David, talas om Messias, ett citat som också finns i Hebréerbrevet:
-HERREN sade till min Herre: ”Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender som en fotapall under dina fötter.” Din makts spira skall HERREN sträcka ut från Sion, du skall härska mitt ibland dina fiender. (Ps 110:2-3)
Där finns Hebréerbrevets perspektiv på Kristus som är mer, Kristus som är större, Kristus som är konungen. Så fortsätter texten:
-Villigt kommer ditt folk när du samlar din här, i helig skrud kommer din unga skara inför dig, som daggen kommer ur morgonrodnadens sköte. (Ps 110:3)
Villigt kommer ditt folk. Det finns en vilja, som är tänd av himmelen. Det finns en vilja som är tänd ifrån ovan. Villigt kommer ditt folk. När du ber bönen ”Fader vår som är i himmelen, helgat varde ditt namn, tillkomme ditt rike, ske din vilja…” – har du någon gång tänkt som jag har tänkt: Nej, egentligen är jag väldigt rädd för att din vilja ska ske, Gud. Jag är rädd för att din vilja ska ske med mitt liv. Men Gud, är det den enda vägen, så får det vara så. Det fanns några lärjungar som fick en utmaning från Jesus den dagen då väldigt många gick bort. Alla sa: Det här är ett hårt tal, vem orkar höra på det. Många drog sig bort. Då såg Jesus på lärjungarna och sa: Vill också ni gå bort? Här har lärjungarna fortfarande erbjudandet: Har du ett hus, Petrus? Hur är det Jakob? Har du en vingård någonstans därhemma som du väntar skörden ifrån? Hur är det nu? Har du en familjeidyll att bygga upp Bartolomeus? Har du något annat som du ska ha på plats? Är du rädd så att du grips av modlöshet? Men de svarar: Vem skulle vi gå till? Jesus, broarna är brända. Det finns ett enda val för oss och det är att kämpa till den dag då döden tar oss. Då Kristus kommer och hemförlovar oss; då han själv kommer och avblåser striden, då vi får hemförlovas, prisad vare Gud.
Villigt kommer ditt folk då du samlar din här. Vi kan också läsa det som står i Domarboken, kapitel 5:
-Den dagen sjöng Debora och Barak, Abinoams son, denna sång: När härförare anför i Israel, när folket villigt offrar sig – lova HERREN! (Dom 5:1-2)
När folket villigt offrar sig – lova Herren. Det folk som villigt offrar sig – lova Herren när det sker. Lova Herren när han upprättar sin församling. Lova Herren!
Vi fortsätter läsa i Dom 5:
-Furstarna i Isaskar slöt sig till Debora. Och liksom Isaskar gjorde också Barak, ner i dalen skyndade man i dennes spår. Bland Rubens ätter hölls stora rådslag. Varför satt du kvar bland dina fållor och lyssnade till flöjtspel vid hjordarna? Bland Rubens ätter fördes stora överläggningar. Gilead stannade på andra sidan Jordan. Och Dan, varför dröjde han ännu vid skeppen? Aser satt kvar vid havets strand, vid sina vikar stannade han. Men Sebulon var ett folk som föraktade döden, Naftali likaså, på stridsfältets höjder. (Dom 5:15-18)
Ruben, du har många rådslag, men vad blir det av dem? Dan, du sitter vid dina skepp. Du har resurserna, men vart satsar du dem? Aser, du har din plats vid havet. Det ser så fint ut här, det är så strålande vackert runt omkring dig, men du är inte där kampen står. Varför ska du stanna och höra på det vackra flöjtspelet? Varför ska du stanna där allt är lugnt, vid hjordarna? Men så fanns det en Sebulon och en Naftali som sa: -Mitt liv är ingenting värt om jag inte får ha frihet. Om jag inte får friheten, om jag inte får ge mitt liv i kampen så är det ingenting värt. Det finns någon som villigt offrar sig, och prisa Herren för det! Tacka honom för denna inställning till livet!
Jag ska avsluta med att ge dig två förslag. Två väldigt goda förslag, och du får välja vilket du tycker är bäst av dem.
I Predikaren står det så här:
-Ät därför ditt bröd med glädje och drick ditt vin med glatt hjärta. Gud är redan nöjd med det du gör. Låt dina kläder alltid vara vita och låt olja aldrig fattas på ditt huvud. Njut livet med en hustru som du älskar, alla dagar… – och så kommer det – i ditt förgängliga liv, eller som det står i norska översättningen – i ditt tomma liv. …det som Gud ger dig under solen, ja, under alla dina förgängliga dagar. (Pred 9:7-9)
Gud har gett dig någonting. Ska du använda det för det förgängliga? Ät ditt bröd med glädje. Skörda din vinskörd. Bygg ditt hus. Njut livet med den hustru du älskar. Fantastiskt att få göra det. Något av det bästa en människa kan få uppleva under sina tomma dagar i sitt tomma liv. Ett tomt, innehållslöst och meningslöst liv. Det är det bästa du kan göra om du inte har något mer för ögonen än bara detta.
-Ty detta är din lott i livet och under den möda som du gör dig under solen. (Pred 9:10)
Detta är alternativ ett. Vad är en människas liv? Åttio år om det blir långt, och så är det slut. Låt oss njuta så gott vi kan, låt oss göra det bästa av vårt liv. Låt oss plantera, låt oss bygga, låt oss skapa oss ett socialt nätverk, låt oss göra det allra bästa av det: -Gör det, alla dina tomma dagar i ditt tomma liv! Gör det!
Men så finns några som har gjort ett annat val. I 1 Kor står det så här, jag vill avsluta med att ge dig detta förslag ifrån himmelens Gud. Om du sedan tänker att, det var ingenting för mig, så är du i sällskap med väldigt många, men några finns som har valt enligt det här rådet:
-Men det säger jag er, bröder: Tiden är kort. Även de som har en hustru skall nu leva som om de ingen hade, och de som gråter som om de inte grät, de som gläder sig som om de inte gladde sig, de som köper något som om de inte kunde behålla det, och de som använder sig av den här världen som om de inte fick ut något av den. Ty världen, sådan den är, går mot sin undergång, och jag vill att ni skall vara fria från bekymmer. (1 Kor 7:29-32)
Världen, sådan den är, går mot sin undergång. Det är perspektivet. Tiden är kort, och världen går mot sin undergång. Om du säger att det där tror jag inte på, jorden kommer att bestå många miljoner år, och jag tror att det finns inget stopp på det här, det finns ingen Gud, det finns ingenting bortom detta. Då är det helt ok, det får jag acceptera. Men om du har en tro på det bibeln säger om jordens framtid, världens framtid och om församlingens framtid så ska du veta: Tiden härefter är kort. Därför handlar det om en sista strid. Om vi ska vinna människor för Gud, så kan det inte ske med halvdana insatser. Då handlar det om att lägga sitt liv på offeraltaret. Då handlar det om, som det står i Rom 12: Frambär era kroppar som ett levande, heligt, Gud välbehagligt offer. Längre fram i samma kapitel står det om en ny kropp, lemmar i Kristi kropp. Frambär era kroppar. Det är något som måste dö för att något annat ska få liv. Nu lever inte längre jag, säger aposteln, men Kristus lever i mig, och det liv som jag lever, lever jag för honom som har dött och uppstått för mig, pris ske Gud. Något måste dö för att något annat ska kunna leva.
Gud ger oss dessa två alternativ idag. Antingen lever du så gott du kan dessa dagar; bygger ditt lyckorike med allt vad det innebär – av framgång, lycka, glädje, mat och dryck och hus och hem, familj och vänner och allt vad det innebär. Eller så tar du hela paketet, och satsar på ett enda kort – Kristus. Satsar allt. Josua sa: Jag och mitt hus, vi vill tjäna Herren. Jag, med allt det jag är och har vill tjäna Herren. Jag vill inte släppa det för något du kan ge mig i denna världen. Jag med min fru, mina barn, mitt hus, min familj, med alla omkring mig, med allt jag har makt över vill jag lägga ner vid Golgata kors och säga: Gud, gör vad du kan med mitt liv. Jag och mitt hus, vi vilja tjäna Herren. Det finns en kärlek som flödar över i en ny gemenskap omkring korset, omkring Kristus, där alla de troende är ett hjärta och en själ. Där alla de troende är en ny människa.
Det står i Esra om de människor som kom tillbaka ifrån den babyloniska fångenskapen. Alla de, vars ande Gud hade väckt. Det står att de kom till Jerusalem som en man. Om de kunde, så ska väl vi, som har så mycket mer i Kristus, kunna säga: -Vi står upp som en man och förkunnar Kristus. Vi förkunnar Kristus för en fallen värld, för en fallen mänsklighet. Vi gör det inte med halvdana insatser, vi gör det inte med insatser som handlar om att människor ser det som ett dubbelliv: Du är ju precis som oss andra. Varför skulle jag vilja ha något av det som du har? Nej, ska vi vinna människor för Gud, så handlar det om ett helt annorlunda liv! Ett helt annat alternativ, en helt annan väg att vandra.
I Hebr 11 presenteras troshjältarna, och säg mig, finner du ett normalt val där? Ett vettigt val? Nej, men du finner tro på Gud. Ingen av dem kunde säga: Jag blev prisad och älskad av min samtid. Människor tyckte att jag handlade klokt i att bygga arken, att vandra i gemenskap med Gud. När jag dolde min Mose, när jag vandrade och bodde i tält, medan jag sa att detta land är mitt.
Ingen av dem som blev söndersågade, av dem som plågades och vägrade bli frigivna för att få en så mycket bättre uppståndelse; ingen av de människor som blev stora i strid kunde i sin samtid skörda berömmelse, men de kunde skörda något annat, en bekännelse från himlen. Jesus säger: -Den som bekänner mig inför denna världen, honom ska jag bekänna inför min Fader i himmelen. Tänk att få höra det när du kommer till himlen. Fadern frågar Sonen: -Vem är denne? Och Sonen svarar: -Detta är någon som jag känner. Detta är Paulus och Emanuel som jag känner. Bli känd och bekänd i himlen av Kristus måste vara det största. Att få skörda det av sitt liv att få komma hem och höra: -Väl gjort, du gode och trogne tjänare. Om det kostar allt, så är det värt det. Om det kostar allt – Herre, till vem skulle vi gå?
Herre, ge oss ett rätt sinnelag så att vi kan få rätt kampvilja. Tack för kampen, tack för segerkronan!