Reportage: Ulla Näsholm
Det är en förkunnelse som ljuder genom hela den nytestamentliga historien. Idag lika aktuell som för 50 år sedan. ”Den är ju närmare idag”, säger Irene Öhman, Piteå, som idag är över 80 år.
På sätt och vis var det 80-årsdagen som ledde till att vi träffades igen. Efter många år.
Så här var det. 1960 var jag evangelist i Sjulsmark, några mil från Piteå. Där träffade jag familjen Öhman; Irene, Mårten och deras barn.
Tiden har gått och olika omständigheter gjorde att vi långt senare kom att återknyta kontakten med varandra.
Under några sommardagar var jag i Piteå som nu verkar ha blivit en turiststad. Min syster och jag bodde på ett vandrarhem nära parken. Fabulöst vacker utsikt över parken och den lilla ån som gick genom stan och där man ofta såg segel- eller roddbåtar glida förbi. Det verkade som om stress eller jäkt inte hunnit fram till stan. Det var turiststaden vi mötte.
Människorna var trevliga, men de vi mötte var oftast besökare, några till och med cyklande turister. En tjej hade kommit från Stockholm för att ”de billigaste och bästa tatueringarna görs i Piteå…”
Lite nostalgi blir det väl, det kan inte hjälpas, när jag minns tiden på Norrlandsfältet. Det var mer vintrigt och kallt, vintern var lång och dagarna mörka. Så kom våren och det mest fascinerande fenomenet att det blev längre och ljusare dagar. Och sommaren, som nu, ljust nästan hela dygnet
På 60-talet talades mycket om Jesu tillkommelse och idag är det en sanning som måste proklameras – det är vi överens om. För femtio år sedan var förkunnelsen om Jesu kommande på skyn något levande och verkligt. Ibland också lite trevande på sina håll, man visade foton på Jesus där han avtecknade sig i frostiga vinterfönster – som en vardaglig påminnnelse om att Han kommer… Det var i alla fall något man diskuterade ivrigt, även om det inte förekom så mycket av det i förkunnelsen vid den tiden och i baptistsammanhang.
Det var ungefär vid den tidpunkten som Maranata synliggjordes. Det blev ljud, handklappningar och lovsång, och en rörelse utanför alla samfund började ta form. Detta förstod jag inte så mycket och hörde aldrig under tiden i Norrland något om Maranata.
Det är intressant att så här i efterhand förstå hur Gud arbetar på alla fronter för att få enskilda och församlingar att lyssna till lystringssignalen: Jesus kommer – ett rop som skär genom människors hjärtan för att de ska förbereda sig för evakueringen till det himmelska bröllopet. Det gäller att bli budskapets bärare, så människor kan bli frälsta.
Barnhem i Indien
1948 gifte sig Irene och Mårten med varandra. Fem år senare, när Irene var 24 år blev hon frälst och något senare döpt i vatten. I mötet där Irene döptes, blev Mårten frälst och sedan har de varit med i den evangeliska skaran.
Tillsammans har de fyra flickor och den äldsta av dem, Louise, driver ett barnhem i Indien och har också adopterat barn därifrån. Av de tio barnbarnen makarna Öhman har, är flera av indisk härkomst. Missionen har alltid varit en hjärtefråga för Irene och Mårten och då förstås med särskild känsla för Indien.
Sedan något år vårdas Mårten på ett sjukhem och Irene bor ensam i lägenheten på Persgatan. Hennes dagliga besök hos maken är inget hinder att ta emot gäster i hemmet. ”Mat-främmande” kallar Irene det, och däri är jag och min syster inberäknade vid besök i Piteå under sommaren.
Irene skulle fylla 80 år. Barn och barnbarn bjöd på flygresa till Stockholm med tillhörande festligheter.
Någonstans där började jag återknyta kontakten med Irene. Började först lirka med henne att ”titta in till mig”, – jag bor ju mitt emot Bromma flygplats. Det fanns inte just då plats för något ytterligare i de redan planerade festligheterna, men vi träffades senare.
En presentation av en syster i norr som håller fast vid bekännelsen och hoppet om Jesu snara återkomst, vill jag gärna förmedla till tidningen MRs läsare.
Irene är ofta på besök i Stockholm. De barn och barnbarn som finns i Stockholmstrakten är ett starkt skäl. Det blev naturligt att tillsammans med dem kolla på stan, Gamla stan, Hötorget och andra sevärdheter.
På Sergels Torg hittade hon en grupp som ofta hade torgmöte, tycktes det henne. Ibland pratade hon med dem och fick omedelbar kontakt med flera av dem, bland andra en broder som varit evangelist i Älvsbyn under tidigare år. Det var Tage Johansson, som i många år varit med och lett Maranataförsamlingen i Stockholm. Tage är inte från Norrland, men arbetade i flera år på olika fält i övre Norrland.
Sverige är inte så stort och man träffas någon gång i det som allmänt eller folkligt brukar kallas den ”heliga rundgången”. Då förstår man att Herren har en större skara än man tror – på berget fanns det sjutusen som inte böjt knä för Baal!
I kapellet Ebenezer i Sjulsmark har det varit många möten genom åren. Barn- och ungdomsmöten, predikan och Guds Ords förkunnelse. Skaran av de troende tunnades ut. Ungdomarna flyttade till större orter och församlingsmedlemmarnas antal minskade.
Irene fortsatte ensam att ha möten för barnen i kapellet tills för några år sedan då Ebenezer såldes till privatpersoner. Fortfarande har Irene barnmöten i Sjulsmark och får då ”låna” Missionskyrkan.
Det var roligt att tala om gamla minnen, trevligt att titta på kort, känna igen sig själv och andra. Varje år är det midsommarkonferens i Arnemark, en plats utanför Piteå. Tyvärr var jag aldrig där, sa jag, det var bara en kort tid jag var i Sjulsmark.
”Visst var du med”, sa Irene och visade bildbevis – en fikapaus under konferensen 1960, satt vi där på en filt ute i det gröna… Med lite hjälp av Irene kunde jag se att, ja visst, det var ju jag för mer än 50 år sedan!
Nu är det en ny generation som för budskapet vidare. Unga människor som tar Gud på allvar och låter sig rustas för slutstriden.
Medelålders som överlåter sig på nytt och går in i skördearbetet.
Äldre, som likt Hanna och Simon i bibeln är med och beder för att Jesus Kristus skall komma enligt sitt löfte; nu för andra gången och hämta dem som hör honom till.
Maranata – Jesus kommer!