Bibeln talar inte bara om att församlingen skall lyftas ut och bort från sitt trängda liv i tiden – den säger oss också att vi skall frälsas från den kommande vreden.
Text: Jan Egil Hafsahl
Det finns knappast någon, som med en viss grad av allvar har läst bibeln, som kunnat undgå att lägga märke till vilken stor plats löftena och läran om Jesu tillkommelse har i Skriften.
Det finns knappt någon bok från Matteus till Johannes Uppenbarelse, som inte framhåller Guds löfte om församlingens underbara hopp; det faktum att Jesus skall komma tillbaka.
Återkomsten aktualiserades ständigt av Jesus själv, den blev flitigt förkunnad för de första kristna genom apostlarna, och under församlingens första tid höll man fast i tro och ivrig förväntan. Ord som ”Herren är nära” (Fil 4:5), och …”vi som lever och är kvar till Herrens ankomst” (1 Tess 4:15) säger oss och understryker det korta perspektiv den urkristna församlingen levde med när det gällde frågan om Jesu tillkommelse och församlingens uppryckelse.
Inte heller kan förnekas att det finns en betydlig skillnad mellan den förväntan som präglade Jesu första efterföljare, och den hållning som idag är rådande inom kristenheten. Det saliga hopp allas ögon och hjärtan var vända mot under den apostoliska tiden, har alltmer försvunnit bland tidens moderna kristna, där Jesu tillkommelse blivit en teoretisk dogm eller ett konsekvenslöst teologiskt problem för speciellt intresserade, och där själva uppryckelsen är försvunnen i ett hav av meningslösheter – ett problem som visserligen diskuteras flitigt via sociala medier, men som knappast väcker någon inför det gränsöverskridande faktum att Jesu tillkommelse står för dörren.
 |
| Illustrationen föreställer anabaptister på 1500-talet som på grund av sin tro fick lida martyrdöden. |
Att läran om parusin är borta från talarstolarna har lämnat efter sig ett vakuum som moderna kristna försöker att fylla med alla typer av irrationella och planlösa aktiviteter. Brist på kunskap är en snara för allt Guds folk, nu som förr:
– En oxe känner sin ägare, en åsna sin herres krubba, men Israel känner inget, mitt folk förstår ingenting. (Jes 1:3)
Paulus såg som sitt uppdrag att råda bot på kunskapsbristen, en upplysningstjänst som ledde honom till att frekvent skriva brev till de olika församlingarna:
– Bröder, jag vill inte att ni skall vara okunniga i fråga om de andliga tingen. (1Kor 12:1)
– Bröder, jag vill att ni skall känna till denna hemlighet… förstockelse har kommit över en del av Israel. (Rom 11:25)
I sitt första brev skriver Paulus till församlingen i Tessalonika för att klargöra förhållandet gällande de dödas uppståndelse och församlingens uppryckelse:
– Bröder, vi vill att ni skall veta hur det förhåller sig med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom. Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord. (1 Tess 4:13-18)
Israel och vedermödan
Moderna teologer, i den grad man överhuvudtaget berör ämnet, knyter gärna Jesu tillkommelse till den stora vedermödan, och har med det skapat en tredelning inom teologin. Församlingen har blivit ”pre- mid- eller posttribulationistisk” – något som åter har skapat en fatal perspektivförskjutning i de troendes led.
Uttrycket ”den stora vedermödan” är hämtat från Jesu eskatologiska tal i Matteus kapitel 24:
– Ty då skall det bli en så stor nöd att något liknande inte förekommit sedan världens begynnelse och aldrig mer skall förekomma.” (Matt 24:21)
Uttrycket har sin profetiska rot i Daniel kapitel 12:
– Det kommer en tid av nöd, som inte har haft sin like ända från den dag då människor blev till.” (Dan 12:1)
med en parallell till Jeremia 30:7:
– En tid av nöd är detta för Jakob.
Denna vedermödans tid refererar i första hand till det judiska folket – ett holocaust utan motstycke i historien. Den ökända antisemitism vi idag ser och upplever är definitivt ett tecken i tiden.
 |
| Konstnärlig tolkning av Uppenbarelsebokens fyra hästar. |
Världen och vedermödan
Bibeln generellt, och Uppenbarelseboken speciellt, talar också om tider med global nöd över världen:
– Då kom en annan häst ut, en eldröd, och åt honom som satt på den gavs makt att ta bort freden från jorden och få människor att slakta varandra. Och ett stort svärd gavs åt honom. När Lammet bröt det tredje sigillet, hörde jag det tredje väsendet säga:”Kom!” Och jag såg, och se: en svart häst, och han som satt på den hade en våg i handen. Och jag hörde liksom en röst mitt ibland de fyra väsendena säga:”Ett mått vete för en denar, och tre mått korn för en denar, och oljan och vinet får du inte skada.” När Lammet bröt det fjärde sigillet, hörde jag det fjärde väsendets röst säga:”Kom!” Och jag såg, och se: en gulblek häst. Och han som satt på den hette Döden, och helvetet följde efter honom. Och åt dem gavs makt över en fjärdedel av jorden, makt att döda med svärd och med svält och med pest och genom jordens vilda djur. (Upp 6:4-8)
De världsomspännande problem vi idag bevittnar med hundratusentals människor på flykt, parallellt med den globala ekonomiska krisen vi vet kommer att intensifieras, för att till sist kulminera i av allt att döma ett kaos, är endast preludiet till det bibeln kallar ”Guds vrede”.
Hela den icke troende världen skall, enligt Uppenbarelseboken, få dricka av ”Guds vredesvin” (Upp 14:10) – och all synd skall till slut få sitt oundvikliga straff.
Församlingen och vedermödan
För församlingen har vedermödan varit dess lott i alla tider: ”I världen får ni lida” (Joh 16:33)
Då Paulus och Barnabas besökte församlingarna i Lystra, Ikonium och Antiokia var budskapet entydigt: ”vi måste gå genom många lidanden för att komma in i Guds rike.” (Apg 14:22) En levande kristen besparas inte motstånd och förföljelse, utan det är snarare ett kännetecken på sann efterföljelse.
”Så kommer också alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas.” (2 Tim 3:12)
Den annorlunda församlingen är alltid en provokation i världens ögon och därmed ett ämne för hån och ringaktning. Hebreerbrevets författare påminner i sitt brev församlingen i Jerusalem om deras första tid som Jesu efterföljare:
– Kom ihåg den första tiden då ljuset kom till er. Ni fick utstå en hård kamp och mycket lidande. Somliga utsattes för offentligt åtlöje och blev hånade och plågade, andra stod sida vid sida med dem som behandlades så. (Hebr 10:32-33)
Det är riktat till församlingen, som i sin vardag upplever tidens tryck, att Jesus skall komma.
I sändebrevet till Filadelfia, som inte bara var en dåtida lokal församling, utan står som prototyp för tidens sista levande församling på jorden, ljuder budskapet:
– Eftersom du har bevarat mitt ord om uthållighet, skall jag bevara dig och rädda dig ur prövningens stund, som skall komma över hela världen och sätta dess invånare på prov. (Upp 3:10)
Jesus säger inte att församlingen ska gå problemlös genom tiden, men han har gett den ett underbart löfte: Jag ska befria dig, ta dig ut, som det heter i andra översättningar – från den prövningens stund som skall komma …
Bibeln talar inte bara om att församlingen skall lyftas ut och bort från sitt trängda liv i tiden – den säger oss också att vi skall frälsas från den kommande vreden:
– När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. (Rom 5:9)
Det är bibelns lära. Syndens rättmätiga straff drabbade Sonen då han hängde på Golgata kors – till frikännande för alla som sätter sin tro till honom.
Skriftens budskap är därför tydligt: Ut ur nöden – bort från vreden!
– …och hur ni omvände er till Gud, bort från avgudarna, för att tjäna den levande och sanne Guden och vänta på hans Son från himlen, honom som Gud har uppväckt från de döda, Jesus, som har frälst oss från den kommande vredesdomen. (1 Tess 1:9-10)
Det är församlingens saliga hopp: Jesu tillkommelse och brudens uppryckelse!