Vittnesbörd av Simon Beecham
Jag kommer ursprungligen från England, och jag har inte känt Gud så länge, men jag mötte Jesus för en del år sedan när jag var i Trinidad. Jag lämnade England för många år sedan och levde ganska vilt och använde droger och alkohol. Det var ett liv med mycket festande och mycket resande. Då jag lämnade England åkte jag först till Israel. Där bodde jag i ett par år och var en del ute i öknen och besökte många platser. Jag levde ett vilt liv och det var som sagt mycket festande. Jag fick jobb på en båt och reste med den runt Spanien. Vi seglade även över till Trinidad och Tobago, och där på Trinidad stannade jag och öppnade ett internetkafé.
Under hela mitt liv hade jag varit nyfiken på vad som kommer efter döden. Vad händer? Finns det någon Gud? Finns det någonting överhuvudtaget? Jag har alltid haft denna undran, och jag tror nog att de flesta har det.
När jag var i Trinidad så mötte jag folk som gick mycket i kyrkan. Jag skaffade mig böcker om Jesus för jag ville veta vad det handlade om. Jag läste om profetiorna, om hur världen ser ut, och funderade på om det som folk sa stämde med vad som stod i bibeln. Jag tyckte att det gjorde det och jag såg även vart världen var på väg och hur människan är idag.
Jag fortsatte med mitt internetkafé i ungefär fem år. Jag var verkligen inte Guds bästa barn, men jag började gå i en kyrka som låg nära intill. Jag var redan då tatuerad, och innan jag fick gå in i kyrkan, var jag tvungen att linda bandage över mina tatueringar, så jag tyckte inte det där var något för mig. Jag hade istället min egen uppfattning om Jesus och tyckte att jag hade tagit emot honom. Jag hade döpt mig i havet men egentligen hade ingenting ändrat sig. Jag var likadan som tidigare och festade på som vanligt, men tyckte samtidigt att jag var frälst.
En dag då jag jobbade på kafét kom ett par killar in och ville titta på mitt pass. Det tyckte jag var okej, och jag visade upp mitt pass. De sa att jag skulle följa med dem och körde mig direkt till ett fängelse! Det var ett fruktansvärt ställe. Det är inte som att vara i ett fängelse här i Sverige. Det var en liten cell, bara några meter lång. Det var kanske sexton personer där ibland och jag fick mycket stryk. Jag fick ligga på ett stengolv och förlorade viljan att leva. Ibland fick jag stå i ett hörn så länge så att benen svällde upp, och små kryp, både tusenfotingar och andra grävde sig in i benen på mig. Det var så hemskt!
En dag kom en kille in och gav mig en pappkartong att lägga mig på. En annan kille sa: ”De lägger in rakblad i kartongen, så att man skär sönder sig när man lägger sig, så det är bäst du kollar först.” Jag undersökte den noga men fann till min förvåning en bibel!
Jag hade ju ingenting att läsa, och det var dessutom så mörkt därinne. Så öppnade jag den bara, och tänkte att jag måste få ett ord från Gud, jag var så trött på att leva. Där jag öppnade bibeln fanns en psalm: ”Jag lyfter mina ögon upp till bergen, därifrån kommer min hjälp” (Ps 121).
Efter ett par dagar mötte jag verkligen Jesus och jag blev andedöpt på en gång. Jag kunde då se hur de andra i cellen flyttade sig undan litet. De ville inte vara nära mig eftersom jag talade så konstigt, jag talade i tungor! Jag var så plötsligt glad, och de tyckte förmodligen att jag hade blivit galen.
Jag blev kvar i det fängelset i åtta månader innan de skickade mig till England. Nu hade jag inte varit i England på tjugo år, och tyckte inte längre att jag var från England. Men jag hamnade i London, och jag var så trött på att leva just då. Jag hade blivit behandlad så illa att jag hade gett upp. Då började jag med heroin, för jag tänkte att det skulle dämpa den här inre smärtan.
Jag levde där på gatan, kanske ett år, men så hände något. Jag mötte en kille från en kyrka, St Lukes i London. Egentligen ville jag bort ifrån England, och ville hela tiden hem till Sverige för jag kände att Sverige var mitt hem. Jag fick ett tillfälligt jobb i kyrkan som handlade om att putsa och lackera om hela golvet i kyrkan. Det tog några veckor och jag gjorde det helt själv. Jag fick 100 pund. Det var egentligen ingenting, men för mig just då var det hela världen. En biljett med buss tillbaka till Sverige kostade 99 pund!
När jag kom tillbaka till Sverige, bodde jag i närheten av Borlänge. Jag fortsatte att droga, och det var en fortsatt kamp inom mig. Det fanns dock en gnista som sa mig att det fanns något annat, att det fanns en annan mening med allting. Så efter ett par tre månader lade jag in mig på ett sjukhus då jag insåg att det gällde liv eller död. Jag lade in mig en vecka och det var ett helvete. Det innebär en fruktansvärd smärta när heroin går ur kroppen, ja det går inte beskriva. Men jag överlevde den här veckan, och så mötte jag en sjuksköterska som hade varit på Maranatas tältmöte bara två veckor innan. Då hon såg mig – jag stod där med ett gitarrfodral och en bibel i ena handen – sa hon: Jag vet precis vart du ska! Så hjälpte hon mig.
Jag kom till en grupp i Djurås. De hade varit ute i många kyrkor och vittnat och sjungit. Många av dem hade tidigare gått på droger men fått hjälp genom LP-stiftelsen. Saker och ting blev bättre, men det var fortfarande tufft för mig. Jag hade fortfarande en inre kamp och jag var fortfarande i dåligt skick efter vad som hade hänt i fängelset.
Jag gick från mitt sovrum där jag bodde i Djurås, klev in i bilen och åkte med dit vi skulle vittna och sjunga, in och spela och sedan tillbaka igen. Jag gick inte ut någonstans. Till och med en läkare som jag träffade kom från sjukhuset hem till mig. Det brukar de inte göra. Men det var så många under som allteftersom hände.
Efter ett tid fick jag komma till Maranata i Stockholm, och när vi stod och spelade, så visste jag: -Här ska jag vara! Här var det något annorlunda. Människor som inte bara gick i kyrkan på söndag. Jag förstår inte det där med att gå i kyrkan bara på söndag, och sedan glömma bort det resten av veckan. Det måste ju handla om hela livet, man måste ge hela livet till Gud. När man möter Jesus, förändras man inombords.
Jag frågade om jag fick flytta in i Maranataförsamlingens storfamilj i Stockholm. Och det fick jag göra. Jag är fortfarande här, och jag tycker att det är det bästa jag har gjort. Jag tycker om att gå med Jesus, trots att jag fortfarande har mycket kamp. Vägen är smal, men det ska inte vara så lätt; vi måste lära oss något.
Jag vill läsa ett ord. Jag läser alltid bibeln på engelska, och jag försöker titta litet på grundtexten. Nu läser jag ur 1 Korintierbrevet kapitel 13: Det är ett underbart kapitel som talar om kärlek, vad kärleken verkligen är. Det finns inget bättre än det här. Så här ska vi vara mot varandra. Jag läser på engelska. Det står: ”For now we see through a glass, darkly.”
Jag har haft det här i mina tankar de sista två veckorna. På svenska står det att vi ser ”såsom i en spegel”. Jag tycker att det är fel. Det är inte oss själva vi ser. Det har att göra med den andliga världen; den vi inte ser. ”Through a glass, darkly”, det är som när man tittar igenom ett fönster som är lite grumligt, lite mörkt. Men den andliga världen är lika verklig. Det är ett krig som pågår runt om som vi är en del av. I bönen måste vi vara med, och vara tillsammans. Gud välsigne er var och en! n
