Text: Stig Andreasson
Det högsta goda i kristenheten verkar inte längre vara Trohet mot Guds Ord, men snarare Enhet. Enhetsvindarna blåser ibland i olika riktningar. Detta bidrar till en allt större förvirring. I den här artikeln sätter vi sökarljuset på teologiska läroanstalter och den teologiska tidskriften Keryx.
Enhetsvindar på teologiska läroanstalter.
Så gott som alla stora och ledande teologiska fakulteter i västvärlden är idag helt styrda av liberal teologi. Det betyder kort sagt att den profana vetenskapens principer allmänt tillämpas på bibeltolkningen. Det är en allmän, ekumenisk trend som bara några få mindre fakulteter vågar avlägsna sig ifrån. Nyligen avslutade en bibelforskare sin tjänst på en känd fakultet efter 15 års troget arbete. Orsaken var att han fortfarande trodde på bibeln som en gudomlig uppenbarelse. Men det hade blivit omöjligt att hävda detta på den läroanstalten.
Genom påve Pius XII:s encyklika Divino afflante spiritu från 1943 öppnade också den katolska kyrkan för den liberala historisk-kritiska bibeltolkningen. Vad innebär det? Jo, det hävdas att man ingående måste studera bibeltexterna i deras historiska kontext och i ljuset av dåvarande religiösa traditioner. Man måste också ta hänsyn till författarnas litterära stil osv. Även om det ligger en viss grad av sanning i detta resonemang, så visar det sig att bibelläsningen därigenom blir enormt komplicerad. Jag har själv sett exempel på hur bibelläsande katoliker totalt förlorat förmågan att följa enkelhetens princip och läsa som det står och tro som det står, just på grund av detta invecklade resonemang. Många evangeliska kristna vet inte att det faktiskt finns liberal teologi också i den katolska kyrkan.
Ett annat fenomen är att teologiska skolor, som en gång grundades av evangeliska, bibeltrogna ledare och med målet att befästa evangelisk tro, idag mycket väl kan anställa lärare som är övertygade romerska katoliker. Detta anses vara helt problemfritt. Om samtliga lärare, antingen de är katoliker eller protestanter, är mer eller mindre liberala i sin tro, kan det hela säkert fungera ganska problemfritt. Men för en skola som fortfarande bygger på evangelisk grund borde det vara ytterst problematiskt att ha övertygade romerska katoliker som lärare. Men så är det tyvärr inte längre.
Enhetsvinden från Livets Ords teologiska högskola och tidskriften Keryx.
För inte så längesen meddelade Livets Ord att rörelsen avvecklar sitt teologiska seminarium på grund av långvarigt ekonomiskt underskott. Men inom kort skulle utbildningen återuppstå. Initiativtagare är Anders Gerdmar, den siste rektorn på Livets Ords seminarium. Det kommer att vara samma lärare, samma program och samma koncept, säger han. Den nya skolan skall utveckla och bredda det som Livets Ord i 20 år har gjort. Den nya utbildningen skall få bredare stöd i kristenheten. Den skall med andra ord bli ekumenisk. Kristna ledare har redan uttryckt sig positivt, bland annat tongivande personer från Oasrörelsen.
Att Livets Ords ledare länge önskat bli erkända av hela kristenheten är något många har konstaterat. Vi har också lagt märke till att deras teologiska tidskrift Keryx under minst tio års tid utvecklat sig mer och mer i riktning mot ett katolskt och sakramentalt tänkande.
Rektor Anders Gerdmar har visserligen öppet deklarerat att någon konvertering till den Katolska kyrkan aldrig varit eller kan bli aktuell för honom personligen. Detta är glädjande. Men om det nya ekumeniska seminariets läromässiga inriktning skall följa samma linje som tidskriften Keryx, som trots allt är utgiven av Livets Ord, då väcker detta många allvarliga farhågor. Vi anser det nödvändigt att peka på några konkreta exempel på denna lärovind som vill förena karismatisk ”trosförkunnelse” med hierarkiska och institutionella kyrkobildningar och som till och med ibland innehåller katolsk propaganda.
Enhetsteologin godtar en ytlig och bräcklig grund för allkristen enhet.
”Vi talar alla med samma stämma i vår bekännelse till Jesus Kristus som Herre: pingstkarismatiker, lutheraner, katoliker, ortodoxa och metodister. Vi kan förenas i trons grunder, som de uttrycks i den Apostoliska trosbekännelsen (Anders Gerdmar i Keryx i något förkortad form).”
Vi känner väl alla till denna trosbekännelse från början av 200-talet, som i huvudsak sammanfattar tron på Gud Fader som Skapare, Jesus Kristus som Guds Son och vår Herre, den helige Ande, en helig allmännelig Kyrka, de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Det är naturligtvis sant att en lång rad kristna kyrkor och samfund verkligen skriver under på den.
Men! Ja, det finns faktiskt ett stort MEN som gör det svårt att se denna trosbekännelse som en tillräcklig grund för universell kristen enhet. Låt mig förklara varför.
För några år sedan fick jag förfrågan om att komma med förslag till frågor som lämpligen kunde ställas till den katolske biskopen under en offentlig debatt. Jag föreslog då följande fråga: ”Alla de närvarande här kan instämma i den Apostoliska trosbekännelsen. Men som biskop i den Katolska kyrkan måste väl Du betrakta denna trosbekännelse som ytterst bristfällig och ofullständig. En rad dogmer, som Ni katoliker håller högt, men som vi evangeliska inte har, saknas ju där. Det sägs ingenting om Petrus som hela kyrkans herde eller att påvarna i Rom skulle vara hans efterträdare samt innehavare av ett ofelbart läroämbete. Att Maria föddes utan synd och att hon under hela sitt liv aldrig syndade omtalas heller inte. Ingenting nämns om hennes uppståndelse och himmelsfärd eller hennes insättande som himlens Drottning där ovan. Eftersom dessa dogmer inte finns med i den Apostoliska trosbekännelsen har vi två möjliga förklaringar. Antingen var dessa dogmer ännu okända då bekännelsen blev skriven eller också ansåg man i fornkyrkan att de inte var tillräckligt viktiga för att tas med. Vad är Ditt svar i egenskap av katolsk biskop?”
Jag fick aldrig veta om någon följt mitt råd och ställt denna fråga. Därför vet jag heller inte vad biskopen eventuellt svarade. Svarslös blev han nog inte. Men vilket svar han än möjligen gav, så står det klart för mig att en kyrka mycket väl kan skriva under på den s.k. ”apostoliska trosbekännelsen” men samtidigt själv göra en mängd tillägg. Blir inte det problematiskt?
Nu hör jag en kör av röster, som återger ett gammalt mantra: ”Vi skall väl fokusera på det som förenar oss och inte på det som skiljer!” När det blir fråga om små detaljer och periferiska ting kan det argumentet vara riktigt. Men här rör det sig absolut inte om småsaker och obetydliga tolkningsvarianter. Här är det fråga om stora och tungt vägande tillägg till den ursprungliga kristna tron.
Så länge den Katolska kyrkan behåller tron på sitt eget ofelbara läroämbete kan ytterligare tillägg mycket väl se dagens ljus i dagar som kommer. Följer vi den historiska processen i Roms kyrka vet vi aldrig var vi hamnar till slut. En sak är säker. Vi kommer allt längre bort från ”den tro som en gång för alla överlämnades till de heliga”.
Enhetsteologin står även för katolskt färgad felinformation om Jungfru Marias position.
Redan för omkring 10 år sedan kunde vi under rubriken ”Maria, den högt benådade”, läsa följande i Keryx:
– När ängeln Gabriel i bebådelsen hälsar henne kallar han henne för ”högt benådade”. En del bibelöversättningar har velat tona ned detta till en allmän hälsningsfras och nöjer sig med ordet ”benådade”, men det är nog ingen tvekan om att det är mer än så. Andra översättningar, till exempel King James, har ”full av nåd”. Det grekiska ordet här är ”kecharitomene”, som är mer att likna vid en titel. Det grekiska ordet förekommer bara här (Lukas 1:28) i hela Nya testamentet. Det verkar vara reserverat för bara Maria (Ulf Ekman).
Att ängelns budskap till Maria startar med en hälsning är uppenbart, eftersom han sa: ”Hell dig”, vilket är en glädjefull fridshälsning. Därför återger några biblar den med: ”Gläd dig”. Hur författaren sedan hittat titeln ”full av nåd” i King James engelska bibel förstår jag inte. För 60 år sedan köpte jag ett exemplar av den bibeln och där står det: ”Hail, thou that art highly favoured”. Det blir ordagrant detsamma som i 1917 års svenska översättning som lyder: ”Hell dig, du högt benådade”. Det stämmer nog inte att våra vanliga översättningar försöker ”tona ner” innehållet i dessa ängelns ord till Maria. Det måste snarare vara de katolska bibelöversättningarna som försöker ”tona upp” budskapet. I alla katolska biblar står det nämligen alltid att Maria är ”full av nåd”. Men det uttrycket betyder givetvis något helt annat än ordet ”benådad”. I bibeln är det Jesus som sägs vara ”full av nåd och sanning”.
Det stämmer inte heller att det grekiska ord som ängeln använder i sin hälsning till Maria är reserverat bara för Maria och inte förekommer någon annanstans i hela Nya testamentet. Det förekommer faktiskt på ett ställe till, nämligen i Efesierbrevet 1:6. Där sägs det om alla på Jesus troende att de är ”benådade i den älskade (Jesus Kristus). Både vår Svenska Studiebibel, Companion Bible samt det monumentala verket ”Vad säger grundtexten?” bekräftar att Lukas 1:28 och Efesierbrevet 1:6 innehåller samma ord, som betyder ”benåda, uppta i nåd, förläna nåd” osv.
Det är anmärkningsvärt att så grova felaktigheter kan komma i tryck i en teologisk tidskrift där både skribenterna och de som sitter i redaktionen vanligen ståtar med doktorshattar och höga akademiska titlar. Det gör saken ännu mer gåtfull och stärker knappast förtroendet för den teologiska undervisning varav Keryx är en del.
Enhetsteologin omtolkar ofta kyrkohistorien.
Nyligen läste jag följande uttalande på en kristen blogg: ”I den nya ekumenikens tecken vill många idag vända sig till de ursprungliga kyrkorna, främst den romersk-katolska och den ortodoxa.”
I Keryx skriver Anders Gerdmar: ”De stora kyrkorna som håller fast vid Bibeln och den grundläggande tron har burit den kristna tron genom historien. Problem uppstår först om dessa inte skulle låta Skriften ha sista ordet.” Sådana uttalanden väcker många frågor. Representerar verkligen de romersk-katolska och ortodoxa kyrkorna den ursprungliga kristendomen? Har dessa kyrkor burit den kristna tron genom historien? Man säger att det skulle bli problematiskt om dessa kyrkor underlåter att ge Skriften sista ordet. Frågan blir då: Visar verkligen deras historia att de intill idag alltid låtit Skriften ha sista ordet? Läromässigt utgör dessa kyrkor snarare uppenbara sidospår i förhållande till det ursprungliga evangeliet. Under största delen av sin historia har de också motarbetat religionsfrihet och evangelisk förkunnelse, även om de idag på grund av omständigheterna, tvingas att inta en mer moderat hållning. Jag rekommenderar läsning av professor Jacques Elluls berömda bok, översatt till flera språk under titeln Omstörtningen av kristendomen. Där försöker han förklara hur det budskap som framstår klart och tydligt i Nya testamentet kunde omvandlas till något helt annat i det som blev den officiella stats- och folkkyrkomodellen i historien.
Enhetsteologin skapar förvirring kring förhållandet mellan Helig Skrift och tradition.
”Läran förmedlades inte framför allt genom en text, utan som en auktoritativ undervisning som överlämnades från man till man. Ireneus har en direkt koppling tillbaka till aposteln Johannes genom sin andlige far Polykarpos, som i sin tur var andlig son till Johannes. Det är genom denna lärosuccession, att man förmedlar trons innehåll till sin andlige son som ger det till sin andlige son, som denna bekännelse förmedlas och utvecklas.”
Dessa citat av Anders Gerdmar återfinns ordagrant i två olika nummer av Keryx, det ena från 2010 och det andra från 2014. Det tycks alltså vara något man tuggar på ofta och länge i Livets Ord-kretsar. Är det ett försvarstal för det man kallar apostolisk succession? I varje fall framställs förmedlingen av läran från man till man och från generation till generation genom en muntlig auktoritativ undervisning! Detta anses också vara garanti för att läran bevaras ren. Att göra så stort nummer av konstellationen aposteln Johannes, Polykarpos och kyrkofadern Ireneus, är verkligen överflödigt. Bara en av de tre var åsyna vittne till Jesu gärning och hörde hans undervisning. Det var Johannes. Och han är författare till det fjärde evangeliet samt till tre apostoliska brev i Nya testamentet. Dessutom skrev han Uppenbarelseboken. Vi har alltså rika möjligheter att sätta oss in i det budskap han förmedlar utan hjälp varken av Polykarpos eller Ireneus. Utan att därmed förringa dessa personers betydelse.
Det som också är oroväckande är påståendet att trosbekännelsen från generation till generation förmedlas och utvecklas. Det är precis detta som har skett i den Katolska kyrkan. Läran har utvecklats så mycket under historien att den blivit invecklad i jämförelse med det enkla och rena evangeliet. För oss som lever två tusen år efter apostlarnas tid är det utan tvekan genom en text, som den kristna läran förmedlas till oss – nämligen Nya testamentets text.
Ofta insisterar man på att apostlarna först predikade muntligt innan de skrev ned sitt budskap. Ingen har någonsin förnekat detta faktum. Men det finns ingen anledning att påstå att apostlarna predikade någonting annat än det som de senare skrev ned. Inte heller att de skrev ned någonting som de aldrig hade predikat muntligt. Tvärtom finner vi att Paulus i sina brev påminner de kristna om det han hade predikat för dem. ”Kommer ni inte ihåg att jag sade er detta, när jag ännu var hos er”, skrev han till de kristna i Tessalonika. Eftersom det inte fanns bandspelare på Paulus tid kan vi inte lyssna till hans predikan i Tessalonika. Men Gud vare tack att vi har texten som han skrev till dem. Enligt Paulus egna ord är innehållet detsamma. Därför är det gåtfullt att en teolog insisterar på att det inte i första hand är en text som förmedlar läran. För oss idag har vi ingen annan tillförlitlig grund än Nya testamentets text. Punkt och slut.
Denna oklarhet om det skrivna ordets betydelse är inte ren katolicism men vi befinner oss på halva vägen till Rom. Det gamla latinska ordspråket ”Verba volant, scriptura menet” är fortfarande aktuellt. Det betyder: ”Ord flyger bort – det skrivna består”. Detta är förresten en biblisk princip. Jesaja 30:8 säger: ”Gå nu och skriv detta på en tavla för dem och teckna upp det i en bok, så att det bevaras för kommande dagar, alltid och för evigt.” Vår tids behov är inte diverse spekulationer kring olika traditioner men en orubblig tro på den Heliga Skrift.