Vår tid präglas av flyktingar som ingen annan tid i historien. Globalt sett har världen aldrig tidigare upplevt så många jagade människor som flyr för sina liv från oroshärdar och terrorism. Det är
profetiskt!
Missionappell av Berno Vidén
Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon, är ett uttryck som ofta dyker upp i tankarna när man arbetar på missionsfältet i Dominikanska republiken och Haiti. Behoven är så enorma och det förhållandevis lilla vi lyckas åstadkomma känns ibland som en droppe i ett bottenlöst hav. Att se misär och elände utan att kunna göra något kan vara påfrestande. Att se barn lida på grund av att föräldrarna inte har möjlighet att ge dem mat och kläder är svårt, eller om någon i familjen blir sjuk och det saknas resurser för att åka till sjukhuset. Även om man lyckas träffa en läkare så har man oftast inte råd att bekosta de undersökningar som krävs för att få rätt vård eller att köpa den medicin som läkaren skriver ut.
Men, mitt i allt elände får vi även se hur en liten hjälp kan betyda mycket för den enskilde, för en familj och för deras släkt. Ett exempel på hjälp som fått stor betydelse för 120 barn i det lilla samhället Palavé där vi arbetar, är att de varje vardagsmorgon får en enkel näringsrik frukost innan de går till skolan. Mellan klockan sju och åtta på morgonen fylls missionscentret med alla dessa barn som i huvudsak kommer från samhällets mest fattiga familjer.
Det är dock inte alltid problemfritt att hjälpa människor i nöd. Under flera års tid har vi engagerat oss i att hjälpa en familj i en tillsynes hopplös situation. Det hela började för mer än fem år sedan med att vi dag efter dag lade märke till hur en ung mamma varje dag gick till fots kilometer efter kilometer med sina två mycket små barn. Hon drog sina flickor längs den hårt trafikerade landsvägen i en sliten och trasig barnsulky. Varje morgon gav hon sig på detta sätt iväg ut för att tigga ihop pengar till sig och sina barn.
Allteftersom tiden gick fick vi mer inblick i deras situation. Mamman var ensamstående och verkade inte ha någon som helst kontakt med flickornas pappa eller övrig familj. Under en period hyrde vi ett litet hus till familjen i vår närhet, och den större flickan fick gå i missionens förskola. Men trots all hjälp och alla försök att få mamman motiverad till en förändring så skedde ingen synlig förbättring. Hon återvände till tiggeriet utefter vägarna …
Under förra året (2014) förvärrades situationen radikalt. Flickorna som nu hunnit bli fem och sex år började alltmer ensamma söka sig ut på gatorna, många gånger utan mammans uppsikt. Det kunde hända att de själva på kvällen kom gående, smutsiga och hungriga, från området de ånyo valt att bo i, ända bort till församlingens missionscenter, en sträcka på närmare tre kilometer.
Flickorna for på olika sätt mycket illa, och för att göra en lång historia kort så lyckades vi att få kontakt med flickornas släktingar och i samråd med församlingens advokat upprättades dokument som dels mamman och dels barnens andra släktingar undertecknade. Där stod det att flickorna under en tid skulle få bo hos anhöriga samtidigt som mamman skulle få hjälp med vård och behandling för de uppenbara problem hon har.
Efter bara några dagar möttes vi dock av ytterst obehagliga överraskningar. Missionen hade blivit anklagad av mamman för att ha kidnappat hennes barn, en anklagelse som kunnat få mycket stora konsekvenser. Polisen besökte församlingssyskon för att undersöka vad som hade hänt. En syster i gemenskapen hotades med fängelse och själv misstänktes jag för barnarov, ett brott som kan ge många års fängelse.
Inför den nya situation som uppstått och ett överhängande hot mot vårt arbete blev våra arbetsdagar fyllda av oro. Oro dels för vad som skulle hända med flickorna och dels för vad som skulle kunna hända med hela vårt arbete. För flickorna skulle det vara en katastrof om de tvingades tillbaka till den misär och vanvård de levde under hos mamman.
Under några veckors tid levde vi ”som på nålar”, beredda på att polisen när som helst kunde dyka upp. Jag kom på mig själv med att planera min och missionens tillvaro utifrån ett eventuellt frihetsberövande. Det finns nämligen andra missionärer som har suttit fängslade både ett och två år utifrån liknande ogrundade anklagelser. Samtidigt visste vi att om saken väl skulle prövas inför domstol skulle vi bli frikända. Vägen dit kan dock vara lång och fylld av köpslående. Exempelvis råkade en av våra medarbetare ut för ett ingripande där en polis i det aktuella fallet gav två alternativ: Betala oss här och nu 10 000 pesos (ca 2 000 SEK) eller bli inlåst under utredningstiden. Personen vägrade självklart gå med på polisens krav men tyvärr ger det en bild av hur rättvisan kan fungera i ett land som Dominikanska republiken.
Nu löste sig den här akuta situationen genom att en åklagare beslutade att barnen även fortsättningsvis ska få bo hos sina anhöriga, vilket var en stor lättnad inte minst för flickorna. Vi har fortsatt kontakt med dem och ser med tacksamhet hur bra det går för flickorna idag.
Orsaken till att jag skriver om händelsen är för att belysa en verklighet många människor befinner sig i, en verklighet som kan vara svår att hantera. Det är att känna sig jagad och inte veta vart man ska ta vägen eller vad som kommer att hända. Människor jagas på många olika sätt. Här i landet finns det hundratusentals papperslösa som känner sig jagade så fort de lämnar hemmet för att åka till sina arbeten. De lever i en ständig oro inför hotet att bli utvisade. Andra jagas av fattigdomen och vet inte hur de ska hitta bröd för dagen till sina familjer. Vi skulle kunna nämna hundratals olika sätt genom vilka en människa kan vara jagad.
V år tid präglas av flyktingar som ingen annan tid i historien. Globalt sett har världen aldrig tidigare upplevt så många jagade människor som flyr för sina liv från oroshärdar och terrorism. Det är profetiskt! Jesus själv talade om hur folk ska resa sig upp mot folk och om hur förföljelsen mot främst kristna kommer att tillta i ändens tid. Han går så långt att han säger att människor kommer att uppge andan av förskräckelse och ängslan för det som ska övergå världen (Luk 21).
Jesus intog flyktingens plats. Hans jordiska tillvaro präglades av utanförskap där förhållandevis få personer tog emot honom. Redan som litet barn tvingades han också i landsflykt för att undkomma Herodes svärd. Ända in i sin död på korset jagades han av den brutala ondska som har som mål att omintetgöra Guds vilja för människan. Motståndet till trots så gick Jesus denna lidandets väg och genom den kamp han utstod så vann han också en total seger över alla plågor som kan drabba en människa.
Min bön till Gud är att vi som Jesu Kristi efterföljare inte ska dra oss undan människor som lider, även om det skulle föra med sig svårigheter. Angående de två flickorna så var det många som varnade oss för vilka konsekvenser det kunde föra med sig genom att hjälpa dem, men då man befinner sig i en situation där det handlar om att rädda människoliv, små barn, är det svårt att låta omständigheterna vara hindrande.
Jesus sa att det är de sjuka som behöver läkare, inte de friska. Det är till dessa, som på olika sätt har berövats rätten till ett drägligt och värdigt liv, vi behöver gå. Församlingen är kallad att vara som profeten Sakarja skriver; en herde för slaktfåren.
»Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har satt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet och till att predika ett nådens år från Herren.»