Ledare av Berno Vidén
Tema för årets Boksmässa i Göteborg är Yttrandefrihet, något som redan satts på prov då en inbokad utställare efter påtryckningar först nekades delta, för att efter juridisk prövning återigen välkomnas. Spelet bakom kulisserna där starka krafter vill styra och bestämma om vad som får ställas ut till allmän beskådan, och utav vem, vann inte den här gången – motståndet fick böja sig.
År 1999 utsattes Maranataförsamlingens monter för sabotage på bokmässan. Den gången var det uttalade feminister som låg bakom attacken. Speciellt hade förövarna inriktat sig på att både lägga beslag på och förstöra en av titlarna; Låt dig inte skrämmas av homosex-maffian av Arne Imsen. Ur montern stals 400 böcker och Biblar. En av de författare som gav sitt fulla stöd till aktionen och som yrkade på att stoppa Maranataförsamlingens medverkan under mässan, var feministen Mian Lodalen. Hon menade att om mässan valt att släppa in Maranata som utställare, så måste den även acceptera dylika reaktioner med vandalisering.
Dåvarande mässgeneral Bertil Falck värnade dock mer yttrandefriheten än några författares inskränkta syn på det hela: – Jag tänker inte böja mig för utomparlamentariska aktioner som den här. Författare och journalister ska värna om det fria ordet. Det här liknar mer de bokbål som förekom i Hitlertyskland. Jag tar avstånd från dem som förstört Maranatas monter (Journalisten.se 1999).
Åsiktsfriheten är stark i Sverige, men att omsätta sina åsikter i handling är lika starkt begränsat. Allas lika rätt, är något av en grund-argumentation i många debatter och diskussioner, men så fort någon uttrycker en åsikt som hamnar utanför politisk korrekthet och rådande trend, finns det inte längre någon förståelse. Då är det ut i kylan, utfrysning, som gäller. Det kan handla om något så enkelt som rätten att sjunga en psalm eller be en bön tillsammans med en patient på ett sjukhus.
Maranataförsamlingen har historiskt påtagligt fått erfara hur svagt stöd yttrandefriheten har i vårt land. Ett exempel är då församlingen under 80-talet fick lämna sina lokaler i Stockholms city. Som ersättning erbjöd Stockholms stad köp av den gamla Bällstalundsskolan i Bromma. Förhandlingar ledde till köpehandlingar, godkända av alla berörda parter och det enda som saknades var ett beslut i Kommunfullmäktige.
Där tog det stopp. Inte på grund av affären som sådan, men på grund av Maranataförsamlingens åsikter. MR rapporterade: ”En spark i baken” det var vad Brit Rundberg (vpk) menade att Maranatafolket skulle tilldelas (1988). Även fastighetsnämndens dåvarande ordförande Mats Hult (s) ville vräka församlingen.
En rad borgerliga politiker protesterade genom en skrivelse:
– Så här får det absolut inte gå till. Fullmäktigemajoriteten har genom beslutet att vägra godkänna tomträttsavtalet med Maranataförsamlingen knäsatt en ny princip för kommunens fastighetsaffärer – nämligen att motpartens åsikter i kontroversiella religiösa och moraliska frågor skall avgöra om vederbörande godtas eller ej (m och fp).
I år, 2016, tillämpades principen igen då borgerligt styrda Sundbybergs stad via media gick ut och uppmanade till bojkott mot församlingens hotell och avslutade, utan någon annan förklaring än att hänvisa till församlingens åsikter, ett 40-årigt samarbete. Stockholms moderata oppositionsborgarråd Cecilia Brinck (m) hakade på hetsjakten och sa till SVT Stockholm att hon vill straffa församlingens hotell, på grund av att församlingen har medlemmar som kämpar för rätten att hemundervisa sina barn:
– Intäkterna för uthyrningen går naturligtvis till församlingen. Och då blir det ju också väldigt märkligt. Å ena sidan så köper vi tjänster av en organisation som har täta band till församlingen. Å andra sidan kräver vi vite av församlingens medlemmar för att de inte skickar sina barn till skolan.
Minst ett tjugotal hemundervisande familjer har under de senaste åren emigrerat från Sverige, utjagade som skolflyktingar under hot om böter och sociala utredningar. En av familjerna berättar i detta nummer av tidningen om det beslut de tagit och konsekvensen därav, om kampen för friheten att själva få undervisa sina barn.
