Text: Karin Vidén
Över trettio år har nu gått sedan Maranataförsamlingen tog plats i Bromma, i den tidigare Bällstalundsskolan som byggdes redan 1912. Hotell Pilgrimshem flyttades från Gamla Brogatan i city, och skilda kategorier av gäster passerar dagligen hotellet; byggarbetare, hemlösa som socialkontoren i stan hyr rum åt, flyktingfamiljer från krigszoner i vår värld, turister m fl, och mitt i allt detta huserar Maranataförsamlingens Storfamilj. En brokig skara av människor i alla åldrar som på olika sätt är med och bidrar till denna form av gemenskap som är så ovanlig att se idag, men som faktiskt kan fungera.
Barnvagnar och rullatorer, städvagnar och trehjulingar, ja det är mycket i tillvarons hjul som ska fungera. Vardagen i storfamiljen präglas av gemenskap och arbete. Små barn får på ett helt naturligt sätt umgås med den äldre generationen under veckans alla dagar, och får även vara små glada och sprudlande ljuspunkter för många ensamma och av samhället utslagna människor.
Unga initiativrika ungdomar driver hotellverksamheten med allt vad det handlar om: rumsstädning, receptionsarbete, administration inom ekonomi och hotell, planering och inköp, frukostservering, vaktmästeri, ja listan kan göras lång. En erfarenhetsutbildning i det dagliga försörjningsarbetet där de unga får en rik träning i mötet med människor av alla de slag, olika språk, omfattande kontakt med skilda kommuners socialkontor, och hamnar också då och då i stödjande och själavårdande samtal då behövande människor ringer eller besöker för att få någon att tala med – ja ibland regelrätta krissamtal.
Flexibilitet och beredskap inför nya situationer som ständigt uppstår i mötet med människor är en ovärderlig bit av denna del av Pilgrimsskolans ”utbildning”. Den ger inga betyg som räknas med vid ett CV, men utrustar med kunnighet och erfarenhet som krävs inför den framtida samtid, människo- och gudssyn, som dessa unga vänner är en så viktig del av som bärare av evangelium.
Storfamiljen är ett medel för att betjäna församlingen, ja så sa pastor Arne Imsen på sin tid, och det gäller än idag. Denna form av boende- och arbetsgemenskap som krävt ett ytterligare steg av uppbrott för att söka förverkliga Apostlagärningarna:
– Men alla de som trodde höllo sig tillsammans och hade allting gemensamt; de sålde sina jordagods och vad de eljest ägde och delade med sig därav åt alla, eftersom var och en behövde. Och ständigt var dag var de endräktigt tillsammans i helgedomen; och hemma i husen bröto de bröd och åto med fröjd och i hjärtats enfald, och lovade Gud.
En gemenskap över generationsgränserna där visionen och syftet är daglig tjänst och gemenskap för Guds Ords skull.
Storfamiljen är den praktiska arbetsbasen som gör det möjligt för församlingen att samlas till möten och konferenser, som gör det möjligt att bjuda in till de dukade borden dag efter dag, och som utifrån bästa förmåga bereder rum åt tillresande syskon. Storfamiljen är också en förutsättning för en fungerande Pilgrimsskola; då församlingen bereder föräldrar lokaler och praktiska möjligheter för att dagligen undervisa sina barn under benämningen ”hemundervisning”. Storfamiljen är även en oas för de äldre som så länge som möjligt är, och så långt som hälsan tillåter, kan leva ett socialt rikt liv mitt i en sjudande gemenskap och bland de många hotellgästerna även få ge sitt levande vittnesbörd om Jesus som Frälsare. Många är de samtal och trevliga stunder över en kopp kaffe i hotellreceptionen som gett en vilsen medmänniska ett ord på vägen.
Samhället har som vi vet en märklig benägenhet att dela upp oss individer och medborgare utifrån ålder och generation, där t ex skolelever får göra studiebesök för att se hur en gammal människa är, ser ut, och pratar (!) Och då äldreboendet en gång i veckan får en timmes besök av en förskolegrupp för att sjunga tillsammans slås det upp i media som nytänkande … ja, trots all möda som läggs ned för integration har vårt samhälle faktiskt inte kommit längre.
Storfamiljen däremot, har dessa ideal inbyggda i den kristna församlingens egen konstitution – en kropp! Vilket fullständigt horribelt kaos om kroppens delar levde sitt eget liv och träffades en timme i veckan …
Församlingen är gemenskap, men det är ingen lättsam tillvaro man väljer när man själv tycker, ”plockar russinen ur kakan” så att säga, utan den måste kämpas för, för att vinnas. Så mycket i människans natur strävar efter individualism, egocentrism och den egna lyckans bo. ”Jag behöver”, ”Jag vill”, ”Jag känner för”, ” Min ekonomi”, ja utvägar och flyktvägar är vi bra på. Men likväl står Guds ord där och fortsätter att mana: Följ mig! Och de lämnade näten, försörjningen, det till synes inomvärldsliga ansvaret, de egna planerna, de egna uträkningarna, de så väl genomtänkta visionerna.
De lämnade bakom sig för att följa Jesus in i det nya som han hade i beredskap för dem, och som de själva inte hade den blekaste aning om vad det kunde handla om. De tog inte bara ett steg, utan de lade också ned det de hade för händer och följde i tro på vad denne Jesus sagt till dem.
Detta ”Följ mig” är så angeläget att vi var och en får möta åter och åter igen. Ständigt nya uppbrott för att inte komma på avvägar utan bevaras i det Gud har gett – församlingen, som är uppbyggd på gemenskap i bön, brödsbrytelse, undervisning och brödragemenskap.
Storfamiljen på Bällsta tillsammans med församlingssyskon på skilda platser, ser nu fram emot sommarens evangelisation och tältmöten. Då möts vi upp, unga och gamla, barn och åldringar; vi prisar Gud tillsammans och går in under uppdraget att vara människofiskare. Ingen är för gammal ingen är för ung.
Maranata – snart kommer Jesus!