Text: Stina Fridolfsson
I samma stund som rövaren åkallade Jesu namn och vädjade om en tanke från judarnas och hela den förlorade mänsklighetens kung, så förvandlades han till ett vetekorn som myllades ner och bar frukt.
När Jesus gick här på jorden, var det en mycket speciell tid. Han var Ordet som blev kött och bodde ibland oss. Och det förkroppsligade Ordet, Gud som blev människa, var helt utan synd fastän han i allt övrigt var lik oss.
Han var en källa till irritation och förargelse, ja rent av hat hos de lagkloka och fariséerna. Men de mest föraktade bland folket – publikaner, syndare och samariter – upplevde honom som den frälsare han var.
– Alla tullindrivare och syndare höll sig nära Jesus för att höra honom. Men fariséerna och de skriftlärda kritiserade honom ständigt och sade: ”Den där mannen tar emot syndare och äter med dem” (Luk 15:1-2).
Det finns många underbara skildringar i evangelierna om hur Jesus bemötte människorna med sanningens frigörande evangelium, som han i ord och gärning representerade.
I flera månader har jag levt med mina tankar hos en rövare som slutade sitt liv, korsfäst tillsammans med Jesus. Vi vet ingenting om hans bakgrund. Föräldrahem, om han hade syskon, om det var svår uppväxtmiljö som kan förklara varför han kom så snett i livet. Vi vet bara att han blev rövare. Och att han blev tagen som illgärningsman, och en dag korsfästes tillsammans med två andra. Hans kors restes till höger om en annan man som blev speciellt hånad. Till överskrift över denne, lät Pontius Pilatus skriva: ”Jesus av Nasaret, judarnas kung.” Många judar blev förargade över denna text, den blev ju till smälek för judarna. En korsfäst kung! Till och med rövarna som hängde på var sin sida om honom, hånade honom. Skulle de, sina sista timmar i livet, få vara med om att korsfästas med en landsman som presenterades som deras kung!
– Också de som var korsfästa tillsammans med honom hånade honom (Mark 15:32).
Timmarna gick. De korsfästa led i den gassande middagshettan. Man kunde höra den bespottade Jesus viska fram från torra, spruckna läppar: ”Jag törstar.” Någon av krigsmännen dränkte in en svamp med ättiksvin, och räckte upp den till honom att dricka. Men när Jesus smakat det, ville han inte ha mer. Var det möjligen då den rövare som hängde på hans högra sida plötsligt kom till insikt, och anade vem han var? Eller växte successivt en klarhet fram, medan han hängde bredvid den här förunderlige mannen, som där han hängde orkade engagera sig för sin mor och sin fege lärjunge? Han sa till den av sina lärjungar som vågat komma och bevittna korsfästelsen att ta sig an henne:
– När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden tog lärjungen hem henne till sig (Joh 19:26-27).
Rövaren på Jesu högra sida började förstå att den som hängde mitt emellan honom och den andre rövaren, inte var någon lurendrejare och charlatan som förtjänade det hån och det förakt som omgivningen; också han och rövaren på Jesu vänstra sida, gett uttryck för genom bespottelse. Han fick klart för sig att denne Jesus, som han nyss hånat och smädat verkligen var den somliga trodde att han var. Att han var konung i ett rike som inte var av denna världen.
Men att få denna insikt då han hade kommit till sin slutstation i livet och som dödsdömd rövare hängde på korset var värre än döden. Den dömde brottslingen hade ingen chans att visa att han ångrade sitt dåliga liv. Han kunde inte gottgöra; söka upp dem han förbrutit sig mot och be om förlåtelse. Han var stämplad och dömd. Nu rann de sista timmarna bort från hans sargade, korsfästa kropp. Rövaren var just nu i fysiskt samma belägenhet som den korsfäste som presenterades som Jesus från Nasaret, judarnas kung. Men han hade nu fått en uppenbarelse från den helige Ande. Denne Jesus som inte gjort något ont, men liksom han strax skulle dö, han representerade ett evigt, rättfärdigt rike. Han hörde nu hur rövaren på vänstra sidan försmädligt stönade fram till Jesus:
– Är inte du Messias? Fräls då dig själv, och oss också! (Luk 23:39)
Då tog han mod till sig, tillrättavisade sin rövarkumpan och deklarerade en ny bekännelse för honom:
– Fruktar du inte ens Gud, du som är under samma dom? Vår dom är rättvis, vi får vad vi förtjänar för det vi gjort. Men han har inte gjort något ont (Luk 23:40-41).
Och nu bröt hans eget förtvivlade hjärta fram i ett nödrop; han hörde sig själv säga:
– Jesus, tänk på mig när du kommer till ditt rike (Luk 23:42).
Vad hade det tagit åt honom? Hade han blivit sinnesförvirrad av smärtan? Vad skulle en korsfäst man som höll på att dö kunna göra för en olycksbroder? Och om han nu var Gudason med ett eget rike – Vad skulle han ha för intresse av att skicka en tanke till en förlorad brottsling?
Folket i omgivningen som hörde de korsfästes samtal, måste ha raljerat över vad de hörde.
Men då hördes Jesus svara:
– Jag säger dig sanningen: I dag ska du vara med mig i paradiset (Luk 23:43).
Där avslutas Bibelns berättelse om rövaren på korset. Den sista människa som Jesus samtalade med och erbjöd frälsning och försoning under sin tid i förnedringskroppen som människoson. Hela naturen bröt samman i ett stort mörker, och när Jesus vid sitt sista andetag anbefallde sin ande i sin himmelske faders händer, skälvde jorden och förhänget i templet brast itu. Officeren som vakade över korsfästelsen, utropade i förundran över vad han såg:
– Den mannen var verkligen rättfärdig (Luk 23:47).
Jesus Kristus uppstod på tredje dagen från de döda, och vi som mött denne uppståndne frälsare, vet att han dog för våra synder och hans blod renar från synd. Han var vetekornet som dog och bar oändligt stor och evig frukt. Men så underbar är frälsningen, att var och en som tar emot den till pånyttfödelse och nytt liv, får också bära frukt för evigheten. Jesus sa:
– Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör bär det rik frukt (Joh 12:24).
Bibelns berättelse om rövaren som i sin sista stund fick ta emot Jesu frälsning, har blivit till hjälp för många förtvivlade syndare som i sin nöd bekänt sin förlorade belägenhet och vänt sig till Jesus.
Den har fått förmedla frälsning till oräkneliga skaror av människor som fått höra talas om rövaren på korset. I samma stund som denne rövare åkallade Jesu namn och vädjade om en tanke från judarnas och hela den förlorade mänsklighetens kung, så förvandlades han till ett vetekorn som myllades ner och bar frukt. Han var en återlöst syndare, som efter sin död fått med sitt vittnesbörd bära hundratusenfaldig frukt för evigheten.
