Text: Tage Johansson
Gud har alltid erbjudit människan att få leva sitt liv i hans livsperspektiv. Alltsedan människan lockades att leva sitt liv oberoende av Gud har disharmoni, otillfredsställelse, meningslöshet och tomhet följt henne i spåren. Livet har hela tiden kretsat kring henne själv och hennes eget. Hela denna världs livsfilosofi går ut på att bygga upp sitt ”himmelrike” här på jorden.
Under den bibelhistoriska tiden och tiden därefter intill våra dagar, har det funnits människor som bejakat kallelsen att leva sitt liv i överlåtelse till Guds plan med sina liv. För att Guds plan skall förverkligas måste ALLT överges som står hindrande i vägen. I Bibeln finner vi gudsmänniskor som fick överge allt. Abraham fick överge sitt Kaldeiska Ur och därefter fostras i korsets skola. Mose som övergav Egyptens skatter fick när tiden var inne också överge sin svärfaders fårahjord för att gå in i Guds uppdrag. Plötsligt upplevde Mose att han befann sig på helig mark och fick på Guds uppdrag ta av sig skorna för att inte längre vandra på självvalda vägar. Hanna var villig att ge sin älsklingsson Samuel tillbaka till Gud, vilket innebar en ny tid i Israels historia. En dag kommer Elia till Elisa och kastar sin mantel över honom. Det innebar för Elisa att lämna sina oxar, sina föräldrar och följa Elia. Var det inte just detta som Jesus uppmanade människorna att göra? Att lämna allt och följa honom. Petrus fick lämna båten, fadern och näten för att bli människofiskare. Levi fick lämna tullhuset och sin socialt trygga tillvaro. Detta innebar för honom bland annat i sin förlängning att han fick skriva Matteus evangelium.
Genom alla tider har det funnits människor, även om de inte är många, som gått in under kallelsens villkor. Man har klart förstått att om man ska tjäna Gud så kan man inte stå under dubbla kommandon, man kan inte tjäna två herrar. En av dessa Gudsmän från senare tid är Oswald Chambers. När man sammanfattar hans budskap i ord och text är det genomsyrat av Allt för Honom, som också den andaktsbok heter vilken har utgivits efter hans död och som har gått ut i många upplagor och på många språk.
Jag vill också här återge vad Watchman Nee skriver i sin bok Övervinnande liv. Jag citerar:
”En broder hade växt upp utan far i en fattig familj. Han skrev vacker kalligrafi och var också mycket musikalisk. I barnhemmet kunde han börja i gymnasiet, medan andra lärde sig att snickra och mura. Han fick stipendier varje termin. När han hade avslutat två år på college, beslöt skolan att sända honom till St. John’s College i Shanghai i två år och sedan till Amerika, på villkor att han kom tillbaka efter sina studier utomlands för att tjäna sin skola. Hans mor och hans morbror skrev och gratulerade honom. Två månader innan den tidpunkt som var fastställd för hans avresa blev han frälst, och många av hans tidigare förhoppningar blev omintetgjorda. Vid samma tid överlät han sig åt Herren. Jag frågade honom vad han ville göra. Han sa att han hade bestämt sig för att åka och att han var redo att skriva under överenskommelsen. Han sa till mig: ”
Du har varit min klasskamrat i åtta år. Har du inte vetat om hur jag har kämpat och strävat denna tid?” När vi skulle skiljas åt sa jag: ”Idag är vi fortfarande bröder. Men jag fruktar att du inte längre kommer att vara min broder, när du kommer tillbaka från Amerika”. Vid dessa ord gick han till Herren och bad: ”Herre du känner mina ambitioner. Jag vet att du har kallat mig, men jag kan inte lämna mina ambitioner. Men om det är din önskan, så är jag villig att åka ut till byarna och predika evangelium.” När han hade bett, gick han till rektorn och sa att han hade bestämt sig för att inte skriva under överenskommelsen, och att han inte längre hade för avsikt att åka. Rektorn frågade om han var sjuk, och han svarade: ”Herren har kallat mig att predika evangelium.” Fyra dagar senare kom hans morbror, hans kusiner och hans mor. Modern sade med tårar: ”Sedan din far dog har jag kämpat alla dessa år, och hoppats att du en dag skulle komma längre än andra och kunna stödja mig. Idag har du fått en chans och så kastar du bort den.” Modern fortsatte att gråta, medan morbrodern sade: ”Innan du kom till det här barnhemmet var det jag som uppfostrade dig. Jag tog också hand om din mor. Nu är du skyldig oss båda detta. Dina kusiner har inte ens råd att gå i skolan, och ändå vill du låta den här storartade möjligheten gå dig ur händerna.” De kom också till mig och sa: ”Mr Nee, ni behöver inte stödja era föräldrar, men han behöver stödja oss.” Vår broder hade press på sig från båda sidorna. Han frågade Herren vad han skulle göra. Så insåg han att han var skyldig människor endast litet, medan han var skyldig Herren mycket mer. Han lovade att stödja sin mor och sin morbror, men han sa också att han inte kunde tillfredsställa deras krav utan måste lyda Herren.”
En sångstrof har ofta tonat i mitt inre när jag stått inför människor som väl har förstått kallelsen till efterföljelse, men som har saknat mod att ta trons konsekvenser. Sångstrofen lyder, ”Har du mod att följa Jesus vad det än må kosta dig?” När Jesus kallade människor till efterföljelse talade han om att först beräkna kostnaden. Om man ska bygga ett torn måste man äga vad som behövs för att bygga det färdigt, annars går det som Jesus beskriver det i Lukas evangelium14:30: -Den mannen begynte bygga, men förmådde inte fullborda sitt verk.
Vi lever bara en gång och efter att ha varit med i andlig verksamhet i mer än femtio år så har jag erfarit att många, speciellt yngre människor blev kallade av Gud att viga sitt liv i helig tjänst. Men de slösade bort sitt dyrbara tillfälle på oväsentligheter. Herren talar idag på samma sätt som han gjorde på Jesajas tid: -Vem ska jag sända, och vem vill vara vår budbärare?
Vi lever i det sista, absolut sista skeendet av församlingens tid att verka, i samband med att Jesus kommer för att hämta den brud som gjort sig redo för att möta honom på skyn. Denna sista tid för församlingen kommer att likna den tid församlingen fick uppleva i Jerusalem. Det står att genom den förföljelse som utbröt blev alla utom apostlarna kringspridda. Men de som blev kringspridda gick omkring och förkunnade Guds ord. Jag tror att det är svåra omständigheter som blir de hjälpmedel Gud kommer att använda för att få ut evangelium till människorna. Det gäller att leva ut evangelium. Ett sådant uppbrott är nödvändigt. Vi talar om församlingens upprättelse. Historien visar att när en upprättelse har skett, har Gud använt sig av yttre hjälpmedel. Så var det i Babylon. När återtåget för Guds folk skedde var det för att den persiske konungen blev uppväckt för att Herrens ord genom Jeremia skulle gå i fullbordan. Det finns ett profetord uttalat också för denna tid. På samma sätt var det med Simson. Den sista segern blev utförd genom att Simson blev ledd fram av sin fångvaktare för att utföra Guds gärning. Den segern blev större än allt han varit med om i sitt tidigare verksamma liv. Detta kan tillämpas på församlingen i sitt historiska perspektiv.
Om du får höra Herrens röst idag så förhärda icke ditt hjärta. Till sist ett ord av Paulus, där han skriver till Galaterna:
– Låt oss inte tröttna på att göra gott, för när tiden är inne får vi skörda om vi inte ger upp(Gal 6:9).