Av Arne Imsen ur MR nr 14 1974
Det finns ett direkt samband mellan det nytestamentliga fattigdomsidealet och manifestationerna av Guds kraft
Genom de rapporter som nått oss om svält och hungersnöd i världen, förstår vi, att även vi mycket snart måste inrikta oss på en betydligt enklare livsstil. Och det redan nu, om vi skall kunna fungera under de allt knappare omständigheter, som vi kommer att tvingas in i. Vi vet vad som skall komma, ty vi lever före vår tid, vi har redan informerat oss om det i skriften! Vi måste räkna med att gå en helt annan väg än de flesta. I stället för att kräva en ökning av vår standard, måste vi vara beredda på att sänka den, för att kunna komma andra till hjälp. Hade de kristna i Skandinavien förstått att förverkliga detta, hade säkert missionssituationen varit annorlunda i stora delar av världen idag.
I sista delen av Apostlagärningarnas kapitel 2 talas det om att alla de som trodde höll sig tillsammans och hade allting gemensamt; det urkristna församlingsidealet. Den mentalitet som där synliggöres, är det enda som skulle kunna bryta igenom den materiella egoism så många idag är bundna utav. Om denna gemenskapstanke förverkligades, skulle detta ge oss nya och väldiga möjligheter att evangelisera. Ingenstädes i Nya testamentet möter vi heller manifestationen ifrån Gud så oerhört stark som i samband med förvaltningen av de materiella tingen. Vi behöver bara erinra oss, vad som hände med Ananias och Safira.
Det går inte att skilja mellan den andliga och den materiella maktsfären. Hela människan måste komma in under Andens totala kontroll. Det ges inget privatområde. Resultatet av de första kristnas syn blev också ett ansvarstagande på ett konkret sätt. De sålde sina jordagods och vad de eljest ägde och delade med sig därav åt alla, efter som var och en behövde, läser vi. Ett sådant skeende kan inte tvingas fram politiskt. Det är baserat på kärlek, men det är en tvingande kärlek.
Gud vill att vi skall komma in i ett idealiskt livsmönster. Frälsningen handlar om ett nytt liv, men också om en ny livsstil. Församlingslivet får då även konsekvenser för vårt familjeliv och för vårt arbetsliv. Ett problem i alla tider har dock varit, att man ryckt loss församlingslivet från livet i övrigt. ”Låt oss skapa ett idealsamhälle genom politisk verksamhet, så att vi kan förändra strukturerna, som är ett hot mot ett sunt samliv”, säger man. Våra möjligheter till det är dock så gott som obefintliga. I Nya testamentet kan vi inte finna någon sådan tankegång. Vi kan endast påverka genom individens frälsning, så att samhällsmiljön förändras inifrån.
Det är här församlingen har sin stora betydelse. I den måste finnas ett sådant andligt klimat, att människor även socialt kan utvecklas på ett rätt och sunt sätt. Därför måste församlingen vara ett idealsamhälle i miniatyr. Den måste fostra människor för både familjeliv och arbetsliv. Vi går inte ut för att göra församlingsliv av samhället. Vi arbetar inifrån för att åstadkomma ett sunt samhällsliv i församlingen.
Vad är det då för ett idealsamhälle, det är fråga om? Jo, i detta samhälle är ett kors rest, vilket betyder döden för all egoism och allt självförverkligande. Där kan den sanna brödragemenskapen upprättas och det är synliggjort i ett samfund, där den privatkapitalistiska egoismen är besegrad. Det är urkristen socialism.
Likväl handlar det inte i första hand om egendomsgemenskap utan om livsgemenskap.
Alla kategoriklyftor i församlingen måste bort, mellan svart och vit, hög och låg, yngre och äldre. I annat fall förnekar vi Kristi försoningsverk. Men är vi ett i Kristus, måste väl också detta slå igenom i alla relationer? Har vi allt annat gemensamt, måste inte då även plånboken inkluderas?
Vi går ut och mästrar samhället, men vad har vi att lära samhället, om det vi talar inte ens fungerar bland oss själva? Det räcker inte bara med att gå ut till människorna och säga: ”Kom och bli frälst!” ”Varför skulle vi det?” frågar de. ”Ni är ju likadana som alla andra.” I urkristen tid sade man om de kristna: ”Se, hur de älskar varandra!” Det måste bli en sådan kärlek ibland oss, att den inte endast tar sig uttryck i ord.
Det är möjligt att situationen idag är så komplicerad, att man inte kan gå lika långt som det vi läser om i Apostlagärningarna 4:32, att de hade allting gemensamt. En sak kan vi dock börja med, nämligen avlasta oss överflödet. Om inte Gud får ett folk som är befriat från materialism, kan Gud aldrig uppenbara sig. Det finns nämligen ett direkt samband mellan det nytestamentliga fattigdomsidealet och manifestationen av Guds kraft.
Vad som först måste till är alltså att vittnena avväpnas alla sina inomvärldsliga maktmedel: bildning, ekonomi, etc . Jag tänker på den skola som lärjungarna fick genomgå tillsammans med Jesus. Varje examen går i vanliga fall ut på att bevisa att människor lärt någonting. Den examen som lärjungarna fick avlägga skulle dock visa att de ingenting kunde. Då de trädde fram syntes de vara olärda män ur folket, men de hade ett kännemärke: det syntes i deras liv att de hade varit tillsammans med Jesus.
Det gäller för församlingen att den har en sådan syn på tingen, att den inte utrustar människorna med mänskliga maktmedel, så att de hamnar i konkurrens med maktblocken på ett felaktigt sätt och på en felaktig nivå. Det vi har att kämpa emot är icke kött och blod. Därför är det framför allt andliga vapen vi behöver. Äger vi inte det, bör vi aldrig ge oss ut på fältet.
Vi befinner oss i ett pionjärskede och vi måste därför besjälas av ett helt nytt sinnelag, befriade från vinningslystnad, äregirighet och snikenhet. Det är inte fråga om eskapism, det vi sysslar med. Vi söker inte fly från problemen; vi söker tvärtom att ta itu med dem, men vi gör det utifrån våra egna förutsättningar.
Lärjungarnas situation var ibland helt hopplös. Detta var dock för dem inget skäl att upphöra att evangelisera, ty genom sitt tillvägagångssätt skapade de oupphörligt nya tillgångar, icke för egen vinning, men för att komma andra till hjälp.
För vår existens behöver vi ”nödtorftigt uppehälle”, det är oss nog. Men vi kan finna oss i överflöd, och likväl vara nöjda med existensminimum.
Paulus var så befriad från materiell vinningslystnad och så oberoende att han hejdlöst kunde kasta sig in i kampen och i alla situationer vinna seger. Ofta befann han sig i fängelse och i dödsnöd, faror och vedermödor. Ja, till vem skulle han gå? Våra problem väger lätt i denna jämförelse. Vi har anpassat oss så mycket till världsordningen, att Gud knappast kan använda oss.
För att fullborda loppet gäller det att göra det Gud vill. Då finns inget som hindrar en väckelse över landet.