Hans Lindelöw undervisar ur Romarbrevet
Del 1 ur en bibelstudieserie i Långshyttan våren 2020
Första kapitlet är som en portal. Aposteln undervisar om tron, om frälsningen, om Herren Jesus Kristus och då finns det något som är ofrånkomligt. Det går inte att komma förbi det judiska folket. Det är ju detta som blir en väldig spänning och en motsägelse, ja, en gåta i allt som har med evangelium att göra. Jesus själv säger att frälsningen kommer från judarna. Men i det första skeendet då evangelium predikades i världen så kom ju judarna att vara det stora motståndsblocket. Det som kommer från judarna med en verklig välsignelse för världen möter i detta folk det största motståndet.
I det första kapitlet undervisar aposteln om Guds vrede. Han ägnar rätt mycket utrymme åt det. Det handlar om en beskrivning av tillståndet i världen och avfall-et från Gud. Världen är inte på något vis irreligiös, den representerar en väldig massa religion och en väldig massa gudar. Det omfattar också vansinnigheter som hör tillsammans med ett avguderi.
När Paulus beskriver det här tillståndet så är det särskilt en mening som jag fastnat för och funderar över: ”När de berömde sig av att vara visa blev de dårar” (Rom 1:22).
Från vers 18 står det så här: ”Ty Guds vrede blev uppenbarad från himmelen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycka sanningen. Vad man kan känna om Gud är nämligen uppenbart ibland dem. Gud har ju uppenbarat det för dem. Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk. Så äro de då utan ursäkt. Ty fastän de hade lärt känna Gud, prisade och tackade dock honom icke såsom Gud utan förföllo till fåfängliga tankar; och så blev deras oförståndiga hjärtan förmörkade. När de berömde sig av att vara visa blev de dårar” (Rom 1:18-22).
Det här om att berömma sig kommer att vara en huvudlinje genom brevet.
Att berömma sig på ett sådant sätt att man blir en dåre är olyck-ligt. När man berömmer sig av att vara vis blir man en dåre i den värld aposteln här vänder sig till och beskriver, och appellerar till. Det återkommer även i andra kapitlet.
I vers 29 står det:
”De har blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet, elakhet; de äro fulla av avund, mordlust, trätlystnad, svek, vrångsinthet …”
Det är ingen ände på eländet här. Det finns en uppräkning, men när han har på detta vis klandrat människor så kommer det andra kapitlet att vända på hela perspektivet. Då står det så här:
”Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är, som dömer. Ty därmed att du dömer en annan så fördömer du dig själv” (Rom 2:1).
Här ser vi direkt hur Bergspredikans Kristus hörs i apostelns undervisning. Det var ju Jesus själv som sa: ”Döm inte på det att ni inte må bli fördömda.”
En verklig problematik är att när man borde skämmas så berömmer man sig och skryter och skrävlar.
Det här eländet blir extra komplicerat eftersom det som människor berömmer sig av inte sällan är av de gåvor som Gud har givit. Det talas här om naturen, om skapelseverket, men hela förhållandet till Guds skapelse har blivit förvänt. Det blir inte bättre när vi läser om hur Gud ger sin lag till Israel. Det står i Romarbrevet 2:17:
”Du kallar dig jude och förlitar dig på lagen och berömmer dig av Gud.”
Det borde inte vara så avlägset att göra det. När vi läser i 5 Mosebok om denna lag ser vi hur den borde vara en väldig orsak till berömmelse. Gud har gett sin rättfärdiga lag så att människor verkligen ska tänka gott om Gud. Paulus vänder sig i Romarbrevet till dem som kom att utgöra utgångspunkten för evangeliets predikan även utanför Israels gränser. De kom ju till synagogorna där de började att predika och det blev inte sällan konflikt.
Vi läser i kapitel 2:17-22:
”Du kallar dig jude och förlitar dig på lagen och berömmer dig av Gud. Du känner ock hans vilja och eftersom du har fått din undervisning ur lagen kan du döma om vad rättast är: och du tilltror dig att vara en ledare för blinda, ett ljus för människor som vandrar i mörker, en uppfostrare för oförståndiga, en lärare för enfaldiga eftersom du i lagen har uttrycket för kunskapen och sanningen. Du som vill lära andra, du lär icke dig själv! Du som predikar att man icke skall stjäla, du begår själv stöld! Du som säger att man icke skall begå äktenskapsbrott, du begår själv sådant brott! Du som håller avgud-arna för styggelser, du gör dig själv skyldig till tempelrån!”
Sedan kommer det igen:
”Du som berömmer dig av lagen, du vanärar Gud genom att överträda lagen” (v 23).
Det blev ingenting av den berömmelsen heller.
I första kapitlet läser vi om dem som berömmer sig av att vara visa och därigenom blir de dårar. Det här gällde alla människor. Men här läser vi om judarna som berömmer sig av lagen, eller av Gud. Men det innebär ingen berömmelse för Gud ty de vanärar Gud genom att överträda lagen. I det tredje kapitlet lyfter Paulus fram judarnas särställning, både ljusa och mörka sidor.
I det fjärde kapitlet så handlar det om Abraham och i det femte kapitlet om Kristus. Det verkar som att genom det här sättet att lägga upp sin undervisning, så vill han föra människor från en felaktig berömmelse till en rätt berömmelse. Eller det slag av pris eller erkännande eller beröm som man med rätta kan erfara. Det har med evangelium att göra. Det har med frälsningen att göra.
När det här angreppet har gjorts så inleds det tredje kapitlet med frågan: ”Vilket företräde har då judarna?” I det andra kapitlet fick vi klart för oss att det inte finns någon berömmelse.
Paulus var själv jude, av Benjamins stam. Det finns ingen berömmelse av lagen. Man berömmer sig eller skryter, men utan anledning för lagen dementerar att det skulle finnas någon anledning. Men här ställer han inte frågan om berömmelse utan om företräde. Det finns ing-en berömmelse men däremot ett företräde.
”Vilket företräde har då judarna eller vad gagn har de av omskärelsen? Jo, ett stort företräde på allt sätt. Först och främst att de har blivit betrodda med Guds ord” (Rom 3:1, 2).
Paulus ägnar det här kapitlet åt det judiska folket och åt att reda ut förhållandet mellan judar och hedningar och hur Kristus och evangelium kommer in här.
Vi går till det fjärde kapitlet. Då ställs frågan om Abraham:
”Vad ska vi då säga om Abraham, vår stamfader efter köttet? Om Abraham blev rättfärdig av gärningar, så har han ju något att berömma sig av. Dock icke inför Gud” (Rom 4:1, 2).
Också när det gäller Abraham så ligger Paulus kvar på frågan om berömmelse.
Det fanns ingen anledning att berömma sig. De som berömde sig av att vara visa blev dårar. De judar som berömde sig av lagen, hela deras berömmelse blev omintetgjord genom lagen. Och så kommer han in på Abraham och fortfarande ligger det här kvar om berömmelse:
”Om Abraham blev rättfärdig av gärningar, så har han ju något att berömma sig av. Dock icke inför Gud. Ty vad säger skriften? ‘Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet’” (v 2, 3).
Skriften säger att Abraham var den förste som lät omskära sig med hela sitt husfolk, för att Gud sa att han skulle göra det. När Abraham hade fått beskedet står det i 1 Mosebok 17:23-27:
”Och Abraham tog sin son Ismael och alla sina tjänare, de hemfödda och de som voro köpta för penningar, allt mankön bland Abrahams husfolk, och omskar på denna samma dag deras förhud, såsom Gud hade tillsagt honom. Och Abraham var nittionio år gammal, när hans förhud blev omskuren. Och hans son Ismael var tretton år gammal, när hans förhud blev omskuren. På denna samma dag omskuros Abraham och hans son Ismael; och alla män i hans hus, de hemfödda tjänarna och de som voro köpta för penningar ifrån främmande folk, blevo omskurna tillika med honom.”
Med tanke på Paulus undervisning så är det något jag lägger märke till här. Det står inte att han fick någon berömmelse av det här. Det står inte ens som det brukar stå lite så där berömmande, att ”han gjorde i alla stycken vad Herren hade sagt”. På sätt och vis så gjorde han det, men det står inte här efter att han hade omskurit sig, att det räknades honom till rätt-färdighet. Det står däremot två kapitel tidigare, i det femtonde kapitlet, att något räknades honom till rättfärdighet. Vad? Gud gav sina löften. ”Och han förde honom ut och sade: ‘Skåda upp till himmelsen, och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.’ Och han sade till honom: ‘ Så skall din säd bliva’” (1 Mos 15:5).
Gud sa inte till honom: Åk upp till stjärnorna och kartlägg dem.
Eller far till månen eller far kring planeten. Nej. Han sa: Se upp till himmelen, och räkna stjärnorna om du kan. Abraham trodde Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet. ”Vad skola vi då säga om Abraham, vår stamfader efter köttet?” Paulus skriver till romarna men Abraham var inte deras stamfader. Det här brevet läses av folk från alla världens hörn som verkligen inte har Abraham till stamfader. Paulus ligger dock kvar på det här motivet, med den här inramningen, det ofrånkomliga, om vår stamfader. Ja, han är själv jude och han vänder sig mycket till just judar, åberopar och refererar till judar. Vår stamfader efter köttet kan Paulus säga. När han inleder det fjärde kapitlet så är Abraham judarnas stamfader efter köttet, men eftersom han inte fick något beröm av sina gärningar, utan blev rättfärdig av tro; så presenteras Abraham i slutet som allas vår far, alla som tror på Gud, vilken har sänt Jesus Kristus.
Men att det så tillräknades honom, det är skrivet icke såsom gällde det allenast honom, utan det skulle gälla också oss; ty det skall tillräknas jämväl oss, oss som tro på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre, vilken utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull (Rom 4:23-25).
Paulus lyfter fram löftena, inte lagen.
Har Abraham något att berömma sig av? Om Abraham blev rättfärdig av gärningar, blev han det för att han lät omskära sig? Han skulle kunna berömma sig, men inte inför Gud. Gud hade mycket vidare tankar. Gud menade att löftena som han gav innan han uppmanade Abraham att låta omskära sig, måste framför allt lyftas fram. Löftena som gick i fullbordan, när Jesus Kristus kom till världen.
Det här är en intressant formulering. Vem har något att berömma sig av? Hedningarna; alla folk som lever i alla slags synder och galenskaper, avguda-dyrkan och villfarelser? Nej. När man berömmer sig av att vara vis så blir man en dåre. Judarna, som har fått lagen från Gud som bestämt säger vilka gärningar som de ska göra? De berömmer sig av den men själva lagen gör all berömmelse om intet eftersom de inte uppfyller lagen. Och Abraham skulle kunna berömma sig av gärningar men inte inför Gud.
I slutet av det tredje kapitlet skriver Paulus:
”Hur blir det då med vår berömmelse?”
Vi vill så gärna ha berömmelse. Vi vill så gärna prisas. ”Den är utestängd.” Ty den undervisning om tron och om frälsningen i Kristus Jesus som han låter oss ta del av här, handlar inte om vår berömmelse, utan om Guds berömmelse, om Guds lov och pris. Det är det han siktar på. Aposteln undervisar om tron:
”Huru blir det då med vår berömmelse? Den är utestängd. Genom vilken lag? Månne genom en gärningarnas lag? Nej, genom en trons lag.”
När jag läser det här så förstår jag att det är något med tron som han undervisar om som vi kanske inte har fått tag på. Något som kanske de flesta som kallar sig troende inte får tag på. Det som står här har en genklang hos Jesus själv, då han står mitt i en häftig konflikt med sina motståndare. Aposteln skriver om hur vår berömmelse blir utestängd genom en trons lag. Jesus sa så här i Johannes evangelium:
“I rannsaken skrifterna, därför att I menen eder i dem hava evigt liv; och det är dessa som vittna om mig. Men I viljen icke komma till mig för att få liv. Jag tager icke emot pris av människor; men jag känner eder och vet att I icke haven Guds kärlek i eder. Jag har kommit i min Faders namn, och I tagen icke emot mig; kommer en annan i sitt eget namn, honom skolen I nog mottaga. Huru skulle I kunna tro, I som tagen emot pris (eller beröm) av varandra och icke söken det pris som kommer från honom som allena är Gud?” (Joh 5:39-44)
Här säger Jesus något om tron och gör klart för oss att här är vår berömmelse utestängd.
Här handlar det inte om vår berömmelse eller om vårt pris utan om Guds lov och pris. Det är vad tro handlar om.
”Ni som tar emot pris av varandra och icke söker det pris som kommer från honom som allena är Gud.” Hur skulle ni kunna tro?
Helt i linje med det är också Romarbrevets undervisning uppbyggd. Hur blir det då med vår berömmelse? Den är utestängd. Genom vilken lag? Genom en trons lag. Tron på Gud ger inte oss ära. Romarbrevets undervisning om tron på Gud riktar på Guds ära. Det är just vad femte kapitlet kommer att i början handla om; Jesus Kristus själv.
Här kommer aposteln in på att berömma sig med en rätt berömmelse:
”Icke det allenast, vi berömma oss ock av Gud genom vår Herre Jesus Kristus genom vilken vi hava undfått försoning” (Rom 5:11).
Det ska inte gå att berömma sig. Hur då? Vi ska läsa sammanhanget.
”Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus, – genom vilken vi ock hava fått tillträde till den nåd vari vi nu stå – och vi berömma oss i hoppet om Guds härlighet. Och icke det allenast, vi till och med berömma oss av våra lidanden, eftersom vi veta att lidandet verkar ståndaktighet, och stånd-aktigheten beprövad fasthet, och fastheten hopp, och hoppet låter oss icke komma på skam; ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, vilken har blivit oss given. Ty medan vi ännu voro svaga, led Kristus, när tiden var inne, döden för oss ogudaktiga. Näppeligen vill ju eljest någon dö ens för en rätt-färdig man – om nu ock till äventyrs någon kan hava mod att dö för den som har gjort honom gott – men Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för oss, medan vi ännu voro syndare. Så mycket mer skola vi därför, sedan vi nu hava blivit rätt-färdiggjorda i och genom hans blod, också genom honom bliva frälsta undan vredesdomen. Ty om vi, medan vi voro Guds ovänner, blevo försonade med honom genom hans Sons död, så skola vi, sedan vi hava blivit försonade, ännu mycket mer bliva frälsta i och genom hans liv. Och icke det allenast; vi berömma oss ock av Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu hava undfått försoningen” (Rom 5:1-11).
När saker och ting har ställts till rätta på det här sättet är det på sin plats att berömma sig.
Men jag måste faktiskt även belysa det här utifrån det att man inte ska kunna berömma sig som jude för att Gud har givit dem lagen:
”Du som berömmer dig av lagen, du vanärar Gud genom att överträda lagen, ty såsom det är skrivet, ‘för er skull varder Guds namn smädat bland hedningarna’” (Rom 2:23).
Vad eländigt att bli orsak till att Guds namn blir smädat. Det borde alltså aldrig kunna ske i den kristna församlingen, att den blir orsak till smädelse, eftersom vår berömmelse är utestängd. Men även den kristna försam-lingen kan fara vilse. Även den kristna församlingen kan börja berömma sig på ett sätt som blir helt vansinnigt, om saker och ting som inte alls är meningen att vi ska berömma oss av.
Eller vem har inte bevittnat då man går in någon gång i en kristen kyrka eller katedral och bedåras av arkitekturen, konst-en. Eller om man läser böcker och höjer teologin till skyarna. Vilka formuleringar. Sådana saker kan gå rätt långt och det är faktiskt på det sättet att aposteln Petrus varnar nästan med samma ord för falska profeter, då han i sitt andra brev skriver till de kristna:
”De ska få många efterföljare i sin lösaktighet, och för deras skull skall sanningens väg bliva smädad” (2 Petr 2:2).
Det kan alltså urarta och spåra ur och man kan på ett felaktigt sätt berömma sig av Kristi namn. Det finns en felaktig berömmelse som Jesus själv varnar för då han talar profetiskt: ”Många ska komma i mitt namn.”
Romarbrevets undervisning är definitivt ägnad åt att vi ska hålla kursen och jag tror att det finns anledning att ta vara på den här infallsvinkeln jag fick då jag förberedde studiet. Vi ska gå vidare och se motiv och sammantaget se en rätt undervisning om Herren Jesus Kristus och hans gärning, till Guds ära.
