Bibelstudium av Paulus Eliasson
Var ser vi Kristi ansikte? Är det något museum jag ska gå till? Ska jag åka till Jerusalem? Var någonstans är Kristi ansikte? Jag vill ge dig tre platser att se den korsfäste.
I förra numret av Midnattsropet såg vi hur olika bibliska personer mötte Gud i sina kriser. Framför allt så såg de Guds ansikte i den korsfäste. Det var dit Gud önskade föra dem, för att lära sig mer om Gud. Allt det Gud är, hans väsen, hans attribut, de möter varandra vid korset.
Därför är det inte märkligt att när aposteln Paulus hamnar i krissituationer och nöd, så börjar han söka sig till Kristus och till korset, och att han fokuserar just på korset i den situationen. I alla de nytestamentliga breven skriver författarna för att tala om speciella situationer, och det kan vara en hjälp för oss att förstå något om situationen som de talar in i, därför att vi bara har en sida av konversationen. Breven är inte teologiska avhandlingar, även om till exempel Romarbrevet och Efesierbrevet kanske kan verka som teologiska avhandlingar, men de flesta breven är skrivna på grund av ett problem som man hade i den aktuella församlingen. Galaterbrevet handlar om judaister, som vi kallar dem. Första Korintierbrevet handlar om väldigt många problem som de hade i församlingen, och Andra Korintierbrevet är också ett sådant brev, och situationen var att man ifrågasatte aposteln Paulus auktoritet och tjänst, därför att han inte var en av de tolv apostlarna. Han var ingen ”superapostel” som han själv använder som uttryck i brevet. Han var heller ingen stor talare, och så satt han i fängelse många gånger, och han led.
Man skulle kunna tycka, och det var det argumentet som vissa förde, att om Paulus var välsignad av Gud, då skulle han slippa hamna i fängelse. Men aposteln såg annorlunda på det här. Han säger att han förs fram i segertåg, det är sant, men det segertåg han förs fram i, det är Kristi segertåg. Det säger han i 2 Korintierbrevet 2:14
Men vi tackar Gud, som ständigt för oss fram i Kristi segertåg och sprider sin kunskaps doft genom oss överallt.
Paulus var ett segerbyte – en av de tillfångatagna som går bakom segertåget som bär rökelse som ger ära till segerherren.
DÄRFÖR GER VI INTE UPP
Paulus var alltså i en slags krissituation, därför att församlingen inte ville ha någonting med honom att göra, och de drog hans tjänst i smutsen. Ändå är inte 2 Korintierbrevet ett försvarsbrev på det sätt man skulle kunna tänka sig, utan Paulus vill bara peka på Kristus, och det är det som är så viktigt och lärorikt, han klarar inte att fokusera på sig själv. Han påminner om Mose som sa: ”Låt mig få se din härlighet.”
Vi läser följande i 2 Korinterbrevet:
Och alla vi som med obeslöjat ansikte ser Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden (3:18).
Därför, när vi genom Guds barmhärtighet har denna tjänst, så ger vi inte upp (4:1).
Lägg märke till uttrycket ”därför … ger vi inte upp”. Vad menade Paulus var så värdefullt, att han kunde säga: Jag ger inte upp! Han hade en otroligt svår situation, som han också beskriver några verser senare:
Vi är ständigt trängda men inte instängda, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv ska bli synligt i vår kropp (2 Kor 4:8-10).
Om jag hade upplevt allt det som beskrivs här, kanske jag hade tänkt att det är lika bra att ge upp. Kanske det hade varit det bästa i den här situationen. Så min fråga är, varför ger han inte upp?
Vi ska gå till Hebreerbrevet, som också handlar om att inte ge upp. Det finns en spännande text i kapitel två, där författaren förhärligar Jesus, men han börjar med att tala om människan, och Guds tanke med människan:
Det är inte under änglar han har lagt den kommande världen som vi talar om. På ett ställe har någon vittnat: Vad är då en människa att du tänker på henne, eller en Människoson att du tar hand om honom? En liten tid lät du honom vara lägre än änglarna, med härlighet och ära krönte du honom. Allt lade du under hans fötter.När han lade allt under honom utelämnade han inget, allt skulle vara lagt under honom. Än ser vi inte att allt är lagt under honom (Hebr 2:5-8).
Vem är “honom” här? Det är människan. Guds plan från början, då han skapade människan, var att sätta dem som härskare över sitt skaparverk för att vara Guds representanter på den här jorden, så att Gud manifesteras på plats efter plats. Det var Guds tanke. Men, säger Hebreerbrevets författare ”Än ser vi inte att allt är lagt under honom”. Det är den hopplösa situationen, det är nederlaget. Vi är inte det vi borde vara. Men så säger han så här, och det är så stort:
Men vi ser Jesus, som en liten tid var lägre än änglarna, nu krönt med härlighet och ära därför att han led döden. Genom Guds nåd skulle han smaka döden i allas ställe (Hebr 2:9).
När jag ser människor så förtvivlar jag. Men när jag ser den korsfäste fylls jag av tillförsikt! Det är då jag känner att det faktiskt går att fortsätta. Det går att svära trohet till någon och överlämna sitt liv helt i någons händer. Inte i en människas händer, för de kommer att göra mig besviken. Alla har fallit, alla har fallit ifrån. Inte ens i Moses, Abrahams, Davids eller Salomos händer skulle jag lägga mitt liv, för de var människor precis som du och jag, som Gud verkade mäktigt igenom, men som ändå föll. Men det finns en. En som led döden för oss.
I Hebreerbrevet 11:23-26, berättas om olika bibliska personer, och de används som exempel, för att uppmuntra oss att fortsätta kampen. Bland annat talas om Mose:
I tron hölls den nyfödde Mose gömd av sina föräldrar i tre månader. De såg att det var ett vackert barn och lät sig inte skrämmas av kungens påbud. I tron vägrade Mose som vuxen att kallas Faraos dotterson. Han valde att hellre bli förtryckt tillsammans med Guds folk än att ha en kortvarig njutning av synden. Han räknade Kristi vanära som en större rikedom än Egyptens alla skatter, för han hade blicken riktad mot lönen.
Ser du att det än en gång handlar om var han hade blicken riktad? Vidare:
Genom tron lämnade han Egypten utan att frukta kungens vrede. Han höll ut därför att han liksom såg den Osynlige (v 27).
Prisat vare Gud! Han såg den Osynlige, och han höll ut! I nästa kapitel applicerar författaren alla dessa berättelser om trons hjältar på brevets mottagare, och jag tror att vi väldigt enkelt kan applicera det här på oss också.
Och låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att nå den glädje som låg framför honom uthärdade han korset, utan att bry sig om skammen, och sitter nu på högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som fick utstå sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och tappar modet (Hebr 12:2-3).
Det är lätt att tröttna och tappa modet, och det finns bara en kraftkälla för att få förnyat mod och kraft för den fortsatta vandringen, och det är att se honom som ser mig! Det fick Hagar uppleva när hon var på dödens rand, och inte visste vart hon skulle vända sig. Men så fick hon se honom som såg henne, och det står:
Och hon gav ett namn åt Herren som hade talat med henne. Hon sade: ”Du är den Gud som ser mig”, för hon tänkte: “Har jag här fått se en skymt av honom som ser mig?” (1 Mos 16:13)
Det är en erfarenhet som alla de heliga har fått göra. De hämtade inte sin kraft inifrån sig själva, och de hämtade heller inte kraften från världen runtomkring, för det är en fallen värld. Men de hämtade sin kraft i mötet med Gud.
Låt oss vända tillbaka till 2 Korintierbrevet och se hur blicken på Kristus var Paulus motgift mot hopplöshet:
Därför, när vi genom Guds barmhärtighet har denna tjänst, så ger vi inte upp. Vi har tagit avstånd från allt hemligt och skamligt och använder inga knep. Vi förfalskar inte Guds ord, utan lägger öppet fram sanningen och överlämnar oss inför Gud åt varje människas samvete. Om vårt evangelium är dolt, så är det dolt för dem som går förlorade. Den här världens gud har förblindat de otroendes sinnen så att de inte ser ljuset som strålar från evangeliet om Kristi härlighet, han som är Guds avbild. Vi predikar inte oss själva, utan Jesus Kristus som Herren och oss som era tjänare för Jesu skull (4:1-5).
Här berättar Paulus vad som är evangeliet, nämligen detta: Jesus är Herre. Vi förkunnar Jesus som Herre, och om vi måste nämna någonting om oss själva, så är vi är era tjänare för Kristi skull. Vi är alltså inte våra egna herrar, och vi är heller inte herrar över några andra. Jag har en tjänst. Tjänaren frågar sig inte ”Vad vill jag göra idag?” Han frågar ”Hur kan jag behaga min Herre?”
Jag tror att alldeles för ofta är verkligheten i mitt liv att Paulus (alltså jag själv, inte aposteln jag delar namn med) är Herre. Paulus gör det Paulus vill, och så får vi se om Gud följer med. Jag kan iallafall komma på hur jag skulle tycka att Gud borde tycka om det jag har kommit på att jag ska göra.
Men för aposteln Paulus gick livet igenom så många prövningar, så många teststationer helt enkelt, där han kunde ge upp, men det blev uppenbarat att han inte var sin egen herre. Han såg på Kristus, och följde i hans fotspår.
Jag har många favoritverser i bibeln, men de sista två-tre åren är det en vers som har talat till mig gång på gång på gång, och jag kommer tillbaka till den hur många gånger som helst. Den ska vi läsa nu, och det är det här jag vill komma fram till och ge som en hälsning till alla som kämpar för evangeliets sak. Det är det här som allting jag sagt hittills har byggt upp emot:
Gud som sade: “Ljus ska lysa ur mörkret”, han har lyst upp våra hjärtan för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte ska sprida sitt ljus (2 Kor 4:6).
Guds härlighet strålar från Kristi ansikte, syskon! Gud sa i begynnelsen, ”varde ljus”, och universum blev till. Och när jag som liten pojke böjde knä och bad “Jesus fräls mig”, så sa Gud “varde ljus”, och det blev ljus i mitt hjärta!
Detta ljus blev inte bara gett för att jag skulle uppleva ljuset, utan han säger, “för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte ska sprida sitt ljus”. Vår tjänst är att vara speglar för Herren. Därför ger vi inte upp, för att Gud har satt oss in i den här tjänsten som speglar för hans härlighet. Den korsfästes ansikte, som människor vänder sig bort ifrån, där de spottar, där blod och tårar rann ner, det ansiktet, säger Paulus, det strålar! Det strålar!
Det är därför det inte är hopplöst! Därför ger vi inte upp! För när vi ser Kristi ansikte, då förvandlas vi efter hans bild. Jag vill inte förvandlas efter Svensson-bilden. Jag vill inte förvandlas efter Ola Nordmann-bilden. Jag vill inte förvandlas efter Putin, Biden eller idoler som finns i den här världen. Vår längtan är att få se Kristus, och så transformeras till den bilden.
VAR SER VI KRISTI ANSIKTE?
Nu vill jag dra ner det här på det praktiska planet, för nu har jag sagt många gånger att det är så viktigt att se Jesu ansikte; men var är detta ansikte? Är det något museum jag ska gå till? Ska jag åka till Jerusalem? Var någonstans är Kristi ansikte? Jag vill ge dig tre platser att se den korsfäste.
Den första platsen: Guds eget ord. Den första psalmen prisar den salig som inte vandrar, sitter och står tillsammans med de ogudaktiga, utan har sin lust i Herrens undervisning, och tänker på hans lag både dag och natt. Han är som träden i Edens lustgård, planterad vid vattenbäckar bär det trädet frukt i sin tid och dess löv vissnar inte.
Om du vill gå från att vara ”agnar som vinden för bort” till ett träd som inte vissnar, då är det Ordet du ska gå till. Det står inte “Salig är den man som läser Herrens lag”, och heller inte, ”Salig är den man som studerar Herrens lag”. Det står:”Salig är den man som har sin lust i Herrens lag.” Om du längtar efter Ordet, så kommer du läsa och studera det. Det finns många som har läst Bibeln, som kan den utantill, men som inte har sin lust i Herrens lag. Våra lustar driver oss ofta som vågor driver ett skepp utan barlast; man kastas hit och dit av lustar. Men Gud som bjöd att ljus skulle gå upp i våra hjärtan, och som har väckt kärleken till Kristus i oss, han har också väckt lust efter hans undervisning. Var ser vi Kristi ansikte? Vi ser det i Bibeln. I evangelierna. I Torah. Hos profeterna. I psalmerna. Hos apostlarna.
Den andra platsen vi ser Kristi ansikte är i bönen. Hebreerbrevets författare kallar bönen för att träda fram inför nådens tron för att få nåd till hjälp i rätt tid. Det är vad bönen är.
Hemma på Dal har vi bönemöten nästan varje kväll, tisdag till lördag. Vi sjunger några enkla sånger, vi läser ett kapitel i bibeln, och så ber vi tillsammans. Det är enkelt och kontinuerligt; vi är inte många, men vi sjunger, läser och ber. Jag måste säga att för min egen del så bär dessa möten mig. Att få läsa Ordet, sjunga tillsammans med syskonen, och utgjuta mitt hjärta i bön till Gud. När man gör det kontinuerligt, varje dag, så förändras någonting i en. För bön handlar inte bara om att komma med sina önskemål till Gud, och berätta för Gud allt man vill ha. Det är det också – men inte bara. Gud vill förvandla våra böner så att det inte längre bara blir “gemig det jag vill ha”, utan “ge oss idag vårt dagliga bröd”. Inte bara: “Herre det här vill jag”, utan “ske din vilja på jorden som i himmelen”. Inte bara “jag är ledsen för det jag gjorde” men “förlåt oss våra synder som vi också förlåter dem som är oss skyldiga”. Det är böner som utmanar och förändrar oss. Om du har möjlighet att komma till bönesamlingar, så vårda det som en dyrbar juvel.
När jag var tonåring, hade vi bönemöten varje dag klockan 12 på Bällsta. Om jag var med på ett i veckan så var det mycket. Jag ska absolut inte skryta om något stort böneliv, men det är så viktigt med kontinuiteten i bönelivet. Det är en stor glädje att få se Kristi korsfästa ansikte i mötet med honom i bönen. För när jag kommer till honom med mina problem, ser jag Jesu Kristi ansikte och så sätts saker och ting i sitt rätta perspektiv.
Det tredje jag vill säga som svar på frågan ”var möter vi Kristi ansikte?” är: Bland syskonen. Kristus har tagit sin boning i alla de troende. Det är också väldigt kontraintuitivt, precis som det var för dem som såg upp på den korsfäste och sa “Är du Messias?” “Är du judarnas konung?” Så kan du se på mig, och säga: ”Ska jag möta Kristus i dig?” Och det är sant att det inte är mycket av Jesus som speglas i mig, men det är något. Och det jag saknar, det har du.
Gud har i sin församling satt några till apostlar, profeter, herdar, lärare, evangelister, för att de heliga ska bli fullt skickade till sin tjänst. Gud har satt lemmarna så som han har tänkt, för att vi ska vara varandra till tjänst. Vårda därför gemenskapen med syskonen.
Vårda dynamiken som finns i det motstånd vi möter i varandra. Det är faktiskt viktigt att möta motvilja från syskon som säger ”nej” ibland. Se det inte bara som att de är tröga och ovilliga. I dynamiken tillsammans med syskon kan någonting hända, för när kärleken till Kristus finns i alla syskon, då kan fantastiska saker hända. Det är därför Bibeln säger att församlingen ska vara en plats där Guds härlighet uppenbaras. Ordet, bönen och gemenskapen. Det är bland annat där vi möter Jesu Kristi ansikte.
DÄRFÖR ÄR VI VID GOTT MOD
Vi ska läsa en vers till i 2 Korintierbrevet, där Paulus säger ”därför är vi alltid vid gott mod”, och där vill jag gärna veta hemligheten. Paulus går i den här texten från ”Därför ger vi inte upp” till ”Därför är vi alltid vid gott mod”. Följ med i texten:
Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt (v 16-18).
Vi vet att om vårt jordiska tält rivs ner så har vi en byggnad från Gud, en evig boning i himlen som inte är gjord av människohand. Därför suckar vi i vårt tält och längtar att få iklä oss vår himmelska boning, för när vi väl är klädda i den ska vi inte stå där nakna. Ja, vi som bor i detta tält suckar tungt. Vi vill ju inte bli avklädda utan påklädda, så att det som är dödligt uppslukas av livet. Och den som berett oss för just detta är Gud, som har gett oss Anden som en garant. Därför är vi alltid vid gott mod … (v 1-6a).
Varför är vi alltid vid gott mod? Jo, därför att vi har ett evigt hopp! Vi har ett hopp om att få avkläda oss och ikläda oss! Vi har ett hopp om att den här nöden är kortvarig och väger lätt, och att den bereder en överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt! Det finns ingen anledning för oss att hänga med huvudet. Det finns ingen anledning för oss att se nedåt, oavsett hur hopplös situationen ser ut. Han har berett oss en boning! Paulus säger: “vi är trängda, vi är rådvilla, vi är förföljda, vi är nedslagna, vi bär Jesu död på vår egen kropp,” men så säger han: Men jag är alltid vid gott mod.
Jag har inte upplevt något i närheten av de problem som aposteln Paulus gjorde, absolut inte. Men han säger ändå “jag är alltid vid gott mod”. Varför då? Jo:
… även om vi vet att vi är borta från Herren så länge vi är hemma i kroppen. (2 Kor 5:6b)
Vad är det värsta som kan hända? Det är väl döden? Vad händer då? Jo, då får jag vara hemma hos Herren! Han fortsätter:
Vi lever här i tro, utan att se. Men vi är ändå vid gott mod och skulle hellre flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren (2 Kor 5:7-8).
Det finns en längtan hos den troende som inte är en dödslängtan, utan en livslängtan. Det är en visshet om att det inte kan ske något på jorden som inte leder till Guds och Lammets ära. Allting kommer leda till Hans ära och min glädje. Därför är vi alltid vid gott mod!
Aposteln Johannes säger så här:
Se vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn! Och det är vi också. Världen känneross inte, eftersom den inte har lärt känna honom. Mina älskade, nu är vi Guds barn, och än är det inte uppenbarat vad vi ska bli. Men vi vet att när han uppenbaras ska vi bli lika honom, för då får vi se honom sådan han är (1 Joh 3:1-2).
Johannes säger detsamma som vi har sett Paulus säga. Vi ska bli lika Kristus! Och Johannes säger samma sak i sista kapitlet i bibeln, Johannes Uppenbarelse kapitel 22:
Och ingen förbannelse ska finnas mer. Guds och Lammets tron ska stå i staden, och hans tjänare ska tjäna honom. De ska se hans ansikte och bära hans namn på sina pannor. Ingen natt ska finnas mer, och de behöver inte lampors sken eller solens ljus, för Herren Gud ska lysa över dem. Och de ska regera som kungar i evigheters evighet (Upp 22:3-5).
Detta är hoppet, att få se hans ansikte och låta det vara vårt enda ljus! Därför är vi alltid vid gott mod. Tänk så fantastiskt.
DÄRFÖR FÖRSÖKER VI VINNA MÄNNISKOR
Vi går tillbaka till 2 Korintierbrevet igen:
Vi vet alltså vad det är att frukta Herren, och därför försöker vi vinna människor (5:11).
Vi har sett att vi inte ger upp, därför att vi ser Kristi ansikte. Och vi är vid gott mod, för att vi har ett hopp. Men varför försöker vi vinna människor? Jo, därför att vi vet vad det är att frukta Herren. Vi har mött Herren, sett hans härlighet, och därför önskar vi vara med i detta att föra människor till Gud. Det är inte av rädsla, det är inte det som fruktan betyder här, för i vers 14 står det:
Kristi kärlek driver oss, för vi är övertygade om att en har dött för alla, och därför har alla dött. Och han dog för alla, för att de som lever inte längre ska leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem(2 Kor 5:14-15).
Kärleken som han har utöst i våra hjärtan är den inneboende kraften.Varför försöker vi vinna människor? Därför att vi har fått Kristi kärlek nedlagd i våra hjärtan, och det var den kärleken som drev Jesus att ge sitt liv för att frälsa världen.
Tror du att Guds kärlek i ditt hjärta är för att du ska ha en god känsla resten av livet? Nej, kärleken som var i Guds hjärta, som gjorde att han gav sin son till att offras för människors frälsning, den kärleken har samma effekt på dig och mig! Effekten som Guds kärlek nedlagd i våra hjärtan har, är att vi ger oss själva för att människor ska bli frälsta.
Vi längtar efter att vinna människor, därför att vi har fått Kristi sinnelag i oss, och han försöker vinna människor. Han går omkring, gör väl och hjälper alla. Han lättar bördor. Han läker varje sår. Det är hans längtan, hans önskan, att vi ska vinna människor.
Meningen är inte att vi ska leva för oss själva. Meningen är att vi ska komma i tjänst för honom. Som Paulus säger:
Vi är alltså sändebud för Kristus, och Gud vädjar genom oss. Vi ber på Kristi uppdrag: låt försona er med Gud! Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud (2 Kor 5:20-21).
Sedan kommer en konklusion:
Som Guds medarbetare uppmanar vi er också att ta emot Guds nåd så att den blir till nytta (6:1).
Har du fått uppleva Guds nåd? Ta då emot den nåden så att den blir till nytta! Vad för nytta? Gud önskar att dra människor till sig för att fler ska få se den härlighet som strålar fram i Jesu Kristi ansikte. Sättet som Gud har valt att göra det på det är genom sina tjänare, genom dig och mig. Genom församlingen, dem som har blivit förvandlade och reflekterar hans härlighet i en fallen värld. De visar genom sina liv vad det är att känna Kristus.
DÄRFÖR KÄNNER VI INTE NÅGON PÅ ETT YTLIGT SÄTT
Den som känner Kristus har verkligen fått ett nytt sätt att se på världen. Läs den här underbara versen som förklarar vad jag menar:
Därför känner vi inte längre någon på ett ytligt sätt. Även om vi har känt Kristus på ett ytligt sätt, känner vi honom inte så längre. Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit (2 Kor 5:15-16).
Här vill jag citera Jerusalem Bible som översätter versen såhär: “For anyone who is in Christ, there is a new creation.” (För alla dem som är i Kristus, är det en ny skapelse.) Inte bara att vi är en ny skapelse, det är helt sant, för han har fött oss på nytt – men hela skapelsen är ny! Sättet som vi ser på världen är helt nytt! Vi sjunger i sången ”Fäst dina ögon på Jesus” följande: ”Alla ting runt omkring smälter bort som snö i ljuset av hans ära och makt.” Det är en mening jag är både enig och oenig med. Det är sant att om du placerar Kristus i en vågskål, och så har du alla andra saker i hela världen, allt som existerar, hela universum, allt av värde i den andra vågskålen – då kan ingenting mäta sig med Jesus själv. Alla ting runt omkring smälter bort som snö. Det är sant.
Men! För den som är i Kristus Jesus är hela skapelsen ny! Jag tror att det C S Lewis sa är sant, och jag citerar från minnet: ”Jag tror på Gud, inte bara därför att jag ser ljuset som strålar ut ifrån honom, men därför att från det ljuset som strålar ut ifrån honom så ser jag allting annat.”
Allting får sin rätta plats, sitt rätta värde, sin rätta tyngd, ära och härlighet, i ljuset från Kristus. Det är skillnad på en som älskar Kristus som äter frukost, och en som inte älskar Kristus som gör samma sak. När du säger ”jag älskar dig” till ditt barn, så är det något helt annat om det är i ljuset av korset, eller om det inte är det. Det är skillnad på allting du gör. När du klär på dig, när du åker till jobbet, arbetet du gör, när du kommer hem … Allting som händer under din dag, det är en helt ny värld när du är i Kristus. Alla ting runt omkring, smälter inte bara bort som snö jämfört med honom, men de får sitt sanna värde. De får sin substans i mötet med Jesus Kristus. Vi har fått ett nytt sätt att se på världen.
När jag ser Kristus förstår jag varför Gud lät träd växa upp, varför naturen är så vacker, varför Gud låter fåglarna flyga och fiskarna simma. Det är till Sonens ära! Romarbrevet 8 säger att hela skapelsen längtar efter Guds barns härliga förlossning. Den längtan efter förlossningen, efter en ny skapelse, bär vi också på i vårt inre. Men redan nu får vi leva det nya livet, och se allting från Kristi perspektiv. Därför ger vi inte upp. Därför är vi vid gott mod. Därför försöker vi vinna människor. Därför känner vi inte längre någon på ett ytligt sätt.
I krissituationer, syskon, måste vi söka oss närmare Kristus. Det är den enda lösningen. Och den korsfästes ansikte måste få prägla våra liv så att människor ser det, så att vi förvandlas till den sanna bilden. Gud söker ditt och mitt ansikte! Frågan är om vi söker Hans ansikte. Han söker efter gemenskap. Han har längtat efter det sedan skapelsens morgon.
Jag vill avsluta med några verser från Psalm 34:
Jag vill alltid prisa Herren, hans lov ska ständigt vara i min mun.
Min själ ska vara stolt i Herren, de ödmjuka ska höra det och glädjas.
Lova Herren med mig, låt oss upphöja hans namn tillsammans!
Jag sökte Herren och han svarade mig, han räddade mig från allt som skrämde mig.
De som ser upp till honom strålar av fröjd, deras ansikten behöver inte rodna av skam.
Här är en plågad som ropade, och Herren hörde honom och frälste honom ur all hans nöd.
Herrens ängel vakar runt dem som vördar honom, och han befriar dem.
Smaka och se att Herren är god! Salig är den som flyr till honom.