Bevarad i Kristus!

Efter ca tre månaders arbete i församlingens mission i Dominikanska republiken berättar här Karin Vidén om några av alla de syskon och vänner hon tillsammans med Zebastian Vidén har besökt under perioden.

Sandra Ramos tillsammans med sin dotter Eva.

Sandra bor med sina tre barn i Baní, ca en timme med bil västerut från församlingens plats i Palavé. I samma område bor också hennes mamma Tina och systern Kennia med sina barn. Sandra bodde i Comunidad Maranata en hel del år som ung och vi har sedan kunnat behålla kontakten med henne och familjen. Då vi träffas påminner hon oss om bibelstudier hon aldrig glömmer, och vi kan med glädje minnas tillbaka och se framåt mot det gemensamma hopp vi har i Jesus. Även Kenia, 42 år, bodde en period i Comunidad Maranata som ung flicka, och ber idag om förbön för sin idag mycket bräckliga hälsa. Våra vänner i Baní hälsar varmt till församlingen i Sverige!


Marcia Perez och äldste sonen David.

Marcia presenterades för Maranataförsamlingen sommaren 1987 som ”en liten kvinna med en stor bibel”. Det var broder Arne Imsen som myntade orden då hon kom på besök till sommarkonferensen samma år. När vi idag 35 år senare träffas påminner hon oss leende om detta och tar fram sin stora och väl lästa bibel, och har mycket att berätta om från sitt liv; ett liv med Guds Ord i centrum och hur hon om och om igen genom svåra passager fått erfara Guds omsorg och trofasthet. Marcia var fyrabarnsmamma i Comunidad Maranata i Santo Domingo under 80-talet, och alltid redo med en hjälpande hand och ett levande Gudsord. Hon och äldste sonen David hälsar varmt till hela församlingen då vi besöker hennes trivsamma hem i området Los Tres Brazos, där storstadens linbanesystem sveper över hustaken; ett väl utbyggt transportmedel som tillsammans med stadens tunnelbana kommit att bli ett viktigt kommunikationsnät i landets satsning på bättre infrastruktur.

David bor några kvarter bort och berättar med värme och tacksamhet hur han minns sin uppväxt i storfamiljen, och om en speciell händelse som kommit att bli honom till hjälp många gånger. Broder Arne Imsen var i landet och bad en dag David att han skulle gå och köpa smör. David gick men det fanns inget smör så han gick hem. ”Gå då till en annan colmado/butik”, sa Arne, och David gick. Detta upprepades några gånger ända tills han kunde komma hem med smörpaketet i handen. Han berättar hur tråkigt han som ung grabb tyckte att det var, men vilken speciell känsla han erfor då han till sist kunde överlämna smöret och hade utfört uppdraget. Denna händelse, fortsätter David, har jag påmints om genom åren och den har hjälpt mig då jag hamnar i motgångar, att inte ge upp utan kämpa och fortsätta framåt.

Innan vi beger oss av hemåt efter besöket är David angelägen om att vi tillsammans ska tacka Gud!


Soila Joseph och Felipe

Soila är en ensamstående ung kvinna med fyra barn i Palavé. Vi lärde känna henne för en hel år sedan, och hon är en av dem som bor i en jämförelsevis bra bostad som byggts av församlingen. Hennes situation som papperslös och utan födelsedokument är många gånger svår, och då hennes äldsta barn, en 14-årig dotter, nu har avslutat grundskolan inställer sig problemet vad flickan ska göra till hösten. Många ungdomar studerar vidare men då hon likasom mamma Soila är papperslös är problemet mycket komplext, och hon blir inte antagen till vidare studier.

Varhelst vi möter ungdomar är det alltid någon som har liknande problem – framtiden är oviss där man lever ett mycket isolerat liv inom bateyen och dess ofta miserabla vardag. Detta är ett böneämne för församlingen eftersom många av dessa unga under uppväxt och barndom knutit band till församlingens mission i Palavé genom barnmöten, skolundervisning, frukostservering etc.

På bilden ses Soila med lille Felipe. Felipes mamma lämnade honom för några månader sedan hos pappan och gav sig iväg hem till Haiti, varpå pappan som måste ge sig ut och söka arbete varje dag lämnade honom hos sin släkting Delphina som med sina egna fem barn även är den som även Soila kallar ”mamma”. De bor nära varandra och stöttar varandra med alla sina barn och lille Felipe är nu en av dessa. Han har problem med sin utveckling, främst motoriskt men även annat, och vi hoppas finna läkarhjälp för pojken. Soila hälsar till alla!


Lidia Grullón och yngsta dottern Esteffany

Vid besök hemma hos Lidia och maken Rafael på väg ner i området La Cañada erfar man en förunderlig frid trots en ganska förfärlig omgivning av smuts, trångboddhet och oljud. Redan år 2000 lärde vi känna först Rafael som då arbetade med att med sin skrangliga trehjuliga cykel med flak, dag ut och dag in gå gata upp och gata ner för att samla glasflaskor som han sedan kunde panta och på så sätt få in en liten försörjning till familjen. Efter ytterligare något år hyrde församlingen ett mycket litet hus i La Cañada för att ha möten, barnmöten och alfabetisering för vuxna, och kom genom det närmare de syskon som bodde där och började med möten på den lilla gården som fanns. Det visade sig vara även Lidia och Rafaels bakgård, så de kom ut och satt på sin trappa och var med varje gång vi hade samlingar där, och deras då fyra små barn var med i de barnmöten vi hade. Makarna mötte Gud och Lidia kom att bli en trogen syster under alla de år församlingen fanns där i området, och att nu åter kunna mötas för att prisa Gud är stort.

Idag är Rafael svag efter en blodpropp och är hänvisad till det lilla hemmet där han med en gåstol kan förflytta sig de två metrarna från sängen till stolen i köket. Då vi bjuds att sitta ner för att sjunga, läsa ett Gudsord och i bön och tacksägelse vända oss till vår Far i himmelen, ja då är det högtid!

Föregående inlägg Maranata – ett anskri med konsekvenser
Nästa inlägg En kärlek sådan som hans

Relaterade inlägg