Paulus Eliasson i Radio Maranata 6 augusti 2024
Nyligen avslutades OS i Paris; det är världens största idrottsarrangemang och många miljoner människor följer med. Under invigningen av OS gjorde Paris sitt bästa för att dela sin kultur och visa världen vad Frankrike handlar om. Det var mode, arkitektur, dans på Notre Dame och mycket annat. Men den senare delen av invigningen dominerades av något som fick kristna i alla läger och över hela världen att reagera. En drag-show med Jesu nattvard som utgångspunkt.
Jag ska förklara lite mer om det här, och försöka dela Bibelns visdom om vad det här är för något, och hur en kristen reaktion på blasfemi borde se ut.
Vad hände?
Vad hände egentligen under OS-invigningen, fredag den 26 juli 2024? Jag såg en del av programmet live, och som sagt så var det många kulturella inslag, samtidigt som man presenterade alla länders olika trupper som kom seglande ned för floden Seine. I den senare delen av programmet, medan båtarna åkte under broarna, så skedde något speciellt uppe på en av broarna. Där hade man ställt upp ett långbord med en röd löpare på, och på ena sidan av bordet poserade ett dussin personer – och jag förstod direkt vad det skulle föreställa, vad det skulle parodiera, och vem det skulle provocera.
För scenen var en parodi, eller en tolkning, av Leonardo Da Vincis världsberömda målning ”Den sista måltiden”, där lärjungarna sitter på ena sidan av ett långt bord, och Jesus sitter i mitten. Han har precis sagt att ”En av er ska förråda mig”, och det är ett allmänt tumult i bilden – men samtidigt en symmetri och linjer som bara en renässansmålare kan framkalla. Det är en klassiker.
Många har naturligtvis parodierat och tolkat den här målningen på skilda sätt genom historien – och inte minst i nutid. Vad var det då som var så speciellt med den här installationen? Jo, att de flesta som var där var drag-artister, alltså män utklädda som damer – och att det som firades helt uppenbart var hbtq-ideologin, med speciellt fokus på de sista två bokstäverna – trans och queer.
För det som följde var en kombination av dans, catwalk och dragshow, där de använde bordet som scen för showen, och där en tydlig agenda av sexualisering, normalisering av perversioner, och en utsvävande livsstil stod i fokus.
Det här skapade en stor reaktion bland kristna i alla led – i alla fall vad jag har kunnat läsa mig till på sociala medier. Allt från konservativa katoliker, till fria evangeliska förkunnare, och till och med liberalteologer, har påpekat hur hädisk och otroligt osmaklig denna del av showen var. Den starka och unisona reaktionen från kristna var faktiskt överraskande – och bara någon dag senare var ”Paris 2024”, alltså arrangören av OS, tvungen att gå ut och beklaga framförandet till dem som kände sig kränkta.
För min egen del så måste jag säga att då jag såg vad som skedde så förstod jag ganska snabbt vart det bar hän, och jag lät mig inte provoceras så otroligt mycket. Det var helt enkelt inte överraskande – det här menar jag är en given del av vår samtid. Jag hade blivit mer överraskad om det inte funnits inslag av homo, bi, trans och queer – och om kristendomen och kyskhetens ideal inte hade hånats. Man kan inte förvänta sig annat, från dem som gång på gång svär sin trohet till samtidens ideal när det gäller sexualitet, gränslöshet och gudsuppror.
I kölvattnet efter den här händelsen har det naturligtvis kommit motreaktioner också. Det har påpekats att snarare än att vara en parodi på Da Vincis ”Den sista måltiden”, så var det en tolkning av Bacchus-festivalen. Bacchus var den grekiska guden som hade hand om alkohol och fester – och naturligtvis firades han i den grekiska och romerska världen. En av dem som uppträdde på den här showen var också utklädd till Bacchus.
Så kanske kristna överreagerade? Nja, det verkar som att det har kommit fram att scenen faktiskt var en kombination av båda tingen – det var en framställning av den sista måltiden som en guda-orgie.
Men. Är verkligen vår uppgift, som kristna, att reagera på hädelse av en målning, även om den målningen är en avbildning av något viktigt inom kristendomen? Eller är vår uppgift att gå emot hädelse av den kristna tron? Och om vi nu ska reagera på hädelse – hur ska då reaktionen se ut? Jag tror nämligen att problemet ligger djupare än i en show på en bro över floden Seine. Och jag tror att Bibeln kan sprida ljus över vad det är som sker.
Det verkliga problemet
Den första frågan vi kan ställa oss är: ”Vad är definitionen på blasfemi eller hädelse?” Enligt de flesta definitioner jag kunnat hitta handlar det om att tala kränkande om något som anses heligt inom en religion. Så det är ju alltid en definitionsfråga. Vad är heligt inom till exempel kristendomen? Är nattvarden helig? Är Da Vincis målning av den helig? Låt mig ta ett exempel på något som alla kristna kallar för helig – nämligen Bibeln. Den kallas ofta för ”De heliga Skrifterna” eller liknande. Så, är Bibeln helig? Ja, på vissa sätt är den naturligtvis det. Men vad innebär det att Bibeln är helig? Det finns inga bibliska regler för vad man får göra med en bibelbok – för det är inte pappret och tryckfärgen som är helig, utan det som står där.
Så – oavsett hur man vrider och vänder på det, så är det en definitionsfråga. Jag skulle säga att ting som sägs för att vanhedra gudomen är hädelse. I så fall är det inte hädelse att kränka kristna eller deras tro.
Det betyder inte att det är bättre eller värre att kränka människor än att kränka Gud – jag försöker bara ge mina tankar om hur man ska definiera just blasfemi eller hädelse.
Utifrån den definitionen kan man ju fråga sig om OS-invigningen vad blasfemi eller inte – men jag tycker faktiskt inte att det är relevant. Gud blir inte bekymrad eller rädd för att någon hädar. Gud behöver inte försvaras på det sättet, genom att vi förbjuder hädelse. Vi behöver inte fråga oss hur grovt eller inte grovt den kristna identiteten har kränkts. Synd är synd, om det handlar om blasfemi, högmod, stöld, eller något annat.
Hädelse är, när jag läser Bibeln, Guds område. Vi är inte kallade att hämnas hädelse. Naturligtvis ska man inte acceptera hädelse i församlingen, i gemenskapen där man ska upphöja och ära Jesu namn. I församlingens tidiga historia verkar det som att vissa gjorde just det, för Paulus säger i 1 Timoteus 1:20 att Hymeneus och Alexander hädade – och de var uppenbart personer som fanns i församlingen.
Däremot är vi kallade att hålla ut när människor hädar, som Jakob säger, det sköna Namnet som har uttalats över oss. Vi är kallade att be för dem. Och vi är kallade att tala evangeliums budskap till dem som hädar.
Det är här vi kommer till det jag tror är den springande kärnan i frågan om hur vår reaktion på samtidens antikristna blasfemi ska se ut. Om det är under OS eller någon annanstans. Jag säger inte att det är fel att protestera, att gå i demonstration eller skriva sin åsikt på sociala medier. För all del. Protestera så mycket du vill. Men hädare kommer fortsätta häda, ända tills evangeliets budskap tar dem till fånga under Jesu kärlek. Det är det enda som kan skapa verklig skillnad.
Nu tycker du kanske att jag låter lite naiv – eller rent utav att jag inte förstår sakens allvar. ”Vi måste rösta på dem som vill återinföra blasfemilagarna och vill försvara den kristna kulturen!” Nej, det behöver vi inte.
Vår uppgift är att förkunna evangelium för världen. Det var det Jesus sände oss ut att göra. ”Förkunna evangelium för alla folk” sa han i Matteus evangelium. ”Ni ska bli mina vittnen” sa han i Apostlagärningarna.
Det finns en massa hån av den kristna tron och livsstilen i världen i dag. Och än värre: Man hånar vår Frälsare och Herre. Man hånar Gud. Det är sant. Det gjorde man mot Jesus också. Men han reagerade inte med att ringa Herodes och be honom ta tag i saken. Han reagerade med evangelium.
En som verkligen förstod det här med att stå i bräschen för evangeliets sak, mot en fientlig värld, var aposteln Petrus. Hela hans första brev är en studie i hur man ska leva i en ond värld. Och han säger så här:
“Till detta är ni kallade. Kristus led i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår. Han hade inte begått någon synd, och inget svek fanns i hans mun. När han blev hånad svarade han inte med hån, när han fick lida svarade han inte med hot, utan han överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist. Han bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår är ni helade. Ni var som vilsna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och vårdare” (1 Pet 2:21-25).
Jesus är vårt exempel, säger Petrus. Och Jesus hånades. Men det han gjorde som svar var något som var oförväntat – han svarade genom att dels överlämna sin sak till Fadern, och genom att ge sitt liv för att vinna oss. Vi var alla som vilsna får, men han blev vår herde. Vi var alla syndare, hädare, fiender till Gud – men genom Jesu sår har vi blivit helade.
Aposteln Paulus var också en hädare, och han säger så här:
”Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus vår Herre, för att han ansåg mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst, jag som förr var en hädare, förföljare och våldsman. Men jag mötte barmhärtighet därför att jag i min otro inte visste vad jag gjorde. Vår Herres nåd överflödade med tro och kärlek i Kristus Jesus” (1 Ti 1:12-14).
Sättet som Gud mötte Paulus hädelse på, var att Herrens nåd överflödade med tro och kärlek. Det är värt att tänka på!
Aposteln Petrus visar oss också vad det är som ligger bakom världens hädelse och blasfemi. Han säger så här, då han talar om förvandlingen som har skett i de troendes liv:
“Länge nog har ni levt som hedningarna vill – i orgier, begär, fylleri, supkalas, vilda fester och förbjudna avgudakulter. Därför blir de förvånade och hånar er när ni inte längre följer med och kastar er ut i samma ström av utsvävningar” (1 Pet 4:3–4).
I världen finns det en ström, som river med sig allt och alla. Det är syndens ström, och den är så oemotståndlig för att den appellerar till våra lustar och begär. Det enda som kan stå emot den här strömmen är dels kunskapen om vart strömmen leder nånstans – att dess slut är fördärvet; och dels kraften som finns i Den helige Ande, som kan ge oss nya och heliga lustar.
Det är detta världen inte kan förstå. Den kan inte acceptera att någon ställer sig frågande inför dess livsstil, väcker upp samvete och kallar till omvändelse.
Låt mig nu för ett ögonblick vända tillbaka till OS-invigningen i Paris – eller, rättare sagt, låt mig tala om allt annat än just detta ögonblick som blev så omdiskuterat. För problemet är inte en blasfemisk drag-show. Problemet är inte en skäggig man i kvinnokläder. Problemet är det gudsuppror som ligger bakom; och det upproret finns i så mycket annat.
Vi ska inte tro att om vi bara lyckades skapa en homogen grupp av människor som alla tänkte lika och respekterade kristna, så hade vi haft en perfekt värld. Gudsupproret handlar inte bara om hbtq-agendan, utan lika mycket om främlingsfientlighet och girighet som kristna inte alls verkar reagera lika starkt emot. Jakob, som jag citerade innan, menar att det är de rika som hånar det sköna namnet som har nämnts över oss, samtidigt som han la märke till att de troende gav större heder till rika som kom till församlingen än fattiga.
Det finns en fara att vi förblindas av det synligt vulgära i könsupplösande och sexualiserande shower, och en del kristna valde också att försöka tolka alla möjliga symboler i den här OS-invigningen. Någon kom ridande på en häst, och det blev apokalypsens ryttare. Det var ett förgyllt ox-huvud i bakgrunden på ett podium, och det blev en guldkalv. Det blev satanisk symbolik i kubik som om OS-invigningen var ett mystiskt pussel som skulle läggas. Jag tror att det är helt fel väg att gå.
För samtidigt som vi sätter fokus på de här tingen, så märker vi inte den blasfemi som består i att vi stänger landets gränser för de utsatta i världen. Vi utsuger fattiga länder, för att öka vårt eget välstånd. Vi deltar i ett samhälle som hånar Gud genom att förakta de fattiga, de utslagna, de som är annorlunda.
Vi har gängkriminalitet som sprider sig vida omkring. Vi har högerextrema upplopp i England. Det är en oro som sprider sig, och frågan är hur vi som kristna ska svara. Ska vi låta oss passiviseras genom att dra oss tillbaka? Urvattnas genom att gå fram den politiska vägen? Eller ska vi radikaliseras genom att skapa våldsamma medborgargarden? Jag tror att det kristna svaret är något helt annat.
Och om man ska säga något om OS, så är det inte heller så att elitidrotten med dess förgudning av människor är ofarlig om man bara får ut de perversa små detaljerna. Det finns en tankegång som är guds- och människofientlig.
Och vårt svar på denna ström, är fortfarande evangelium. Jag tycker att Petrus formulerar det så otroligt bra, och om du läser det noga, så ska du se att det som sades för 2000 år sedan är otroligt relevant för oss idag också:
“Till sist ska ni alla visa enighet, medkänsla, syskonkärlek, barmhärtighet och ödmjukhet. Löna inte ont med ont eller hån med hån. Tvärtom ska ni välsigna, för ni är kallade att ärva välsignelse. För: Den som älskar livet och vill se goda dagar ska vakta sin tunga från det som är ont och sina läppar från att tala svek. Han ska undvika det onda och göra det goda, söka friden och följa den. Herrens ögon är vända till de rättfärdiga och hans öron till deras bön. Men Herrens ansikte är emot dem som gör det onda. Vem kan göra er något ont om ni brinner för det goda? Ja, även om ni skulle få lida för det som är rätt är ni saliga. Var inte rädda för dem och låt er inte skrämmas. Herren Kristus ska ni hålla helig i era hjärtan. Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har. Men gör det ödmjukt, med respekt och ett rent samvete, så att de som talar illa om ert goda levnadssätt i Kristus får skämmas för sitt förtal” (1 Pe 3:8–16).
Petrus säger att vi ska välsigna. Vi ska brinna för det goda. Vi ska svara med respekt och i ödmjukhet. Och vi ska ha ett gott levnadssätt i Kristus.
Enligt Bibeln är det just detta som kan skapa en verklig förändring i världen. Vi får vara himmelens ljus i mörkret. Och vi vet att när vi går Jesus-vägen, som är självuppoffringens väg, så är det vägen till seger. Lammet har segrat. Och vi segrar med honom.