Sista tiden är nu

Bibelstudium

Så gott som dagligen kablar media ut nyheter om explosioner i våra bostadsområden, krig som rycker allt närmare och involverar fler och fler länder, klimatförändringar med smältande glaciärer och andra skrämmande scenarier. Stormar som har direkt apokalyptiska förtecken, och som i brist på ord av profan media beskrivs ha “bibliska proportioner”, slår skoningslöst mot redan utsatta länder. Eller som en amerikansk guvernör beskrev en av senaste tidens katastrofala orkaner: “Förödelsen är biblisk!”

Händelserna avlöser varandra med så hög hastighet att man snart inte reagerar. Apokalypsen har blivit en del av vardagen och man riskerar att bli avtrubbad. Man hör människor säga att de inte orkar tänka på alla katastrofer och allt elände som råder, vilket kan vara förståeligt.

Det finns ett annat område i livet där risken att bli avtrubbad är långt mer allvarlig. Ovan nämnda händelser är visserligen förutsagda i Bibeln, främst genom Jesu egna ord, men vad han lyfter fram som mer angeläget att fokusera på är att katastroferna inte är slutet. Det finns nämligen en annan stor och avgörande händelse som ligger strax framför och däri ligger lösningen och det enda sanna hoppet för hela mänskligheten. Det är att Jesus snart kommer igen, en andra gång.

En eld tändes bland lärjungarna då de var tillsammans med Jesus. Innan han lämnade dem gav han dem ett löfte: “… när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen …” På pingstdagen föll Anden över den första församlingen och tungor som av eld fördelade sig och satte sig på var och en av dem. De blev alla uppfyllda av helig Ande och den elden är densamma idag. “Släck inte Anden”, skrev Paulus i en vädjan till församlingen i Tessalonika. På samma sätt uppmanas vi vara uppfyllda av Anden – av flera orsaker.

Yttersta tiden

När vi läser Nya testamentet kan vi konstatera att den yttersta tiden redan då hade inträtt. På apostlarnas tid var man medveten om det, och man levde och talade med ett ständigt kort perspektiv. Vi kan tänka att de var fel ute eftersom det idag har hunnit passera 2000 år sedan dess, men tvärtom var de förutseende och lyhörda för Andens budskap till församlingen.

Budskapet om den sista tiden är idag högaktuellt. Vi behöver om och om igen påminna varandra och aktualisera budskapet om att Jesus kommer snart. Det finns något omedelbart eskatologiskt i Nya testamentets undervisning, ett budskap som allvarligt påminner om tidens korthet: “Se, jag kommer snart!”

Gamla testamentet talar också om den yttersta tiden, men då om en tid som ligger långt där framme. En av profeterna, Daniel, hade djup insikt om framtida händelser. I exempelvis kapitel 8 får han veta hur den syn han precis haft ”syftar på den sista tiden” (v 17) och “Jag ska låta dig veta vad som ska ske vid slutet av vreden, för det syftar på den sista tiden” (v 19). I slutet av kapitlet får Daniel befallningen att gömma synen “för den handlar om en avlägsen framtid” (v 26). Utan att gå in på innehållet i Daniels syner kan vi konstatera att det inte handlar om något nära förestående. I sista kapitlet upprepas uppmaningen: “Men du, Daniel, ska gömma dessa ord och försegla bokrullen till den sista tiden. Många ska forska i den och kunskapen ska bli stor” (12:4). Budskapet var viktigt för framtiden – vår tid – men där och då var uppdraget att “dessa ord ska förbli gömda och förseglade till den sista tiden”.

Ett halvt millennium senare befinner vi oss på nytestamentlig mark. Då lyfts frågan om den yttersta tiden fram igen – men på ett nytt sätt. Nu handlar det inte längre om något som ska ske långt där framme. Nya testamentet deklarerar att den sista tiden är nu! En ny tidsålder har inträtt. Det som gör den här tiden så speciell är att Jesus kom till världen. “När tiden var inne sände Gud sin Son.”

Historiens absolut viktigaste händelse är då Jesus bar ett tungt kors på sin sargade kropp och lät sig korsfästas vid Golgata – avrättningsplatsen utanför Jerusalem. Där bar han hela mänsklighetens synd och genom hans sår är vi helade. Golgata är vändpunkten som öppnar en ny och levande väg för alla som tar emot Jesus i sitt liv.

Lärjungarna hade, likt många andra, frågor om den sista tiden och riket. De hade profetiorna och löftena om en kommande Messias, en gudasänd person som skulle befria det judiska folket från förtrycket. Jesus kom men han förkastades av sitt eget folk – och av världen.

Johannes inleder dock sitt evangelium med proklamationen: “Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.”

Jesu närmaste lärjungar frågade honom i Matteus 24:3 om tidens slut: “Säg oss: När ska det ske? Och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?” Det var en viktig fråga de ville ha svar på. I motsats till Daniels uppmaning att gömma undan profetian så svarar Jesus i varnande ordalag: “Se till att ingen bedrar er. Många ska komma i mitt namn …” 

Jesus börjar förklara händelser som på ett speciellt sätt präglar den yttersta tiden. De uppmanades att vara redo och att stå i ett rätt förhållande till Guds Ord och till den omkringliggande världen. Som hjälp lovade Jesus att de skulle få himmelsk assistans – Guds helige Ande.

Efter att Jesus blivit korsfäst, dött och begravts, och efter att han uppstått från de döda, visade han sig för lärjungarna. Nu var man samlade kring Jesus och förstod att han snart skulle lämna dem, att han skulle återvända till sin himmelske Far. Samtidigt hade Jesus sagt att han för alltid skulle vara med sina lärjungar. Hur skulle det gå till? En orolig lärjungaskara frågar Jesus om riket och framtiden: ”Herre, är tiden nu inne då du ska återupprätta riket åt Israel?”

Man såg framför sig det Jesus så tydligt undervisat om; Gudsriket med Jesus som konung, och väntade på att få se det gå i fullbordan. Jesus svarar med att få dem att fokusera på det uppdrag som väntade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har bestämt. Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”

I samma stund lyftes Jesus inför deras ögon och ett moln tog honom ur deras åsyn. Förvånade stod de där och såg upp mot himlen när plötsligt två män i vita kläder visade sig för dem och sa: ”Galileer, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen.”

Det viktiga är inte att känna till tider och stunder om tidens ände och Jesu tillkommelse, utan se till att bli uppfylld av den Helige Ande. Vi behöver kraften från höjden för att på ett rätt och fullödigt sätt vara sanna vittnen åt Jesus.

Den helige Ande är enligt Skriften en hjälpare, en kraft som vi fått för uppdraget att föra människor till Jesus. Andens mest förnäma uppgift är att förhärliga Jesus och att hjälpa oss att se vilken underbar Frälsare vi har. Det är Jesus allt väsentligt handlar om. Han är centrum och utanför honom finns inget hopp.

Många olika skriftställen talar om Jesu tillkommelse och påminner om att tiden är kort, att vi lever i den yttersta tiden. Bland annat har vi budskapet i 1 Korintierbrevet 15:51-54 där Paulus påminner om hur vi alla ska förvandlas:

“Se, jag säger er en hemlighet: Vi ska inte alla insomna, men vi ska alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Basunen ska ljuda och de döda ska uppstå odödliga, och vi ska förvandlas. Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när det förgängliga är klätt i oförgänglighet och det dödliga klätts i odödlighet, då uppfylls det ord som står skrivet: Döden är uppslukad i seger.”

En annan text som talar med samma tydlighet är 1 Tessalonikerbrevet 4:13-18:

”Bröder, vi vill att ni ska veta hur det blir med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så ska Gud på samma sätt genom Jesus föra fram de insomnade tillsammans med honom.
Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst ska alls inte komma före de insomnade. När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen, och de som har dött i Kristus ska uppstå först. Därefter ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord.”

Lägg märke till att Paulus inkluderar sig själv inför denna stora händelse: ”… vi som lever och är kvar …” Det är det här korta tidsperspektivet vi också behöver i dag, att leva i tillkommelsen. Ofta hör man människor skjuta tillkommelsen framför sig under förespeglingen att vissa händelser först måste uppfyllas innan Jesus kan hämta sin församling. Men det stämmer inte. Det finns ingenting – förutom fullföljandet av församlingens uppdrag – som står i vägen för Jesus att komma.

“Trösta därför varandra 
med dessa ord.”

Budskapet om tillkommelsen var och är en tröst till församlingen, en påminnelse om vilket hopp vi äger i Jesus. Det finns inget större att leva för än just detta att förmedla budskapet om Jesus och hans rike.
Daniels bok hör till Gamla testamentets mest tydliga och detaljerade böcker om framtida händelser. Han såg rike efter rike växa fram, men också deras slut. Höjdpunkten var dock vissheten om Guds eviga rike: “Hans välde är ett evigt välde som inte ska ta slut, och hans rike ska inte förstöras.” Allt det här fick Daniel se och veta att det handlade om en avlägsen framtid, som i kung Nebukadnessars syn om bildstoden, där en liten sten kom i rullning:

”Men i de kungarnas dagar ska himlens Gud upprätta ett rike som aldrig i evighet ska gå under och vars makt inte ska överlämnas till något annat folk. Det ska krossa och göra slut på alla de andra rikena, men självt ska det bestå för evigt. Du såg ju att en sten revs loss från berget, men inte av människohänder, och att den krossade järnet, kopparn, leran, silvret och guldet” (Dan 2:44-45).

Tiden gick och Jesus kom. Därmed inträdde en ny tid. Jesus fullbordade sin jordiska gärning och därefter fick församlingen ett koncist uppdrag: “Ni är vittnen om detta” (Luk 24:48).

Från Golgata och framåt befinner vi oss i denna tid av nåd från Gud – nådatiden, en tid där vi som församling har en huvuduppgift, nämligen att sprida budskapet om Jesus. Paulus beskrev uppdraget bland annat så här:

”Detta är gott och rätt inför Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 4:2).

Jesus har försonat världen (människorna) med Gud genom att ta vår synd på sig. Försoningen genom Jesus är det mäktigaste som någonsin ägt rum på jorden. Hela dödsriket skakade i sina grundvalar när Jesus steg ner och tog nycklarna till döden och dödsriket och befriade fångar. Segern är vunnen och den yttersta tiden har inträtt. Den tid vi lever i sedan dess är en nådatid. Här behöver vårt fokus vara att Jesus Kristus har gett oss försoningens tjänst.

Det är svårt att tyda allt som sker i tiden. Krig och oroshärdar avlöser varandra, katastrofer av skilda slag, hat, våld, orättfärdighet, förtryck, slaveri, rofferi osv. Allt det här vittnar om vilken tid vi lever i. Jesus talade om tecken i naturen, om hur människor ska “tappa andan av skräck i väntan på det som ska drabba världen”, och det är i sanning en beskrivning av våra dagar. Media rapporterar flitigt om allt detta. Men vi har anförtrotts något som är ännu mer angeläget att lyfta fram: Förkunna Kristus! Förkunna om försoningen! Det är ämbetet församlingen fått ifrån höjden.

Hebréerbrevets författare påminner om hur Gud på olika sätt talat genom profeterna, men att han nu “vid denna tidens slut” (Hebr 1:2) har talat till oss genom sin Son. Johannes skriver i sitt första brev: “Kära barn, den sista tiden är här” (1 Joh 2:18). Vi förstår att den yttersta tiden är den tid vi lever i, och som på olika sätt vill forma och prägla oss. Men vi hör Jesus till och har fått den helige Ande som tagit sin boning i våra liv. Lev nära Jesus och låt Kristi sinnelag forma ditt och församlingens liv. Det handlar inte om att anamma en religion eller kultur utan om att ha gemenskap med en levande person – den uppståndne Jesus Kristus.

Uppenbarelseboken

Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken – inleds med att visa “vad som snart måste ske”, och vidare: “Salig är den som läser upp och saliga de som lyssnar till profetians ord och tar vara på det som står skrivet i den, för tiden är nära.” Vi ser här motsatsen till den uppmaningen Daniel fick om att försegla och gömma undan de profetiska budskapen om ändens tid. Nu handlar det om att lyssna, ta vara på och vaka. Orden som följer är uppmanande från honom som är och som var och som kommer:

”Se, han kommer med molnen, och varje öga ska se honom, även de som genomborrat honom. Och jordens alla stammar ska jämra sig för hans skull. Ja, amen” (Upp 1:7).

Citaten anger tonen vi möter i hela Uppenbarelseboken, det som handlar om evigheten och Jesu tillkommelse. Sista kapitlet understryker löftet om tillkommelsen genom att fyra gånger upprepa Jesu ord om att han kommer snart. Bibeln avslutas med orden: “Ja, jag kommer snart.” Amen, kom Herre Jesus!

Det finns en kraft som är starkare än allt hat och alla krig som orsakas av onda människor. Vi kan inte hindra alla förödande beslut som genomförs av olika makthavare eller terrorister, men vi har ett vapen som är så mycket starkare. Kom ihåg att det var genom yttersta svaghet som Jesus vann seger över all ondska.

Det finns en profetia hos Jesaja som Jesus lyfte fram då han vid ett tillfälle kom till Nasaret i samband med att han inledde sin jordiska tjänst. Lukas evangelium återger händelsen:

”Så kom han till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han som han brukade till synagogan. Han reste sig för att läsa ur Skriften, och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. När han öppnade rullen, fann han stället där det står skrivet:
 Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren” (Luk 4:16-19).

Jesus avbröt läsningen där, satte sig ner och sa att Skriftens ord denna dag gått i fullbordan inför åhörarnas ögon. Budskapet är i sig en manifestation tillräcklig för oss att utgå ifrån i vårt missionsuppdrag. Vi kan mitt i denna onda värld ropa ut att ”Herrens Ande är över mig”, att han har fyllt oss med sin Ande. Han har smort oss att fortsatt förkunna ett glädjens och frihetens budskap för alla människor.

Gud står emot de högmodiga men böjer sig ned till den som ödmjukar sig och har ett förkrossat hjärta. Det är ett budskap värt att leva för, till dess Herren kommer och själv avblåser vårt uppdrag i tiden genom att kalla församlingen hem till den himmelska världen.

Vi lever i nådens tid men det kommer en dag då varje människa ska stå till svars inför Gud, då han ska döma i rättfärdighet. Alla människor ska en dag böja sina knän och nödgas bekänna att Jesus Kristus är Herren, Gud Fadern till ära (Fil 2:10-11).