Intervju
Under alla år som Maranataförsamlingen bedrivit mission i Dominikanska republiken har vi haft ett stort stöd av Isaias Rodriguez. Isaias förestår en församling i ett av Santo Domingos mer oroliga områden. Bara några kvarter från där han bor och arbetar med sin familj ligger gigantiska slumkvarter som sträcker sig ända ner mot flodbädden. Den bakomliggande nyårshelgen var Isaias son Jonathan, bosatt i Sverige, på besök i hemlandet. Han ställde då en del frågor på uppdrag av Midnattsropet:
Berätta hur du kom i kontakt med Comunidad Maranata:
-Min första kontakt med Comunidad Maranata var 1983 under ett kampanjmöte jag besökte för att hjälpa en evangelist, berättar Isaias.
-Då såg jag hur en svensk missionär höll på att förhandla med en taxichaufför för en resa till Los Frailes, någon mil bort. Jag märkte hur chauffören ville få den kvinnliga missionären att göra upp priset i bilen. Jag gick då fram och betalade resan. Missionären heter Stina Fridolfsson. Hon tackade och bad mig lämna telefonnummer och adress. På det sättet började vi träffa syskonen i Comunidad Maranata.
Ett samarbete och en gemenskap inleddes med mycket lärorikt utbyte. Under senare år, från 2000 och framåt, har Isaias varit till ovärderlig hjälp med att bygga hus åt olika familjer. Det började i Puerto Plata, en turiststad i norra delen av landet, där vi på märkliga vägar lärde känna en änka som levde under svår fattigdom. Marina, som hon heter, hade flera barn och för att klara av försörjningen fick barnen hjälpa till med olika arbeten. En av pojkarna vakade över bilar på en parkeringsplats vid en linbana dit många turister kom för att åka upp till en utkiksplats uppe i bergen. Genom Dag och Heidi Sandslett, ett norskt par som vi också under flera år haft mycket givande utbyte med, fick vi kontakt med familjen och såg behoven.
Vi frågade Isaias som har stor erfarenhet av att bygga hus om han ville vara med i ett projekt att bygga åt Marina. Vi fick ett tveklöst JA som svar. Jonathan påminde Isaias under sitt besök om det hela och fick som svar:
-Första gången vi byggde var att vi åkte till Puerto Plata, en stad i norra delen av landet. Där byggde vi ett hus åt en änka med flera barn. Därefter byggde vi ett hus åt en familj i Los Tres Brazos, ett utsatt område inte långt från där vi bor. Förtroendet växte oss emellan och arbetet med att bygga hus åt fattiga familjer fortsatte. Allt som allt byggde vi elva hus.
Vi åkte till Puerto Plata och Isaias stannade kvar där under två veckors tid. Det var ett tufft arbete med att gräva för en ny grund och bygga upp nya väggar. Efter att ha avslutat jobbet såg vi hur änkan Marina fick nytt hopp för sin familj.
Förutom att bygga hus är Isaias också en ivrig evangelist som tar varje tillfälle i akt att vittna för människor som kommer i hans väg.
Isaias föddes 1941 och hans mamma dog mycket ung. Familjen växte upp under stora svårigheter vilket gjorde att de likt många andra tvingades flytta från landsbygden i Seibo till huvudstaden Santo Domingo.
-Vi hade det kämpigt under många år men Gud har varit med oss, säger Isaias.
-Den 8 mars 1964 tog jag emot Jesus som min Frälsare. Där och då förändrades mitt liv. Att jag kom fram till det beslutet berodde mycket på de många prövningar jag fått genomgå. De hjälpte mig att tro på Gud och få min tro styrkt.
Dominikanska republiken på den tiden var ett mycket oroligt land. Några år tidigare, 1961, mördades diktatorn Trujillo. Han hade då med grymma metoder styrt landet med järnhand under mer än trettio år. Tiden som följde presidentmordet blev det bland annat en stor revolution som tog tusentals människoliv och många mänskliga rättigheter trampades ner. År 1965, när det var som mest oroligt och revolutionen hade brutit ut i krig, togs Isaias av militären. Han gjorde sig redo att möta döden:
-Det var en söndag i maj månad 1965, en tid av krig och intervention med 42 000 amerikanska soldater. Jag stoppades på gatan i en kontroll där militären sökte efter personer som var involverade i revolutionen. De ville inte ge mig möjligheten att försvara mig. Jag stod då, böjd till marken, och började predika: ’Herre, ditt ord säger att solen ska vändas i mörker och månen i blod, och att alla som åkallar ditt namn ska bli frälsta. Jag ber att du ska rädda mig nu och dessa personer att jag inte är den person som de söker.’
-En av soldaterna försökte då få kontakt med mig, men jag vågade inte öppna ögonen. Då ropade han med hög röst: ”Evangélico!” (evangelist!) Då öppnade jag ögonen, fick ställa mig upp och befälet över soldaterna gav mig en kram, gav tillbaka mina dokument, bad mig om ursäkt och frågade om jag ville förlåta honom.
Gång på gång påminner Isaias om Guds trofasthet, om hur Gud har hjälpt honom:
-År 1980 hjälpte Herren oss att bygga vårt hus och efter det har vi sett hur Gud på ett omsorgsfullt sätt tagit hand om oss. Det för mina tankar till Hebréerbrevet 12 där det står: ”När vi nu har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss. Och låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare.”
Under åren har Isaias besökt många församlingar i olika länder som Haiti, Colombia, Puerto Rico och så småningom även Sverige där han deltagit i flera av Maranataförsamlingens konferenser. Något som präglar Isaias är att i ödmjukhet tjäna andra. På frågan vad som motiverar honom till att tjäna svarar han:
-Det är som en kallelse Gud har lagt ner i mig. Jag tycker om att samarbeta och speciellt att hjälpa till att bygga åt församlingar, att predika och tjäna på platser där det finns behov. Det har alltid tilltalat mig. Jag känner mig tillfreds med det.
Vad tänker du om Dominikanska republikens framtid?
-Jag tror att det finns hopp, även om det finns mycket synd och laster av olika slag. Många av dominikanerna söker Gud. När folket söker Gud, då finns det hopp. Det dominikanska folket har i allmänhet en stor tro på Gud och hans existens.
-Betydelsen av att ha en biblisk tro är kunna dela samma vittnesbörd som Gud har gjort i mitt liv. Exempelvis när min hustru Elsa blev sjuk och förlorade synen så hamnade jag i en svår kris och ville inte fortsätta att leva. Hela vår livssituation var kaotisk med dålig ekonomi och många brister och vi var mycket fattiga. Under 1980 upplevde jag speciellt hur Herren hjälpte mig, först med att bygga vårt hus. Från det året och framåt har vi sett hur Herren varit med i alla situationer och på förunderliga sätt hjälpt oss. Det har gett mycket motivation.
